Google+ Followers

lördag 14 juli 2018

Läste ett inlägg om barn som har tråkigt - rådet var låt barnen ha tråkigt för att stimulera fantasin och njuta av stilla stunder.


Minns att jag själv kom in till mamma som liten. Hon stod och målade en tavla och jag satt mig suckande på en stol. Ville ju inte störa i de stunderna, som jag per automatik förstod var viktiga för henne att inte bli störd. Visste ju att hon alltid efter en stund gav mig tid.

Hon undrade efter en stund varför jag suckade så, vad var det för fel?
 
- Mamma jag har inget att göra!

Tyst en bra stund medan hon stod där och verka funderade över nästa penseldrag på tavlan, satt en liten dutt här och där. Jag väntade....

- Jaha, vad vill du göra då?

- Jag vet inte! Jag har bara så tråkigt.

Ännu längre tystnad.

- Gun jag tycker att det är bra att du har tråkigt, för om du inte vet när du har tråkigt hur skall du då veta när du har roligt, undrade hon och fortsatte efter något som kändes som en evighet:

- Vad tycker du om att göra då?

Lång tystnad och jag minns ännu hur mina tankar gick runt i huvudet. Hoppade runt bland allt jag faktiskt gillade att göra.

Sedan kom en låååååång svada och lista över vad jag tycker är roligt att göra. Det tog mig inte så många sekunder att hoppa ner från stolen med ett skutt efter att listan var avslutade från min sida.

Det var nog enda gången jag kan komma på att jag tyckte att jag hade tråkigt. Jag har berättat den här historien till vart och ett av mina egna barn. Har aldrig hört dem säga att de har tråkigt. De förstod budskapet: det finns inga tråkiga stunder (nästan!) men det där sista tillägger har jag inte upplyst dem om. 

Därför att sitta och vänta på sjukhus där absolut inget finns att fästa blicken på, timma ut och timma in, det är det värsta jag vet om jag inte sett till att ta med mig en korsordstidning/penna med sudd, eller en bra bok! Ibland blir ju inte alla besök så välplanerade tyvärr.

Man kan liksom inte bara befinna sig hur länge som helst i sina tankar. Det trodde jag tills för bara ett tag sedan. NU vet jag bättre.

Jag fortsätter att tänka på mina manus och hur de skall gå vidare. Omforma och göra om. Jag gör det jag inte hinner med i vardagslivet!

Men finns det folk omkring mig lider jag aldrig någon brist på någon tristess. Bara att iaktta folk sätter fantasin igång. Ibland kan det förstås bli olidligt, det gäller att lägga band på sig för att inte riskera att säga något, när dårskapen flödar.

När jag och mina barn satt fast någonstans i väntan, brukade vi komma på vad vi just för dagen skulle iaktta: det kunde vara alltifrån näsor, skor, trånga byxorna, resväskor, egenstil i klädväg etc. Eller så uppfann vi regelrätta historier om vilka de var och vart de var på väg. Ja, du som läser det här förstår nog att vi aldrig hade långtråkigt tillsammans, spelar ingen som helst roll vart vi befann oss, eller var på väg. Inte ens i långa bilköer.

Stilstudien har fortsatt med min dotter, när hon äntligen kom till världen efter ett väldigt åldersglapp mellan henne och mina söner.

Värst var nog den gången sönerna och jag kom på att vi skulle studera näsor. Då höll vi nästan på att dö av andningsförlust när skratten aldrig ville ta slut. Därför att när vi kom fram till biljettluckan och det blivit vår tur att köpa biljetter mötte oss en syn som aldrig har släppt mitt bildminne.

När vi hade hunnit en bit bort ifrån biljettluckan teaterviskade min äldste son till mig och hans lillebror:
- Den näsan hade till och med fått Olof Palme att bli grön av avund.

Efter den historien har vi faktiskt blivit lite näsfixerade, beundrar verkligen näsor som är udda i sitt slag. Lite av hemlig Gérard Depardieu-tävling. Jag kan t.o.m. spontant tycka att det är lite synd att folk nu för tiden låter operera sina udda näsor, dvs. ta bort det som gjort dem så unika!

Vi har fötts till unika varelser var och en, men gör ibland vårt bästa för att bli alltmer lika varandra. VARFÖR kan jag inte låta bli att undra. Det är faktiskt jättetrist att inte längre kunna hitta det som jag och mina söner för 30 år sedan kunde hitta i akttagandet av just människor.

Idag kan det möjligen vara tatueringar. De kan å andra sidan få mig att undra om hur det står till under loftet, eller har de aldrig hört talas om ritpapper och färgpennor, när de får galna anfall av fantasi? - I say no more!

Jo, jag vet. Små hjärnor stora glädjeämnen.
Det här fotot hittade jag på FB-sidan "Baka" tyvärr har jag inte skrivit in vad personen ifråga hette. Men här är det någon som inte har långtråkigt!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar