Jag tror faktiskt det, kan inte minnas att jag undgått att veta något nytt varje dag, som jag inte vetat innan.
Naturligtvis så hann svetslampan tändas innan jag ens hade hunnit nerför trappan med målarpenslarna i högsta hugg. Det var bara att återvända in igen i oförrättat ärende.
Ibland undrar jag om det sitter någon däruppe och lyssnar till mina tankar och önskningar och inte riktigt förstår att inte ta dem så bokstavligt. Byggsatsen till vår nya målarateljé skulle ha levererats förra året i juni/juli. Den kom i november när regnet öste ner för det mesta. Det var en evig kamp och jag började känna mig som de här gyttjebrottande damerna. Det var gyttja precis överallt. Jag tänkte för mig själv mer än en gång: men kan det då aldrig bli sol?
Solguden, eller vem det nu är som sköter distributionen av önskemål hörde helt uppenbart mina tankar och jag blev bönhörd i övermått! Bara att få dit grundfärgen tre varv har tagit sin tid. Ty linoljefärg delar sig när det blir för varmt och man kan inte måla i solsken. Problemet är bara att fönster, dörrar, spröjs och fönsterfoder skall också målas tre varv. Om det hade varit svårt att parera dit väggfärgen i tre varv, så är det ingenting emot vad det här har blivit. Nästan första varven klart på ett fönsterpar och pardörrarna, men sen har det varit tvärnit! Daggen gör att sena kvällar och tidiga mornar går bort.
Nu tänkte jag, att jag kanske skulle försöka hinna måla karmarna i vart fall så kan jag vänta med resterande varv på fönster och pardörrarna, inkl. spröjs. Det är inte så att jag inte är begåvad med tålamod, men nu börjar jag känna mig som ett av bonusbarnbarnen, när jag sa till honom när han var 4 år:
- Du förstår, tålamod är en dygd.
Han sjönk ihop som en sufflé och stönade högljutt medan han mer eller mindre utstötte:
- Åååååhhhh, tålamod det är det värsta ord jag veeeet!
Jaha, tänker du nu. Vad har det här att göra med att lära sig något nytt varje dag.
Jo, jag lär mig tålamod och göra upp nya strategier. Men igår, tisdag, det är ju onsdag och jag har ont i magen och kan inte sova, därför är jag uppe före tuppen, då lärde jag mig att skaffa mig en ny strategi för hur jag skall fördela arbetet med målarateljén. Jag lärde mig också något nytt som jag undrat över i väldigt många år, men varit alldeles för slö för att ta reda på det.
Herr H är på liten tripp med äldste sonen och ett av barbarnen, dottern har sin första semestervecka och jag, ja, jag fick ju helt skit i maskineriet i det jag egentligen skulle göra. Så jag och dottern bestämde oss för att helt sonika åka till Brobacka Café, eftersom vi inte har hunnit vara där i år. I år var det något väldigt märkligt tågordning, det var inte någon som ville sitta vid de borden där solen lyste ute i trädgården.
How come?
Enkel ekvation, ingen vill bli grillad av svetslampan som gör tillvaron olidlig!
Det hela påminde om fåglarna när de sitter i rad på telefonledningarna, skillnaden var bara att här satt alla på rad på sina stolar där skuggan fanns. Inte en käft satte sig i solen.
Jag och dottern bestämde oss för att vräka i oss varsin Brobackavåffla med sylt och grädde. Idag tog jag faktiskt reda på varför det heter Brobackavåffla och hur det kommer sig att de är så läckert smala och randiga och vad de gräddas i för att bli så tunna och så randiga. Inte så där svampigt tjocka som nu våfflor är med våffelmönster.
Jag fick mig berättat att det hela hade kommit till av ett misstag helt enkelt, ett misstag som visade sig bli en fullkomlig hit! Det hade varit ovanlig livlig ruljans och därav hade det varit svårt att hinna med och det hade lett till en "genväg" som skulle testas. Smeten har mao inga ägg och inget socker. Grillas helt enkelt i grillen, som man brukar köra hamburgare och smörgåsar i. Den enda nackdelen är att den måste serveras tämligen omgående annars riskerar den att bli som knäckemacka.
Men jag tycker kanterna som hann bli i den konsistensen enbart var frasigt goda, eftersom jag och dottern satt och avhandlade annat ett långt tag innan vi högg in på våra Brobackavåfflor. Jag kanske inte skall utmana den stora utegrillen, men den lilla bordselgrillen borde ju kunna offras för test. Dock skall jag nog ha riktigt smör i min smet, det kände jag direkt på smaken att de inte hade i sin smet på Brobacka Café.
Nu har jag inte testat Alströmervåfflan ännu som de också har, men jag gissar att det kan vara fråga om raggmunkssmet de är gjorda på, utan ägg förstås. Men det skall jag nog hinna testa innan sommaren är slut. Man skall ju inte dö nyfiken!
http://www.brobackakaffestuga.se/meny.aspxEfter besöket vid Brobacka Café, bestämde vi oss att ta oss till Alingsås en sväng, det är ju bara 9 km bort därifrån. När vi körde in på vägen mot Alingsås sa jag till dottern att jag nog en vacker dag skulle ta reda på vad den där skylten "minnesmärke" egentligen är för något, den skylten har jag passerat många gånger utan att ta reda på vad det är som finns där, men alltid funderat. Naturligtvis hoppade vi in på penningfällan Balders Hage i Alingsås, jag skulle ju bara köpa omslagspapper till Pinkie Pies 4 års födelsedagspresenter, just det knallrosa och ljusrosa! Hon gillar visserligen också Purple, ännu bara 3 år och engelsktalande sedan länge, men Pink är nog högst upp på hennes favoritlista. Men det var ju inte riktigt så det såg ut när jag väl kom till kassan, bara omslagspapper.
Det var rena rama finnbastun inne i Balders Hage, trots de många fläktarna de hade gillrat upp i i stort sett varje rum. Jag klagade högljutt för kassörskan och fick i samma stund syn på stackarn. Hon var alldeles plaskvåt i hela ansiktet. Jodå, jag skämdes en liten stund. Jag var ju bara där rent tillfälligt men hon jobbade ju där och kunde inte som jag ge mig därifrån efter ett kortvarigt besök. Försökte släta över med det. Det gick väl si så där halvbra och Ågren slängde upp kardan på min ena axel.
Vi beslöt oss för att ta en iskaffe i skuggan på innergården och Nygrens Café. Idag var nog bulimiföreningens sammanträdesdag, därför att jag tog en "rasistboll" till och dottern en bulle. När jag greppade tag om rasistbollen var den i upplösningstillstånd p.g.a. hettan. Jag blev något kladdig om fingrarna och det är något som jag inte gillar att bli. Tillslut sa jag till dottern efter att ha försökt att brotta in rasistbollen i munnen, utan att bli alltför kladdig om fingrarna:
- De där som håller på att skicka reklam för potensmedel i min mailbox borde nog skicka det till Nygrens Café istället så de får någon stadga i "rasistbollarna".
Dottern slängde en blick på mig som sade mer än tusen ord. Jodå, jag kände mig som en pinsam mamma.
När vi körde förbi Minnesmärket vid Brobacka, svängde jag helt sonika in där. Vi läste på skyltarna som fanns längre in: "Minnessten överfallet vid Brobacka".
- Vad i hela helsefyr är det "överfallet vid Brobacka"? undrade jag och måste ha sett ut som jordens fåntratt.
Dottern tog upp mobilen och hade högläsning:
https://www.alingsas.se/uppleva-gora/sevardheter/brobacka-minnessten
Aha, det var så det var "Överfallet vid Brobacka" var ett slag under Nordiska sjuårskriget mellan svenska och danska styrkor den 9 augusti 1566, inte någon nutida kriminalhistoria. HÄPP!
Så fick jag åter stifta bekantskap med den förslagne fältherren Charles de Mornay som blev avrättad efter den "kungliga soppan" med diverse ingredienser, inte bara de gula ärtorna, inte bara det han sammanfaller med digra historiska personer. För att inte tala om det förhatlige riksrådet och friherren Sten Eriksson Leijonhuvud på Gräfsnäs, gift med Ebba Månsdotter Lillienhöök.
