En mycket gammal man. Ordningsam och näst intill pedantiskt hade han på gården och runt vedbon. Perfekt! Tanten hans stod mest i fönstret och hade span. Säkert arbetsledare i hushållet.
Ett föredöme i ett samhälle som Malmberget. Skötsamme arbetaren!
Snön när den föll och det gör den i Malmberget och vill aldrig riktigt sluta, vet vi alla. Speciellt runt midsommar!
Snögångarna hölls kliniskt fria. Han skottade aldrig som andra gjorde. Han lastade den prydligt på en stor kälke och drog lasset ner mot soptippen till med ett rep över axeln. Vända efter vända, ibland långt in på sena kvällar. Enträget släpande!
- Hur tusan orkade han och varför? Räckte inte tanken till, så gällde fantasin.
Han hade en elak kärring, så klart blev min tydliga analys. Stackarn! Grundlade här min damrädsla. Säkert inte bara jag!
Tänk om ”hon” stora kärleken i plugget, ”Doris”, börjar tvinga mig att dra snö också? Fan, i helvete!
Hemska tanke! Har sedan dess haft viss snörädsla kopplat ihop med andra könet. Svårförklarat, men säkert finns nån Freud diagnos på fenomenet. Blev en gång utbjuden av en vasaloppsåkande dam. Du från Norrland måste gilla mycket snö? Jag blockerade henne i ren panik. Allt går inte förklara inte ens på nätet.
En nationaldagstext ärad det arbetande folket från och i Malmberget och hela Sverige. De som byggde landet. Kvinnor och män. Läs och le! Sprid gärna mina texter. Det är folkets berättelser inte mina. Jag skriver ner mest vad andra berättar. Skrivaren! Busiga ”Krille” och jag. Inte Sjöströms pojk på Österlånggatan, utan annat busfrö. Vi gjorde ibland livet surt för gubben Persson. Testade vakenheten.
skrivet på FB - 6.6.2018 -med tillåtelse av Leonard Ärlemalm s.d. att publicera i min blogg.
Grabbar kan!
Gubben hade en jättefin stenmur mot vår gård. Hög och prydligt staplad av honom själv. Inget fuskverk. Sten för sten väl infogade för att ge rätta stödet. Denna gjorde vi en koja emot. Steg ett, inte för kojans skull. Enbart kamouflage!
- Vi visste att en fågel, stenskvätta, byggt sitt bo där som intresserade oss två djupt fågel intresserade ungdomar. Stenmuren blev som en magnet för oss som måste justeras.
Vi plockade ner stenarna in i kojan och hade span på gubben Persson mellan varven, utifall?
Han hade intagit huggkubben, satt och knöt på sig gympadojorna kunde vi rapportera. Det betydde att han anade visst oråd. Något var i görningen kopplat med Ärlemalms unge.
- Han skall fångas in och överlämnas till sin mor och kunna peka på förödelsen. Äntligen!
Sedan hördes ett fullständigt öronbedövande mullrande ljud. Rena förbannade gruvraset!
Halva stenmuren gav vika. Rann ut över hans välskötta gård. Det var bara att fly. Springa!
Rusa mot skogen till. Helt förvissad att han kom. Vi bara rusade och låg lågt länge. Ett visst försprång fick man alltid. Han hade säkert av sin älskade (kärring) blivit ombedd att alltid låsa vedbon innan jakten började. Taskig timing!
Hem och in kom jag genom källardörren andra sidan huset när det var matdags. Hungrig!
Gubben Persson vågade inte klaga hos morsan, utan minst mitt erkännande i hans väldiga nävar. Hänt förr!
- Ängeln, Lennart, hennes son, gör inte sånt, skulle hon säga och klingade redan i hans stackars öron. Ohjälpligt underläge, i mötet med en beskyddande mor.
Min morsa, Elsa! Halva livets skyddsängel. Sett så här objektivt i efterhand inte alltid bra, mer än just då.
Senare berättade far att Persson, grannen vår, var med på en bild. En beryktad lastare, en riktig gruvarbetare, av gamla stammen. När far talade om gruvarbetare fanns inga tvivel. Finaste som fanns!
Han hade haft ett svårslaget rekord i gruvan. Gubbarna lastade malmvagn på tid. Tävlade! Bäst var ”gubben Persson”.
- Där nånstans slutade jag skjuta med ärtrör på hans rabarber. Och började hälsa artigt. Vad han tänkte vet jag aldrig. Kanske;
- Har grabben, ungen, blivit en "knapso"? Nåt har hänt!
Så fort jag ser en prydlig gård på vintern (Drottningholm, Haga slott) fladdrar minnet av ”gubben Persson” förbi. Den nivån!
Män och kvinnor som fick slita ont för familjens brödföda. Kämpa i vardagen!
De blev också svartlistade under storstrejken 1909 och åtskilliga tvingades i landsflykt och for till Amerika och Brasilien. Och fick uppleva nya eländen. Han blev kvar, eller kom tillbaks? Undrar vad han skulle anse om en snöslunga, eller bogsera snökälken med snöskotern? Skulle han få det, för ni vet mitt ord?
Andra kom att tro på snick snackandet om arbetarstaten Sovjetunionen. Politiskt skojeri med småfolk. Gränsande till det religiösa!
- I helsicke heller! Ett gott samhälle måste vi själva skapa, sa alltid far. Lär dig det, Lennart! Liten satt jag på hans axlar tågande mot Folkets Hus på en ännu större dag. Vid hans grav klingar än min brors vackra röst sjungande; Arbetets söner, över Roslagens nejd vid Brottby. Själv blev jag tyst!
- Jo, sa jag och far såg till att jag skrevs in i SSU. No pardon!
Tänk va skoj jag hade där.
Äta bra på kurs, lära mig snacka runt, lyssna på Palme och Erlander. Lära mig grymta över snåla Sträng och spana in alla brudar. Viktigaste kursavsnittet på Bommersvik alltid på kvällarna. Bara känna lite!
Däremot hade jag svårt, förbannat svårt för att klia rätta ryggar. Sa vad jag tyckte, likt skit är skit och förblir skit om man inte rättar till skiten. Där slutade mitt politiska liv med tiden. Satsade på annat!
Med bedrövelse ser jag att en del lärde sig knycka offentliga medel och bli rejäla roffare. Inte undra på att rörelsen tappat luften. Fått punka!
Händer sånt i Kina hamnar man i Tibets snöskottarbrigad. Inte här!
Den generationens gruvarbetare tillhörde ”Gubben Persson”. Han kunde också kuta bra, måste tilläggas. Jag också!
- Krille däremot var duktig på att klättra högt i träd. Ger överblick till faran är över, sa han!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar