Upp som en sol och ner som en pannkaka. I lördags så upprepade det sig igen helt bryskt:
Lördagen ett helt underbart bröllop med 300 gäster och så mycket glädje och musik så jag minns inte ens när jag sett så mycket glada och lyckliga människor. Men när jag lyckades kravla mig upp ur lopplådan på söndagsmorgonen och kände att livet trots allt var ganska roligt, så slog jag på datorn och då åkte jag rakt ner i avgrunden igen. Nu är det bara jag kvar i det gänget på fem stycken som vi var i Malmberget när det begav sig i tidiga tonåren. Han och jag har dessutom lyckats hålla oss i liv rätt länge. De andra har försvunnit ur jordelivet för bra många år sedan och som tämligen unga. Den förste redan på 70-talet. Två på 90-talet och tätt inpå varandra. Jag var nog inge vidare till lyckomaskot som de alltid sa att jag var.
Jag gick omkring och grät och snorade större delen av söndagen. Tillslut tog jag mig i kragen och åkte över till dottern som förstod hur illa ställt det var och gjorde därefter det som hon är bra på, att bara finnas till för mig.
Nu kan jag räkna mina barndomsvänner som alltjämt är kvar i livet med ena handens fingrar, behöver inte ens använda tummen som inte är något finger. Känns som om det kan räcka nu, vet inte hur jag skall kunna mäkta med mer. Döden har varit ständigt närvarande i mitt liv. Varför har det varit så kan jag inte låta bli att undra.
Det är något trasigt som blir kvar, även om det är glädjen runt alla de som har funnits och som trots allt är det som jag ofta dröjer mig kvar vid. Ofta blir påmind om när jag minst anar det. De är som ett eko som ständigt gör sig påminda. Mitt liv pågår i mångt och mycket inne i mitt huvud.
Men jag skall inte klaga. Jag har förskonats att förlora mina barn även om det varit nära många gånger. Mina barnbarn finns där även om det inte där heller har varit helt problemfritt.
Jag skulle så gärna vilja ha lite lugn och ro i livet. Mäktar inte med mer död nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar