Är det verkligen rimligt med all denna hysteri kring USA:s president Donald Trumps beslut om "mur" mot Mexico?

Det här är ingen nyhet det har funnits presidenter före Donald Trump som George W. Bush och den glorifierade Barack Obama använde för att förstärka gränsbevakningen. Varför har det då blåst upp till sådana proportioner nu?

Anledningen till att börjat fundera på konsekvenserna och hur det "felande landet" i det här fallet Mexico försöker att skuffa över sin egen skuld och ansvar över sina egna medborgare på USA. Anfall är verkligen inte det bästa försvar, även om det är välbeprövat koncept ägnat att villa bort människor som inte inser att det handlar om orsak och verkan i slutändan. Vad och vilka skall man offra för att kunna leka helgon mot ett annat lands medborgare framför sina egna.

Skall man nu tycka något om USA i det fallet med den illegala invandringen måste jag faktiskt spontant tycka i egenskap av mina sunda vätskor: varför inte se till att göra det på lagligt sätt då, eller se till att det egna felande landet är de som tar hand om sin egen bakgård. Beläggs med kravet om att åtgärda de egna problemen inte behagligt skuffa över problematiken på ett annat land.

Nu borde iof USA göra det själva, eftersom deras egen bakgård verkligen inte ser ok ut. Men så är det i lilla Sverige också och anledningen är precis lika glasklar på hur det har uppkommit som det är i USA. I Sverige har vi dessutom haft en migrationspolitik som stått på näsan rejält, varför skall då svensk media peka finger åt USA.

Det har fått fruktansvärda konsekvenser av ett inflöde av människor som nu lever här i Sverige på bekostnad av alla de som varit med om att bygga upp det här landet. Det har sannerligen inte varit gratis för dem som kom före oss och byggde upp vårt land Sverige. Det är nu dem svenska Regeringen och politikerna själva vänder ryggen och "den nya sortens tyckare", att vi skall prioritera andra länders utsatta än våra egna som byggt upp detta land.

Varför denna upprördhet om andra länders medborgare som lever under fattiggränsen, när vårt eget land får allt fler som lever under fattiggränsen. Vi akterseglar svenska medborgare när det gäller vård, skola och omsorg! Den som försökt sig att få tillgång till svensk sjukvård vet precis vad jag talar om, eller en vårdplats för den som behöver det vare sig det gäller äldrevård eller annan form av vård.

Hela det här med EU har ju blivit rena rama cirkusföreställningen där vettet verkar vara en enorm bristvara.

I helgen fick jag mig ytterligare en verkligen tankeställare. Jag har alltid haft  Faktum på min prioriteringslista och den har blivit alltmer osynlig och fått lämna plats för tiggare, men i lördags kände jag mig verkligen blåst och grundlurad ända in i märgen. Mina tankar har vaggat fram och tillbaka som en herrelös våg på ett stormande hav.

Jag tycker nämligen att det är ovärdigt av ett land att ha egna medborgare som saknar bostad och den problematiken fick jag och min då 4 åriga dotter kastad i ansiktet vid flytten till Göteborg 1991. Jag har på ett rätt tidigt stadium förkastat alla dessa organisationer som bara missbrukar sitt engagemang i olika former. Jag har föredragit att bidra med handfasta handlingar, t.ex. att köpa mat eller Faktum när den tidningen kom till. En tidning till de som faktiskt försöker att ställa sig upp på egna ben. De är f-n i mig värda det minimala stödet i ett samhälle som totalt har misslyckats och jag högaktar verkligen de människor som helhjärtat vill göra skillnad!

Varje dag på väg till dagis eller senare skolan passerade jag och dottern denna mängd uteliggare där de låg ihopkurade bakom gamla Televerkets arkad här i Göteborg. Min dotter blev liksom min yngste son konfronterad med hemlöshet på ett förskräckligt sätt och det var smärtsamt att se denna enorma mängd hemlösa människor det faktiskt rörde sig om så brutalt synliggjort.

Det hade redan varit fullt synligt i Gällivare och jag har svårt att radera ett minne från 1978, som blev en avgörande förändring hos min yngste son. Han konfronterades också med hemlösheten vid en tidpunkt som för normalfamiljen har en helt annan betydelse. Det här var dagen före julafton mellan Tempos dörrar i Gällivare. Vi hade julhandlat han och jag och vi mötte dem mellan dörrarna där det var varmluft undan kylan. I den samlingen fanns den unge person som jag var övervakare för, min son kände honom mycket väl både till namn och i övrigt, eftersom han varit hemma hos oss åtskilliga gånger och fanns i utkanten i barnens tillvaro, dock inte i min egen.

