När jag behöver gå ner i varv och släppa allt runtomkring mig - då går jag på bio, eftersom jag inte längre kan knyta på mig joggingskorna och springa en lång runda i skogen.

Jag kan väl tycka att som pensionär borde jag väl ha just precis det som reklamen för AFA säger: 52 veckors semester. Men det är ju inte riktigt så livet ser ut och det borde ju AFA om någon veta, eftersom de alltjämt kört runt mig i torktumlaren ända sedan jag "fick förmånen" att bli handikappad på min arbetsplats. AFA tycker att det är helt onödigt med vanliga löneuppflyttningar, som jag skulle ha haft förutan arbetsskadan! -just precis det som står i arbetsskadelagstiftningen, att man har rätt till!


Som grädde på moset dessutom, arbetsskadad i statens bedrövliga tjänst, där säkerheten varit icke-existerande, då är resten inte medtaget överhuvudtaget!

Till skillnad från alla politiker i Regering och Riksdag kan jag inte förvänta mig samma förmåner som de skaffat sig, utan här får jag liksom alla andra vanliga dödliga kämpa mot svenska diktaturer i alla dess olika skepnader. Sverige är  verkligen bananrepubliken nr 1!

Jag och Herr H har varit på bio dagtid, tja, en av filmerna den som vi rankat högst var dottern med på också och just den filmen såg vi i söndags. Samtliga föreställningar gick av stapel på den nya biografen Göta i Göteborg. Fin biosalong med väldigt sköna fåtöljer och benutrymme, även för medhavda kryckor. - MEN efter fyra filmer, får jag göra paus fastän jag gärna hade sett fler av de filmer som jag satt upp på önskelistan. 

Anledning? VOLYMSTYRKA och BASLJUD! 

NÄ, det funkar inte att be personalen åtgärda det hela. Fastän man säger att dagen innan i salong 1 lät det inte så här! Idiotförklaringen hänger där och dinglar och man ger upp inser det lönlösa och dag tre och fyra förblir man tyst. Herr H kan i vart fall stänga av hörapparaten, men han har hunnit få en släng av det hela och det lär inte vara speciellt bra för resthörseln, att utsättas för något dylikt. Värst är i salong 2. Salong 1 kan öronen överleva om man stoppar in fingrarna i öronen medan reklamen pågår. Men inte i salong 2, där tyvärr de 3 senaste filmerna varit.


Jag har i skrivande stund så j-la ont i öronen att det känns som om någon kört in toalettborsten och kört runt i 100 knutar! Smärtor är bara förnamnet! - Värst har reklamen för RAMLÖSA varit, där man brassar på med basljud, så man får närmast hjärtstillestånd!

Nu till filmerna som jag gärna vill dela med mig till dig som ev. läser det här:

Definitivt överst på listan som bästa film vi sett i det här svepet om fyra filmer, kommer definitivt filmen Maudie, som är baserad på en sann historia om Maud Lewis´ liv. Maud själv fortsätter att pågå inombords långt efter filmen är slut och det är inte en underdrift, som bioreklamen säger, att Sally Hawkins och Ethan Hawke gör lysande rolltolkningar.


Här finns lite bakgrundsfakta som nog kan vara trevligt att ha innan man ser filmen:
https://en.wikipedia.org/wiki/Maud_Lewis

En del av hennes målningar, huset och hon själv i verkligheten finns här:
https://www.google.se/search?q=maud+lewis+paintings&client=firefox-b&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwiA2KKNjLrVAhXRJlAKHQr7B-MQ_AUICigB&biw=1680&bih=925

På en andraplats kommer filmen Tulpanfeber, där handlingen utspelar sig i 1600-talets Amsterdam, som faktiskt har många likheter med dagens vansinne i ekonomin och just en flerfärgad tulpan har sin speciella historia, som här inte togs upp. Historien i korthet är den välbärgade åldersnupna handelsmannen Cornelis Sandvoort, som köper sig en ung fru, Sophia, som hämtats ur klostret för att skapa den ultimata familjelyckan som inte bara nöjer sig med det utan vill föreviga denna familjelycka i ett konstverk. Vilket är ett ödesdigert beslut. Filmen är baserad på Deborah Moggach succéroman med samma titel.

