tisdag 30 maj 2017

När vänners liv nått sitt slut - finns bara saknaden kvar, som ett eko fyllda av små ögonblick.

Solveig kunde med sin sjungande finlandssvenska vara himla omedvetet rolig:

- Jag har fått rosmarinbad, rosmarinfotbad och rosmarinhandbad. Hela jag luktar som en fransk skogsbacke!

Hon var i mångt och mycket som min syster, som också kunde vara lika omedvetet träffsäker i sitt roliga allvar och konstateranden.

Jag återfann en av alla Solveigs vackra målningar i min byrålåda... Vi var så när som stjärntvillingar. Nu är hon borta sedan juli 2014, en kortare vänskap som fick den allra största betydelse. -  Åren rasslar iväg och våra minnen är det som återstår.

Det blir ett radband av minnen av andra, när jag väl gläntat på locket....
 

Jag tänker på min dotter som föddes alltför tidigt. De var tre flickor som föddes med några minuters mellanrum vid Gällivare lasarett, alla genom kejsarsnitt denna söndag 1986. Min dotter kom först, eftersom jag hade störtblödningar och bedömdes inte ha några förutsättningar för att annars kunna leva vidare.

Så länge sedan allt hände och ändå kan jag komma ihåg hur man sprang med min sjukhussäng från IVA med en kuvös i släptåg. Själv hade jag nog redan släppt livet, när jag såg skylten operation flimra förbi, för att sedan inte minnas mer... Tja, förutom då att jag famnades av ett stort ljus och någon fanns med min sida som förde min talan inför någon, som tydligen hade mycket att göra men hade stenkoll på liv och död.

- Nej, jag skulle inte komma nu, jag hade en liten dotter att ta hand om. Det var inte dags för mig vad gjorde jag här...

Jag försvann åter in i mörkret och vaknade till ett par gånger, utan att kunna se när någon försökte få mig att svara. Men allt var mörkt ännu och med jämna mellanrum så kom man och ropade mitt namn och skakade och nöp bryskt i mig:

- VAKNA Gun, du måste vakna! att inte kunna svara och ändå vara medveten. Så skört livet är. Jag kan alltjämt förundras varför det är en sådan brysk hantering man alltid råkar ut för vid uppvaket. Inga bomullsvantar där inte, det nyps och det slits och det skakas, medan man själv bara vill vara ifred. Vill inte, orkar inte.

Min dotters födelse var före tillkomsten av att man visste vad sorts kön barnet hade och jag hörde min systers röst, som berättade att jag hade fått en dotter. Det hade de andra rösterna också sagt, men det var inget jag litade på där inifrån mitt mörker. Istället hörde jag någon säga till någon med jämna mellanrum:

- Vi har försökt förklara för henne, men hon verkar inte riktigt förstå att hon har fått en dotter.

Någonstans inom mig ler jag över att de verkade vara övertygad om att åtskilliga pållar befann sig på grönbete, när det i själva verkat rörde sig om att jag inte var samtalsbar med de knappa upplysningar som de lämnade, kontra det jag själv kunde uppbåda av kommunikation. Man ligger inte på oreringstoppen sas i det läget.

Min syster förstod vad som krävdes för svar och hennes röst berättade för mig, att hon hade pratat med barnläkaren och allt var bra med min dotter. Hon hade själv fått besöka och se henne. Det var då först jag fann lugnet och tillät mig själv att åter falla in i det tysta ljudlösa mörkret. Medvetandet kom och gick. Ibland kunde jag förnimma min systers röst, när jag åter kom upp till ytan. Hörde hennes förklaring en gång, att jag nog inte hade lika ont längre, eftersom jag inte längre skakade med foten som stack ut under täcket.

Väl upp till ytan och nu med syn och någon form av tafflig kontakt, förklarade någon att min syster suttit på stolen, utan att vika från min sida. Hon hade inte ens gått ifrån för att vila eller äta, trots att de hade försökt att förmå henne att åka hem och vila en stund, eller åtminstone gå och äta. Nu när hon visste att jag var utom fara hade hon åkt hem för att sova och äta.

Jag fanns inte vid hennes sida, när hon lämnade livet i sin ensamhet. Det smärtar mig och kampen får nu föras av mig via IVO, som valt att stå vid min systers sida. Ibland får man glädjas åt det som finns att glädjas över.

Någon vänlig hand har mellan varven stått vid min sida, som när jag upprepade gånger fått behålla min dotter vid liv, liksom det blivit för mina båda söner. Livet har behandlat mig bryskt många gånger. Men något/någon ville att jag skulle få behålla min dotter och mina söner. Det är jag djupt tacksam över...


Ibland genom åren som gått har jag mints med smärta hur det blev för de två  andra vars döttrar skulle korsa min dotters väg innan de mötte sitt öde. Så blev det ock för min barndomsvän vars son fick ett hastigt och brutalt slut, trots att våra jämnåriga söner hade följts genom barndomen och ungdomsåren.

Det finns andra av mina vänner, vars röst fyllts av smärta över deras förluster av sina barn i olika åldrar, vars liv tog slut - en del innan de ens hade börjat.

- Gossen, som ligger begravd en bit ifrån mina föräldrars grav på kyrkogården i Malmberget, eller han vars aska ströddes i Gattet vid Fårösund, kort efter att Solveigs tid var utmätt. Ödena är svåra att bitvis ta in. Barn som återfått sina mödrar och mödrar som återfått sina barn på anda sidan livet. Så blev det också för min syster.

Vi värjer oss mot döden, trots att den är mer självskriven än livet självt...

Jag blev lite chockad över att få den bilden av mig själv serverad, som kärleksängeln. Men så tänkte jag över saken. Ja, det kanske är så. Trots allt har jag föredragit att älska här i livet, trots att livet i sig själv alltid inte varit speciellt kärleksfullt.

Jag bär en sanning och vetskap inom mig, att jag mirakulöst räddats till livet flera gånger om. Sammantaget med mina andra minnen genom något som måste vara mer än bara detta liv, förstår jag också att jag själv omfattas av en oändlig kärlek, som burit mig. Jag har alltid känt mig älskad, trots att det varit långtifrån så mitt liv sett ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar