lördag 15 september 2018

Ibland när jag blickar bakåt ser jag saker jag inte reflekterade så mycket över när jag väl var där.

Men med handen i backspegeln är det precis som om sinnet skärpts. Jag sätter in helt andra aspekter på det som förut bara lät passeras. Något som var som det var.

Analysen och reflektionen över hur fruktansvärt galet allt egentligen var. Det som berör mig mest illa idag är tanken på att jag inte reagerade starkare på det alkoholindränkta samhälle med betydande sociala defekter, som faktiskt uppvisades med hela handen inför mig.

Jag undrar ibland var det så att jag trodde att det var en norm, som jag själv inte ville tillhöra och därför inte behövde ta det till mig.

Kanske är det egentligen inte svårare än så.

Ändå så trillar det ena medvetande minnet över mig, som något jag inte längre kan värja mig emot. Jag vet inte om det är skrivprocessen som gör att jag blir en del av mitt eget betraktande, eller om det är alla livets händelser som har gjort det. Något som jag hade redan då, men som skärpts med en glasklar skärpa hos den jag är idag, den mer än vuxna kvinnan. En kvinna som förstår att livet är ändligt, värdet av det mest sköra, mest värdefulla som livet lade ut i min väg att få ta del av.

Jag förstår också att en del lever kvar i förnekelse. Vill inte eller kan inte. En djupare form av självbedrägeri.


Hur jag än vrider och vänder på det hela förstår jag, att jag är jag och jag är inte som någon annan jag känner till. Jag är verkligen en udda figur. Därför att jag har insett att jag förblev den där ursprungliga människan inom mig. Jag har inga nya tankar om etik eller moral, de är ännu lika starka som jag minns dem som barn. Min anpassningsförmåga till att bli likriktad inträdde aldrig. Ibland har jag i vissa fall gått med strömmen, men oftast inte alls. Långt därifrån.

Det har gjort att jag för det mesta bara vill vara tapeten i rummet. Men av någon märklig anledning är det som om människorna har ett väderkorn som säger dem, att det är just precis det jag inte är. Jag undrar vad det är hos mig som gör att jag aldrig kan få förbli den där vilsamma tapeten som bara hänger där. Får tillåtelse att bara vara i ett vilsamt tillstånd. Det verkar finnas en universalregel att jag är en sådan som man bara måste ta ställning till. Varför undrar jag allt oftare.

Finns det någon form av ordlös kommunikation människor emellan, som fångas upp likt en radar. Det är som om mina tankar blir högt uttalade och uppfångade och så är jag än en gång insnärjd mot min vilja. Jag har de sista åren alltmer förstått eremiten som söker naturen som enda samtalspartner. Jag är långt ifrån behäftat med livsleda, bara innerligt trött på allt kackel i tid och otid som saknar saklig grund.

Jag är verkligen ingen bra kafferepsmänniska. Det har alltid passat mig utomordentligt illa dessutom. Småprat i ett icke planerat möte, eller med okända som verkar ha en förkärlek att inleda samtal med mig. Det är helt ok. Fullständiga nonsensprat som bara har rundgång och inte helt sällan har stora mått av skvaller och spekulationer av värsta sort. Det är inte ok.

Jag ser vad som händer med människor som går mot strömmen, som agerar efter sin egen övertygelse. De blir ett lovligt byte för vem som helst att tycka vad som helst, utan att ens behöva ägna en tanke åt om det är rätt eller fel de gör. De har dessutom den stora massans gillande. Det säger mig att människan är ett flockdjur som inte behöver stanna till och tänka efter, inte ansvara för sina egna handlingar. Någonting som är tvärtemot min egen fulla övertygelse att man måste både ha och göra.


Jodå, jag vet att en del människor gör just det. Men förvånansvärt många gör det inte alls. De vill inte sticka ut, måste höra till för att ha sitt eget existensberättigande. Jag blev aldrig någon gruppmänniska och jag grubblar ännu varför jag aldrig blev det. Därför att jag har alltid gillat att jobba i grupp, eftersom jag alltid har tyckt att det uppstår korsbefruktning i att jobba i en grupp. Det blir nya spännande tankar att stötas och blötas, nytt som kan se dagens ljus, förändring och utveckling, eller rent av förfining. Jag misstror alltid människor som tror att de kan och vet allt bäst själv, utan att behöva stöta och blöta sina tankar mot någon annan. Det är bara enkla ting, enkla val som kan fungera så.

En gång sökte jag en tjänst för att bli tapet utan ansvar, en av många helt sonika. Behövde det verkligen eftersom jag var kroppsligen fruktansvärt skadad, hade en liten dotter att ta hand om, ville verkligen inte ha någon ledande position, utan bara kunna göra mitt jobb, gå hem när arbetsdagens timmar var avverkade, få ägna mig åt min dotter och försöka få ihop tillvaron med den illa skadade kroppen. En tjänst jag själv sökt utan att ha blivit handplockad, som annars varit ett signum i mitt yrkesliv.

Trots att det bara var ett teamjobb i en grupp så gjordes en ordentlig analys av sådant slag, att man kunde tro att det var fråga om uttagning till en rymdresa. Testerna bestod av diverse skattningstabeller inkl. IQ test och intervjuerna var löjligt ingående för tjänsten. Jag fick inte tjänsten av den enkla anledningen att de två olika inblandade sakkunniggrupperna, tillsammans med mina testresultat ansåg att jag var ett chefsämne, som snart skulle tillförskansa mig någon av de högre tjänstemännens arbete!

Det är ju kanske tur att Avenyns gatstenar inte kunde tolka vad jag i det ögonblicket tänkte sedan jag fått svaret varför jag inte fick tjänsten, trots att jag t.o.m. varit överkvalificerad. Men det måste ha pyst ut genom öronen på mig över att några experter hade fräckheten att tala om vad jag ville! Jag hade sökt den tjänsten enbart därför att jag varken ville eller kände att jag ville ha den arbetssituation jag haft i hela mitt liv. Speciellt inte de alltmer vidriga arbetsförhållanden som hade präglat min arbetssituation p.g.a. en totalt tondöv lagman.

I efterhand när jag fick rapporter om att lagmannen inte klarat av att täcka upp för min frånvaro insåg jag tack och lov, att jag inte haft fel i min egen analys om min orimliga arbetsbörda. De fick sätta in  1½ person som skulle ersatta mig, men det lyckades inte, de hann inte med, mäktade inte med, min tjänst delades i 2, ändå gick det inte. De fick helt enkelt dela upp mina sysslor på flera personer och avdelningar.

Jag tänker ibland på den här samlade expertisen som talade om vad jag ville, vad jag skulle göra, att jag inte skulle nöja mig med att vara en i mängden, jag skulle snabbt ledsna och därmed knuffa bort någon högre upp. Det ansåg de trots att jag själv kommit till en punkt i livet, där jag insåg att jag verkligen behövde bara få vara tapet, en i mängden. Inget mer digna under ansvar och arbetsbördor som inkräktat så grovt på mitt privatliv.

Jag tänker ibland: borde jag vara bekymrad eller borde jag glädjas åt det istället, att de kunde klassificera mig till någon som jag själv inte längre ville vara. Jag vet inte eftersom jag inte finner något inre svar.

Men allt fler stunder funderar jag över vad det är det livet vill säga mig, när jag aldrig blev betraktad som den där jag ville vara. Jag har aldrig någonsin haft några ambitioner att klättra på karriärstegar, hade jag haft det hade jag antagligen suttit högt uppe i en våldsam hierarki. Det har sannerligen inte saknats anbud och jag har också flera gånger varit handplockad till att få en raketkarriär på sidospår. Men alltid stigit av, eller inte ens reflekterat över anbuden, eftersom jag aldrig schackrat med min moral. Gå mot strömmen med en känsla att ändå göra rätt, det har alltid varit min drivkraft ända sedan jag var mycket liten.


Fortfarande lever den där lilla flickan inom mig. Hon med den lilla resväskan hon alltid packade som liten, när hon hade fått nog. Den lilla resväskan, som egentligen var min systers resväska, den finns fortfarande kvar. Men ännu står jag där på perrongen och väntar...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar