Fyraåringen vet vem hon skall gifta sig med när hon blivit vuxen!

Hon sitter och leker med min dotters gamla Barbiedockor, en av dem är klädd som brud. Jag sitter som vanligt och betraktar henne i leken och lyssnar till samtalet hon har med dockorna och jag slänger tillslut ut frågan, som cirkulerat i mitt huvud när jag hört vad leken går ut på:
- Skall du gifta dig när du blir vuxen?
Hon svarar:
- Ja, det skall jag.
Svaret kommer som om det var det självklaraste i hela världen och då kan jag ju inte låta bli att undra:
- Jaha, med vem då?
- Pappa!
Det självklara svaret förvånar mig.

Jag trodde att jag skulle få ett namn på någon av förmågorna på förskolan som  hon lekt länge med, i stort sett sedan hon började på "dagis" eller som det nu heter för att vara politiskt korrekt: förskolan.

Antingen någon av killarna hon leker med där, eller någon ur vänkretsen som hon har ett gott öga till. Men det är alltså sin pappa hon skall gifta sig med. Då kan jag inte stilla min nyfikenhet och frågar henne:

- Men vad tror du mamma säger om du gifter dig med pappa?
- Ingenting!

Svaret kommer så där i förbifarten som om det var en lika självklarhet som att hon skulle gifta sig med sin pappa.

Jag har en bestämd känsla av att jag i just det ögonblicket ser ut som en fågelholk.

Visserligen vet jag att det påstås att alla små döttrar säger att de skall gifta sig med sina fäder och sönerna med sina mödrar. Men när jag tänker tillbaka på min egen uppväxt så är jag rätt övertygad om att jag aldrig hade en tanke på att gifta mig med min pappa. Vid närmare analys så kommer jag inte på en enda som vid den åldern skulle gifta sig med sina fäder.

Jag vet att jag själv i den åldern faktiskt hade någon tänkbar kandidat: Dan, han den där söta killen på lekskolan, han som hade guldgula lockar och himmelsblå ögon och som mer liknade vilken sagoboksprins som helst. Alternativet var förstås min allra första lekkompis Hasse. Men där var valet långt ifrån självklart. Var han inte lite väl trist som kunde sitta och bläddra i Kalle Anka så länge medan han åt sin morgonmacka i evigheter och aldrig verkade kunna bli klar för att gå ut och leka.
Vid tanken på den sista tvekan förstår jag också att jag alltid varit ytterst kräsen och inte axlat den där underkuvades roll. Min egen frihet har aldrig varit till salu.

Fenomenet med att vilja gifta sig med sin pappa kan jag inte låta bli att undra om det är ett nutidens annorlunda papparoll som är anledningen, eller är det så att jag och mina medsystrar missat något i våra egna uppväxt.

Jag minns min egen dotter som i brist på en pappa sa att hon skulle gifta sig med en av mina killkompisar, som hon hade ett tight förhållande till och jag sa, smått chockat:
- Du kan ju inte gifta dig med NN han är ju en gammal gubbe!

- Nähä, det är han inte alls!

Mitt förklarande för henne gjorde saken bara värre. Tillslut storgrät hon och jag tänkte i det ögonblicken vilken urusel mamma jag egentligen var, som ens gick i klinch om den saken med min 3-åriga dotter!
Teckningen är gjord av min dotter och hon har sålunda copyright på den, så håll tassarna i styr!