Det blev alltför halsbrytande för min lille 5 årige son. Där kom vi med överfulla julkassar på väg ut och där satt denne trashank och försökte värma sig, utan någonstans att tillbringa nätterna på ett acceptabelt sätt. Jag bidrog med det lilla jag kunde ur våra kassar, men den julen blev inte riktigt lika bekymmersfri för min lille son. På julaftonen hade tanken på den personen inte lämnat honom ännu. Frågorna sedan mötet på Tempo var lika många som svaren som inte tillnärmelsevis var tillfredsställande. Det var då han förstod fullt ut vad jag arbetade med på sidan om av mitt ordinarie arbete.

Jag medger jag är enfaldig och hur enfaldig och godtrogen jag varit det insåg jag i lördags, när jag satt och väntade på Herr H som var in och köpte ett nytt golfregnställ, medan jag valde att ta mig en kopp kaffe nere på Jerkstrands konditori på nedre plan i gallerian i Sisjön. Det var då jag fick syn på Faktumförsäljaren som stod vid entrédörrarna. Jag reste på mig och lyckades skrapa ihop i småslantar 63:- i min börs för de 60:- som Faktum nu kostar. När Herr H anslöt sig frågade jag om han hade några sedlar och han hade en 50-lapp det var allt. Jag tog den och gick fram till Faktumförsäljaren och gav honom den och önskade honom Glad Påsk. Det obegripliga svaret borde ha fått mig att reagera, men det blev hängande där som något som fanns i mitt medvetande men inte nådde riktigt fram. Det är så att jag normalt brukar lämna mer pengar än det Faktum kostar, eller Faktums almanacka, det gör även min dotter, men här var det något som var klart avvikande. Det brukar bli ett litet spontant samtal som uppstår, så var det inte här det gick inte ens att förstå vad svaret blev.

Väl hemma sprättade jag upp tidningens skyddsplast. Döm om min förvåning när jag fann ett reportage om Faktumförsäljaren inne i tidningen. Det var en Faktumförsäljare bosatt i Rumänien i Scutelnici. Det skulle visa sig i reportaget att även hans hustru var det: Faktumförsäljare i Göteborg.

Reportaget berättade om hungriga barn, bilderna talade dock ett helt annat språk! Definitivt inte något lyxhem, det är inte det jag menar. Men reportaget och bilderna fick mig att må fysiskt illa! Övergödda människor med stor läskedrycksflaska i blickfånget och massor av kakor/bullar. Av reportaget att döma flödade det söta småkaksberget och rondören talade sitt tydliga språk. Barnen ratade yoghurten till förmån för Fanta och småkakor! Sist men inte minst ett mycket litet barn i blickfånget och att det lilla barnet höll i en mobiltelefon rådde inga som helst tveksamheter om!

Vidare i berättelsen om mamman i familjen som också var Faktumförsäljare i Göteborg och som svartjobbade på restaurang och kunde tjäna 3 000 €uro på två veckor! Till det tillkommer barnbidrag från Rumänska staten som arbetslösa rumänare får för vart och ett av barnen. HUR fattig är man då i jämförelse än en svensk uteliggare, eller ens en svensk fattigpensionär.

Jag önskade därvidlag att jag hade sprättat tidningen medan jag väntade på Herr H, då hade jag aldrig i livet gått dit med någon 50-lapp!

Jag min dumma gås trodde att Faktumförsäljare var människor som levde i Sverige och var ett sätt att komma in i det svenska samhället som man ställts utanför i flera decennier, utan att någon handfast handlingsplan ännu har kommit till stånd från Regerings och politikerhåll.

Jag svarar härmed chefredaktören Sarah Britz, vid Faktum, som ställer frågan om de rumänska paret "svältande barn eller deprimerade barn" och JA! jag förstår alldeles ypperligt vad mitt köp av Faktum kommer att få mig att förstå betydelsen av de 60:- jag har betalat för själva tidningen Faktum. Världsräddare i Rumänien är inte det jag vill luras till att bli, eftersom jag helt uppenbart levt i en villfarelse. Jag vill ta hand om och värna våra egna i Sverige skrivna utsatta och som är distanserade av vårt svenska samhälle där de lever!

Kalla mig rasist eller vad som helst, det rör mig inte i ryggen. Saken är den att jag är realist inte rasist och numera en desillusionerad svensk skattebetalare tillika Faktumköpare. Man kunde verkligen önska att det framgick av Faktumförsäljarens identitetsbricka vari personen ifråga har sitt hemvistland!

Jag är inte utan förbarmande även i det fall där det är helt uppenbart att personerna ifråga ägs av någon skrupelfri människohandlare. Den magra kosten som ibland blottas kan understundom bli uppblandad av mig med en ½ varm kyckling och annat ur butikens sortiment. Jag är inte hjärtlös men någon måtta får det trots allt vara på skenheligheten även i det här landet.