Nya bilarna som har så många finesser är nog inte helt av godo, eftersom tillförskansade körkunskaper helt uppenbart går förlorade.

Jag blev varse det när yngste sonen sa att min Citroën Berlingo var en läskig bil att köra. Han sa det när han hämtade upp mig här hemma och jag körde upp honom och barnbarnet uppför djävulsbackarna upp till hans hus, för att få tillbaka bilen inför måndagkvällens strapatser som jag skulle ut på och behövde bilen.

Sonens bil är ju en sån´ där latmansbil där man inte behöver tänka själv. Inte undra på att det är märkliga fel på den. Ju fler finesser desto större risk för en bil som är fullständigt lobotomerad!

Jag hade hunnit få förhandsinfo av barnbarnet i fredags, som hade att berätta att när pappa skulle lämna av honom på dagis så hade bilen inte kunnat stanna, utan motorn hade varit på och så var det en fläkt som lät hela tiden.

- Jaha, det lät ju inte bra, svarade jag.
Så fortsatte han:
- å när pappa hämtade mig från dagis, så släcktes inte lysena eller fläkten, så vi fick skynda oss. 

Aha, tänkte jag, det betyder att jag snart är billös, eftersom han behöver bilen för att lyckas curla under helgen och ta sig till och från jobbet på måndag. Mycket riktigt, på fredagseftermiddag ringde han mig och började det hela med:

- Jo, jag tänkte fråga dig om en sak.
- Jaha, sa jag, som redan visste vad saken gällde. Vadå? vill du ha ett miljonförskott på arvet?
- Nä, inte för tillfället, sa han skrattande. Det kunde räcka om han fick låna bilen på måndag om jag inte behövde den då.
- Du kan hämta den redan imorgonbitti, eller ikväll om du vill. Jag kan köra upp den bara du kör mig hem. Jag behöver den inte, men du lär ju behöva den om du skall curla sönerna och handla under helgen.
- Nä, det räcker på måndag, sa han.

 Ha! tänkte jag, det där tror jag när jag ser det!

På lördagmorgon dök han upp efter att han ringt och kollat, att det var ok att hämta den redan nu. Han hade ont i ryggen efter att han hade tagit sig nerför de glashala backarna med gympadojor(!!!) på fötterna.

- Jag hade ju kunnat hämta upp dig bara du hade sagt till, svarade jag, men tänkte: det var nog länge sedan du flyttade från Malmberget, eftersom du kommer gåendes med gympadojor i snö och ishalka. Men jag sa inget därför att jag såg på hans gång vad den färden hade medfört.
- Äh, det gick bra, sa han samtidigt som jag såg att den brutna ryggen var allt annat än bra, när han krängde av sig gympadojorna.

När jag fick tillbaka bilen på måndagskväll berättade han att han hade glömt att dra åt handbromsen flera gånger på min bil, så bilen hade rullat iväg, eftersom det är en av alla finesserna på hans bil.

- Aha, sa jag, då hade man lika gärna kunnat få ett telefonsamtal av dig med innehåll: ledsen morsan med din bil ligger i Mölndalsån, eftersom det inte är självåtdragande handbroms.
- Något i den stilen, ja, svarade han och fortsatte, men det är inte det värsta. Jag höll på att ramma fler bilar när jag skulle köra om. På min bil har jag en varnare när det ligger en bil vid sidan om.
- Jaha, du, svarade jag, så det kunde lika gärna ha varit en dödsknövlig bil
i Mölndalsån som jag hade fått hämta upp.
- Ungefär så, sa han och skrattade glatt!

Jag som är stolt över min bil och finesserna på den. Den är riktigt behaglig att köra, även om jag knappast skulle ha gjort det valet om jag hade bott kvar i snörika Malmberget. Kombinationen fransmän och snö tror jag inte mycket på.
Här är jag och dottern på väg på mor och dotter roadtrip norröver sommaren 2016. Herr H iklädd pyjamasbyxor har just packat bilen åt oss. Det var mycket som skulle med, med tanke på allt vi skulle göra, ändå upptäcktes när vi kom till Nikkaluokta att ridstövlarna stod kvar hemma. Men det gick bra ändå....

"Blå faran", kallar smålänningen Roger den för, vad han nu menar med det....