Mitt i vintern är det aldrig Kalasväder, eftersom solen står så lågt och syns inte ordentligt, även om det kan vara klart väder. Kalasväder infaller alltid på vårvintern, möjligen på höstvintern. Men där jag nu bor har min kompass hakat ur. Det gör att längtan norrut ständigt pågår inom mig, men jag avstår därför att det finns inget att flytta tillbaka till. Jag har sedan länge tillbaka lärt mig att stå och gå på ett nytt sätt och som var anledningen till tvångsflytten. Men i gruvhål kan inte någon bo i.
Jag har länge funderat varifrån uttrycket Kalasväder kommer ifrån, eftersom det är en sån´ där typisk benämning som jag växt upp med, eller uttrycket att det snöar Lappvantar. Jag har också hört benämningen Lapphandskar bland de äldre. I vart fall betyder det att det är stora, mjuka snöflingor som singlar ner så att himlen syns alldeles full i mjuk ullig snö som faller ner.
För inte så länge sedan blev jag varse att Kalasväder hette på samiska Skijnádahka och när det snöar Lappvantar (Lapphandskar) kallas det på samiska för tsihtsebelaga, som egentligen betyder sparvhalvor. - Nej, fråga mig inte varför det egentligen betyder sparvhalvor. Jag har inte en enda susning! Visserligen vet jag att samernas förhållande till djur och även tyda djur och natur och himlafenomen är en smärre gåta för den oinvigde. Men kanske inte för den som växt upp i fjällvärlden, som jag har gjort, dessutom med att påbrå av det ursprungliga. Halv adel, halv naturfolk.
Nyss var min lille sonson hos ögonläkaren och kom hem med beskedet att han såg långt mer än andra. Något har tydligen gått i arv från mig till honom. Själv undrar jag om jag fått det i arv från min farmor, som jag inte vetat så mycket om förrän när jag beslutade mig för att ta hennes efternamn i mitten av 2000-talet. Denna kvinna, MARIA Matilda Johansdotter Ek, som varit som en ständigt närvarande skugga i mitt liv och som jag redan som barn känt en sådan närhet till.
Ett märkligt förhållande eftersom hon dog när min pappa var nyssfyllda 7 år. Det är hans 17 år och 13 år äldre bröder som har kunnat berätta om henne för mig, när jag var liten. Hon ligger begraven på kyrkogården i Malmberget under den högsta rönnen, som pappas 17 år äldre bror pekat ut för mig på den gamla delen av kyrkogården inte nära men den delen där även farfar och två av mina fastrar ligger begravda. Farmors släktingar hade lagt sitt veto till att hon skulle ha någon gravsten. Det var en harm som min pappa antagligen ärvt från farfar "begravd som en hund, utan gravsten".
Det skulle ta mig nästan ett helt liv för mig att förstå varför hennes familj varit emot att hennes sista viloplats skulle märkas ut. Namnet Ek hade jag aldrig förknippat med något samiskt överhuvudtaget.
För något år sedan blev jag åter varse min samhörighet till farmor hos ögonläkaren, som sa att jag hade en sådan syn som citat "vi andra bara kan vara grön av avund, att inte ha". Något som var fullständigt obegripligt att ta in, eftersom min syn har blivit alldeles blurrig utan glasögon.
När jag kom ut till bilen igen satt jag och funderade en stund innan jag startade bilen. Helt plötsligt förstod jag varför blindstyrena som jag ibland haft med mig uppe på Dundret inte kunde se björnarna, som strövade i skogen mot Porjushållet till. Jag vet att jag t.o.m. ställde mig bakom dem och pekade med fingret rakt i riktning mot där björnarna fanns. Men de såg inget. Till slut brukade jag ge upp med orden: ni är ju ena riktiga blindstyren!
Kanske är det också mitt arv som gör att jag inte förstår människors underskattande av isar. De vet inte vad jag intuitivt känner/vet. Det behövs bara att det snöat lite grann så syns det inte att mitt i den äldre tjockare isen finns ett ställe med tunn farlig is. Förekomsten av vakar ingår i isar även om det så är mitt i smällkalla februari. Kanske är det vinden som påverkat isens struktur. Jag vet inte jag funderar ännu över den saken.
Jag tänker på att man säger att samerna har 100 ord för ordet snö. Men vad man inte tänker på är att även svenskan har det också. Vi är en ett resultat av dem vi levt i närheten av, urfolket. Jag är övertygad om att vi som har vårt ursprung i norr kan en hel del om snö, is och naturfenomen, utan att tänka på att vi faktiskt gör det, om man nu vistats ute överhuvudtaget.
Men vem kan egentligen säga varifrån vi är sprungna ur. Vilken del av mig tillhör urfolket. I dagens Sverige har det blivit så viktigt att poängtera härkomst, vilket jag inte kan begripa vad det skulle ha för betydelse. Det är ju religionerna som är det enda styrmedlet och maktstollarna förstås. Är det när jag ser upp mot månen och en liten ring runt månen säger mig att det skall komma mycket snö och en stor ring runt månen säger mig att det är kallt och om det snöar då kommer det att komma bara lite snö.
Här har jag nästan tappat min kompass, jag kan inte längre se upp mot Dundret och veta vilket väder, som kommer att vara fram på eftermiddagen. Därför att det vädret som syntes vid Dundrets kam det var också det vädret som några timmar senare kom över samhället. Här är jag fullständigt vilse i pannkakan.
 |
| Mitt hjärta finns i den här miljön |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar