Igår när vi var och badade med en av telningarna tänkte jag på den helt obegripliga trenden att tatuera sig.

Folk har numera de mest underliga tatueringar, alltifrån till snillrikt vackra till rena rama kluddet. Det var förut enbart människor i "marginalen" som var tatuerade om man nu inte tillhörde ett folkslag som har det inbyggt i kulturen. Numera hittar man riktiga fläskstämplar på gamla damer och herrar också. Det har liksom gått som en löpeld, vilket förvånat mig oerhört mycket. Hela jag ser ut som en fågelholk i nyllen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tatuering

Min salig mormor hade faktiskt tatueringar, det har vållat en del diskussioner mellan mig och en av mina kusiner, eftersom det finns en hel del på den "vita fläckens karta i mormors liv". Hon hade vad man kallar för luffarprickar vid ena tummen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Luffarprickar

Mormor hade också ett ansikte tatuerat på ena armen, som doldes av ständiga långa koftor. Men nyfikna barn hinner alltid se och avslöja, men dock aldrig få något egentligt svar än en undanglidning att "äsch det är väl inget särskilt". Som barn kan man inte stå på sig och säga vad man idag som mer än vuxen tänker: "aldrig med min fot sa benet, att det inte skulle vara något särskilt!"
Denna kvinna, min mormor, har verkligen blivit en kvinna som gäckar min fantasi och viljan att ständigt VETA mer, men nu finns ingen längre att fråga. Min mamma berättade dock när jag var liten, att mormor hade varit förlovad innan hon gifte sig med morfar på äldre dar och lyckades helt obegripligt sätta en massa barn till världen vid den åldern. Mamma lät antyda att mormor hade haft ett äventyrligt liv, inte något konkret utan bara pekfingervisning åt vilket håll det livet hade varit.

Ett rykte säger också att det äldsta barnet inte var morfars.

Det kände dock den andra kusinen till som är berörd av hela historien. Hon slog bara upp ett gapflabb när jag förde det på tal. Jodå, de hade skojat om det hela, därför att hon och hennes mamma var mer lik den utpekade släkten än vår.

Jag har med ålderns rätt börjat förstå mig själv genom denna ringa kunskap, att hon dessutom var sprungen ur samesläktet Fanni gör inte saken mindre komplicerad att begripa. På det hela taget har jag omfamnat mormor på ålderns höst på ett sätt som jag inte i min vildaste fantasi ens hade kunnat tro skulle ske för bara 10-20 år tillbaka, även om jag alltid älskade och avgudade min mormor medan hon fanns kvar i livet. Mormor och jag fick några högst närvarande och minnesvärda timmar tillsammans innan hon somnade in en julaftonsmorgon på Gällivare lasarett.

Jag minns också så väl sista sommaren som min mamma levde och låg på Garnisonssjukhuset, kallat Garnis, i Boden. Den sommaren tillbringade jag hemma hos mormor. Jag hade dessförinnan alltid stått mormor och morfar nära men just den sommaren, då morfar hade avlidit och mamma befann sig på upploppssträckan blev något alldeles speciellt. Mormor var redan då en gammal kvinna och något jordbruk och djur fanns inte längre att pila runt i, så vi hann tillbringa många timmar tillsammans och bara vara tillsammans.

Men beträffande hennes tatueringar var och förblev dörren stängd, dock var det mycket som hennes minns vandrade emellan. Jag lyssnade tyst och kommenterade inget av minnena och ställde inte heller några frågor, utan var enbart idel öra. Inget jag ångrar därför att lämna en människa i fullständig frihet det har jag i dessa valtider insett vikten av allt mer och i allt  högre grad.

Men visst funderar jag ännu över det där porträttliknande ansiktet som var ingraverat i hennes skinn.

Jag tänker onekligen på en kvinnlig intagen på anstalten (kvinnofängelset) där jag jobbade. En underbar och unik kvinna som hade massor av tatueringar. I slutet på 90-talet var det inte alls något mer i ropet, utan ännu tämligen ovanligt. Hon hade ständigt nya planer för en ny tatuering och tillslut undrade jag varför i hela fridens dar hon tatuerade sig så mycket, vad var hennes mål?

Svaret kom kort och koncist. Hon skulle bli bordslampa!

Ungefär som i Japan där man tar det tatuerade skinnet av den avlidne och spänner upp det,det lär finnas något museum för just dylika groteska saker. Dessa historier inspirerade Herr H att vara med i en novelltävling. Men han vann inte. Det var det en sagolikt osannolik historia som gjorde. Den var inte bara totalt ologiskt den var dessutom inte bra skrivet.

Skrivandet är en konst, som jag förstått också är ett hantverk. Inte helt lätt att fånga och bemästra. Sannerligen inte och det får mig att undra stundtals om jag någonsin kommer att ro iland alla mina föresatser.

Jag hittade något ljuvligt på FB som en av mina gamla "förvecklingsvänner från Malmberget" hade satt in i sitt FB-flöde och som jag tänkte att jag skulle delge mina bloggläsare med:

"Numer ser det ut som om folk har gått genom en tryckpress,,,, kanske säljer dom mer lösnummer.,,,,, hahaha"
 hade någon kommenterat det hela med. Men det räcker nog inte ens med det. De ser numera också ut som de gått igen en hålslag, eftersom det är också är både nosringar, piercingar precis överallt i mängder och på de mest otänkbara ställen. Jag har lite problem med nosringar och nålar instuckna kors och tvärs i ansiktet. Egentligen inte lite problem, jag har helt enkelt svårt att se detta utan att inte fysiskt må illa.

- Du är för blödig, var det någon i min vänskapskrets som upplyste mig om.