Sophia gestaltas av den duktiga skådespelerskan, Göteborgsfödda, Alicia Vikander, som hade huvudrollen i filmen, Fyren mellan haven och som gav henne en Oscar. Hennes motspelare, fö pojkvännen Michael Fassbinder gör också en bra rolltolkning i filmen. Vi såg den filmen i början på året. Historien är ett enda stort moraliskt dilemma från början till slut, som inte lämnar någon oberörd och som man kan ha många synpunkter om.

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=fyren+mellan+haven
Boken, som låg till grund för filmen Fyren mellan haven, The Light Between Oceans är skriven av ML Stedman, som också mycket se och läsvärd. Vi hade boken i läsecirkel som jag gick med i förra hösten. Ett val som jag verkligen inte ångrat ett enda ögonblick. - Vid tillfälle skall jag berätta mer om vart den bokcirkeln fört mig på helt oanade vägar. 

Tredje filmen som vi sett i detta svep heter Hemma i Hempstead.

En rätt förutsägbar film, men lagom avslappnande och inte minst tänkvärd. Där man får fundera på vad som är det allra viktigaste i en människas liv, som dessförinnan innehållit så mycket svek och livets villervalla.

Handlingen i korthet: Emily, en amerikansk änka bor i ett pittoreskt hus i ytterkanten av Hampstead Heath och Donald lever ett harmoniskt enslingsliv i ett självbyggt kyffe en bit in i parken sedan 17 år. När marken där Donald bor skall bebyggas av lyxbostäder vägrar han att flytta och får oväntad hjälp av Emily. En djup vänskap mellan dem uppstår, en vänskap som går över till äkta kärlek. 

Hampstead finns i allra högsta grad i verkligheten och är en stadsdel i centrala London, som tillhör de dyrare bostadsområden, mest känt för sina litterära och konstnärliga kretsar. Inte minst är det ett av de områden i världen som har högst levnadsstandard. Det bor flest rika människor där i hela Storbritannien, då har du hela bakgrunden klar för dig vad som kan förväntas av och i filmen, som är inspirerad av en sann historia.

Den fjärde och sista filmen som vi varvat ner till i detta filmsvep: En flodhäst i tesalongen. Filmerna har jag nu klassat i den ordning jag tycker de är sevärda, men det är de faktiskt allihop, bara lite olika kvalitéer. Däremot har den svenska titeln satt myror i huvudet. När jag kom till biodisken sa jag att jag skulle ha två pensionärsbiljetter till En elefant i tesalongen. Det är ju så det svenska uttrycket heter. Killen i kassan stirrade på mig och så visade det sig att det svenska ordspråket inte hade något med saken att göra. Lite glad blev jag när jag satt och väntade på att Herr H skulle dyka upp med sin inhandlade godispåse och en dam vid kassan sa samma sak:  hon skulle också ha två biljetter till En elefant i tesalongen. Nu var däremot killen i disken uppdaterad och greppade saken direkt.
The Hippopotamus är originaltiteln på filmen vilket är betydligt mer passande, eftersom en hippopotamus (flodhäst) är världens farligaste djur, som trampar ihjäl varenda kotte den kommer i närheten av. Det gör också huvudrollsinnehavaren, Ted Wallace, en bitsk, cynisk, desillusionerad teaterkritiker som en gång i tiden varit en upphöjd poet.  Filmen inleds med att han citerar T. S. Eliot som anser att ”meningen med litteraturen är att förvandla blod till bläck”, vilket Ted också gjorde en gång i tiden, men nu ”förvandlar han whisky till journalistik”. 

Filmen följer, vill jag minnas, den nu 20 år gamla bästsäljande roman av författaren/skådespelaren/ programledaren/gay-ikonen/den helt underbare Stephen Fry. Alla som kommit kontakt med Stephen Fry vet också att det är ordkostens största ordbajsare av det mer sällskapliga slaget, vilket naturligtvis också filmen gör. Stephen Fry är en man helt i min smak, som person! Fö en excellent skådespelare själv, men här är det enbart hans ordbajseri vi möter.

Filmens och bokens budskap? Mirakel finns inte... eller gör de?

Jag tror att det gör det och när vi minst anar oss till det dessutom.