Ett tvivelaktigt språng över till vår egen släkthistoria, eftersom Ebba Månsdotter (Lilliehöök) fick Raseborgs slott i Södra Finland. Men denna Ebba Månsdotter, antagligen suverän på förvaltning, men en hin håle mot folket, fick en kvinna efter att hon hade fått nog av Ebbas hårda nypor, att enligt sägnen uttala en förbannelse över Slottet Gräfsnäs, som när det var färdigbyggt var Sveriges största slottsbyggnad. Förbannelsen som skall ha uttalats över slottet skall ha haft innebörden av att det skulle brinna tre gånger med 100 års mellanrum. Det har också mycket riktigt brunnit 1634, 1734 och 1834 och är numera enbart en slottsruin i förminskat format.
Det är lite dåliga vibbar kring den slottsruinen, inte något jag känner någon större dragning till att vistas vid.
Jaha, nu har jag lärt mig något nytt att lägga till evighetspusslet.
Naturligtvis hoppade vi in på handelsboden i Östad. Det är ett alltid givet stopp om det är öppet. Jag skulle nog kunna köra den vägen i sömnen, eftersom dottern under många år red vid Östads Säteri och jag tillbringat många timmar i bilen med att läsa, eller studera stjärnhimmelen och frysa rumpan halvt fördärvad i väntan, kommenterade jag det hela med.
Dottern hyste ett misstroende mot att jag kunde den vägen i sömnen, eftersom hon kom ihåg dimman som var under mörka höst- och vinterkvällar, när vi körde hemåt efter att hon hade varit ute och ridit, borstat hästen och mockat i stallet.
Jag kommer faktiskt ihåg en bok jag läste någon gång under de här åren, en helt suverän bok på engelska: "House of sands and fogg", av Andre Dubus III, boken blev film efteråt men nådde aldrig upp till vad boken förmedlade, även om nu filmen också var rätt hyfsad. Fråga mig inte hur eller ens varför jag memorerat just en sådan oväsentlig sak, men ibland så lagras mycket i mitt huvud som jag ibland kan undra över varför det är så. Östads Säteris historia, som har varit allt annat än ett säteri från början har jag haft gott om tid att läsa in.
När vi närmade oss Bergums gamla kyrka hade diskussionen kommit att handla om blomrabatter och jag ville visa var det fanns just en dylik rabatt vi diskuterat, jag hade noterat den under förra onsdagens lunchkonsert.
Jag passade också på att titta till gravstenen med mina tre små skötebarn, en gång i svunnen tid prästen Högrells små flickor, som alla tre dog när de var väldigt små. Vi läser nu under sommaren i vår bokcirkel Ingegerd Forsséns bok om "Högrells väg från vallpojke till kyrkoherde", som grundar sig från Bengt Högrells dagböcker. Ingegerd har gjort ett jättejobb som tagit många år innan boken äntligen kom ut.
Allt i livet har en tendens att få märkliga vägar, det var jag som hittade Högrell småflickornas gravsten. Det enda jag visste var att de skulle finnas begravd på kyrkogården vid Bergums kyrka. ALFHILD Julia Maria, född 4.3.1876, död 13.1.1978, DAGMAR Edla Maria, född 7.5.1878, död 30.5.1979, GERTRUD Olivia, född 13.9.1881, död 22.12.1884.
Anledningen till att jag hittade reda på småflickornas gravsten, tror nog det var uteslutningsförmågan och intuitionen som förde mig till just den mossöverväxta gravstenen, som då var totalt oläslig. Men jag förstod att det måste vara Berthel Thorvaldsens porslinsmedaljong föreställande Natten som bär de sovande små barnen i sin famn, som skymtade fram under mossan. Den hade mossan inte lyckas gömma helt och hållet. Det kändes helt givet att det måste vara de tre små döda flickebarnens grav som pryddes av den.
 |
| Natten av Berthel Thorvaldsen |
Det ser ut som om övre delen av gravstenen måste ha slagits omkull av någon förunderlig anledning. Men det finns ingen som lever och vet något om den saken, eller vem som har lagat gravstenen.
Jag fick ta reda på mycket om både mossa på gravsten och porslin, inte minst när det var läge att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar