Google+ Followers

fredag 23 juni 2017

Midsommarafton 2017.


Det blir inga svenska traditioner idag, varken sillen, jordgubbarna eller blomkransen runt mitt alltmer grånande vitnande hårsvall.

- Farmor är du gammal? frågade 5 åringen när han fyllde år och vi var ute och lunchade tillsammans.
- Hurså, undrade jag, tycker du att jag är gammal?

Så hade vi ett långt samtal om när en liten flicka, blir en flicka, som helt uppenbart blir en tjej och när en tjej blir en mamma. För att inte tala om när en tant blir en gammal tant. Men jag var ju alltjämt en mamma konstaterade han, alltså kunde jag inte vara någon gammal tant, trots att jag hade fått jämföra med fingrarna, hur mycket 5 år och 66 år egentligen var. Han stirrade rätt ihärdigt på mina fingrar som fortsatte att om och om igen spreta upp i luften i jämförelse med en hands fingrar som var hans ålder. 

Han gjorde nog en ny analys efter fingerjämförelsen: Jag var ju bara hans farmor, som fick sätta mig på en stol när hans och mina fotbollsmatcher blev långa. Det var ju det där med de sönderslagna knäna, men det hade ju ingen betydelse eftersom jag kunde både spela Pippi Långstrump spelet (anm. hans favoritspel för närvarande, som man kan spela hur många var som helst utan att han ledsnat medan man själv drar en djup suck inombords), leka kurragömma och brottas med honom. Men stolen blev ju samtidigt en bra målbur där han kunde göra mål, konstaterade han.

När vi så småningom hamnade ute vid Bergums ekologiska bärodling för att köpa deras jättegoda småtomater, sedan vi hade hämtat hans födelsedagstårta hos Svenheimers konditori i Gamlestan, visade det sig att han ännu inte hade släppt tankarna huruvida jag var gammal eller ej.

- Det är bra att du inte är för snabb att fatta beslut. En del saker kräver nogsamma överväganden, svarade jag honom, när han nu funnit nya infallsvinklar, efter tomaträknandet och valet bland alla vackra blomsorter i regnbågens alla färger. Själv fastnade han för en gul ros i kruka, som han ville skulle bli hans egna. Sagt och gjort.
 

I vart fall blev det alltför långa hypotetiska tankar, så det kunde den lille filosofen inte säga, trots att hela hans ansikte med det stora bruna ögonen tittade allvarligt granskande på mig, medan jag spände fast honom i barnbilstolen, innan hans lilla ansikte sprack upp i ett kärleksfullt leende och utslaget kom:
- Nej, jag var nog bara en helt vanlig tjej, en tjejfarmor. Hans tjejfarmor, tillade han som för att cementera att beslutet nu låg fast.

Jag skall säga att resonemanget som sådant, det kände jag att han hade rätt i. Jag kan för mitt liv inte känna mig gammal, även om jag är rätt bekymrad över min spegelbilden, som förnuftsmässigt säger mig något helt annat och som jag mellan varven inte kan värja mig inför. Men kommer nu hans teori att bara vara tillfälligt uppskjutet? Jag vet ju inte vad han kommer att tycka, när han fyller 6 år, eller 10 år eller rent av 20 år.

Så här inför ännu en midsommarafton, som är långt ifrån behängd med alla måste, som ständigt verkar tillhöra människans midsommaraftnar, finner jag att allt det där är jag alltjämt distanserad ifrån. 


Någonstans inom mig har jag behållit det lilla barnets glädje att kunna leva i stunden. Jag känner verkligen inte att jag missar något. Än kan jag alltjämt glädjas åt att bara kunna njuta av att jag har vaknat av fåglarnas kvitter och solens första strålar. 

Det enda som tillkommit så här med ålderns rätt, är att jag äger en ny insikt om att jag kan återvända till sängen, dra täcket över huvudet och lugnt och stilla somna om, eller bara ligga där och låta mig famnas in i ännu en ny dag som gryr.

En ny dag där jag verkligen vill att enbart det goda i livet skall finnas hur än dagen kommer att gestalta sig - From dusk till dawn.

 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar