Snöstormen 17 november 1995...

som drabbade Göteborg – den minns jag fortfarande. Nästan en halv meter snö uppmättes och innebar rekord i snödjup. Vindstyrkan låg på nästan 30 meter per sekund och omkring 40 000 hushåll var utan ström.

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/sn%C3%B6stormen-som-lamslog-g%C3%B6teborg-1.10914612

För egen del var det väl inget att jaga upp sig för, men det fullkomligen lamslog hela Göteborg i flera dygn. Jag vet att jag tänkte i mitt stilla sinne om det skulle ha blivit så här i Malmberget under de 40 år jag bodde där, då hade man ju fått släcka och stänga hela övre Lappland från början på oktober då vintersnön lade sig och fram till slutet på maj, när det började töa. Hade någon ringt och sagt till mig då att de inte kunde komma till jobbet för att det kommit en halvmeter snö, hade jag nog undrat om de var färdig för dårhuset.

Men jag skall ärligt och uppriktigt säga att jag minns den här dagen i november 1995 av en speciell anledning. Jag studerade då och fredagarna brukade jag sitta på universitetsbiblioteket och plugga inför något betygsarbete som skulle in. Jag väcktes av telefonen som ringde och en tjej från Umeå som jobbade rent tillfälligt i skolans kök var i andra änden på telefonluren. Det var fortfarande alldeles mörkt ute när telefonen ringde och jag sträckte mig efter telefonluren.

Hon undrade hur hon skulle kunna komma till skolan därifrån hon bodde i Majorna. Yrvaken som jag var undrade jag varför hon inte tog sig via spårvagn och buss till jobbet.
- Det gick inga bussar, eller spårvagnar, sa hon.

Det blev en hel del frågor och svar som bollades mellan oss.

-   - Men du sa, jag till henne, om det inte går några spårvagnar och bussar så lär det inte heller vara någon som är på skolan. Ring du bara och lämna meddelande på skolans telefonsvarare att det inte går några spårvagnar och bussar så du kan inte ta dig till jobbet. Sedan kan du nog med gott samvete lägga dig ner och somna om. Det tänker i alla fall jag göra.

I samma veva som jag höll på att avsluta telefonsamtalet hade jag satt mig upp och tittade ut genom sovrumsfönstret.

Jag trodde knappt mina ögon! HELA runda huset som vi bodde granne med uppe på Otterhällan var försvunnet! Jag reste mig upp i ren och pur förskräckelse.

HUR kunde hela runda huset vara försvunnet?

Jag snubblade över täcket som hade snott in sig i mina fötter och jag höll nästan på att dunka i huvudet i elementet, tog ta i fönsterbrädan och segade mig upp och stirrade ut genom fönstret.

HELA runda huset var verkligen försvunnit!!!

Vad i jisse namn var det som hade hänt?

Men när jag böjde mig fram och tillbaka hit och dit och sneglade ut genom fönstret från olika vinklar så föll gatljuset så att jag såg att det var snön, som hade blåst och bäddat in hela husets alla fönster i snö, så att det i mörkret såg ut som om huset inte fanns där.
Alla jag känner som på den tiden bodde här nere har var och en för sig berättat om just den här dagen. 

Det var verkligen inte lite som hände den här dagen och dagarna efteråt för att det råkat trilla ner ovanligt mycket snö, men inte ovanligt mycket snö med Malmbergsmått mätt….

bara lite snö på marken....