tisdag 26 juni 2018

Sommar i P 1 med Kaj Linna, f.d. livstidsfånge -

egentligen hade jag inte alls tänkt lyssna på hans sommarprat, men så läste jag vad Göteborgs-Postens Johanna Hagström skrivit för omdöme om hans sommarprat, citat: "bitvis lite trögtuggat Sommar med Kaj Linna".
Jag blev sittandes en liten stund och tittade ut i trädgårdens mörker. Kunde det verkligen ha varit så det förhöll sig med en person, som i 13 år körts runt i rättssystemets torktumlare av godtycke?

Naturligtvis inte! Dylikt kan bara en person uttrycka sig, som är fullständig novis om hur det är att bli en fullkomlig tragikomisk Don Quijote i det verkliga livet.

Det är verkligen lätt att skratta åt Don Quijote, när han slåss mot väderkvarnarna. Dock skall man komma ihåg att vi har mycket att lära oss av Don Quijote och att man skall våga ställa sig upp i sadeln och slåss även för en tillsynes förlorad sak, som medmänsklighet och rättvisa.


https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1106399?programid=2071

Jag har befunnit mig i fängelsevärlden i egenskap av ansvarig för den pedagogiska verksamheten i ett fängelse fyllt av oskyldigt dömda, men har sett och förstått mycket mer än så. Det Kaj Linna beskriver lär inte Johanna Hagström ha några insikter om, hon har säkert inte ens varit på tillfälligt besök bakom fängelsemurarna, eller vet hur livet bakom lås och bom kan gestalta sig, oavsett om man är skyldig eller inte skyldig.

Jag får aldrig veta när jag lyssnar på Kaj Linnas Sommarprogram vem han var före rättsväsendet trasade sönder hans liv under 13 år, jag får bara veta om hans högst personliga förluster han gjort under de här åren. Han trodde i ett visst skede att nu var det bara en fråga om dagar innan saken skulle rättas till. Det skulle i hans fall ta 8 år.

Men när jag lyssnar till honom slås jag av att jag har liknande erfarenheter, skillnaden är bara att jag själv arbetat för en domstol under en rad följd av år. Själv fullt och fast trott på rättvisan och lagar, den dagen jag steg innanför tingsrättens arbetsportar hösten 1974.

Den 21 april 1977 skedde en utnämning som skulle få den allra största negativa betydelse för mitt eget liv. En utnämning som jag idag vet var början till vad jag vet idag, att det inte finns någon genomgående stabil ryggrad, som är bärande av detta rättsväsende. Det finns alldeles på tok för många som ägnar sig åt ett herrelöst godtycke och faktiskt i många stycken en fullständig ryggradslös inkompetens.

Därmed inte sagt att våra fängelser är fyllda av oskyldigt dömda, snarare är det så att det är alldeles för få som sitter där dömda.

Det har inget med vare sig Kaj Linna eller mig att göra, därför att vi är båda två offer för ett havererat rättssystem. Han p.g.a. en felaktig livstidsdom under 13 år. - Jag p.g.a. av en arbetsskada 24 maj 1989, vilket resulterat i ett rent helvete utan avbrott och som nu pågått under nästan 30 år för min egen del.

Det fanns för mig bara en enda tröst den dagen Kaj Linna höll sitt Sommarprogram och det var att Justitiekanslern vägrat Sture Bergwall alias massmördaren Thomas Quick skadestånd. Som skäl för det var att Sture Bergwall redan
varit föremål för långvarig rättspsykiatrisk vård även utan morddomarna. 

Tar man då i beaktande alla de människors liv Sture Bergwall påverkat och inte minst att hans erkännanden har fått till följd, att han hindrat rättvisans gång, kändes det för mitt eget vidkommande som en liten tröst, att någon del av det s.k.rättssamhället åtminstone visar någon form av ryggrad och stabilitet.

Men jag har under de här decennierna hunnit bli gruvligt besviken på människor och hur godtyckligt vårt s.k.rätts- och samhällssystem fungerar. Ett system som visat sig vara så enfaldigt att det t.o.m motsagt sig självt flera gånger om i hela dess vidare begrepp. Jag har blivit berövad så mycket under de här åren, att jag nog måste ha klara drag av en kvinnlig motsvarighet av
Don Quijote.

Kaj Linna sitter nu nygift på sin Kanarieö, befriad ifrån det svenska rättssamhället. Det måste vara fridfullt. - Medan min egen kamp om tillvaron ännu får pågå. Men jag är i gott sällskap, det är nog det som är mest smärtsamt att tänka på. Jag är inte bara undantaget som bekräftar regeln.

Kaj Linna belyser Tsunamin år 2004, som drabbade så många och som inte kan jämföras med hans livstidsdom - Jag är den person som förstår fullt ut vad han menar. Det är stora gradskillnader och ändock frågan om att det gått en tsumani genom hela tillvaron, som kullkastat alla kända ramar. Våra liv går inte i repris och det hade varit oss så mycket besparat, som fått ägns alldeles på tok för mycket energi åt. Jag förstår också Kaj Linna fullt ut, att han tackat nej till psykolog etc. Somt är en del människor inte i behov av. Det betyder inte att man gått skadesfri ifrån det som åsakats oss helt oförskyllt.

Jag skall ärligt erkänna att jag är gruvligt trött på det här lismande samhället, som visat sig inneha så mycken enfald och skriande inkompetens, att jag ibland får ha en inre diskussion med mig själv av innehåll "men NU måste du väl ändå ha misstagit dig, så här kan det väl ändå inte vara".


 - Men det kan det och det 100 resor värre!

Ta det inte så bokstavligt, men du som läser det jag nu skrivit kanske kan förstå, att pengar är bra betalningsmedel när annat i samhället fallerat.





1 kommentar:

  1. Jag tror att vi har misstolkat "Svea Rikes Lag", det har ingenting med rätt eller fel att göra. Domare, nämdemän och försvarsadvokater verkar ha anammat det moderna sättet att spela fotboll. Man sparkar bollen fram och tillbaka, mest tillbaka men sällan i mål! Tyvärr finns där inga gula eller röda kort att dela ut!

    SvaraRadera