Google+ Followers

söndag 16 april 2017

- Har du blivit tant?

- Varför undrar du det, frågade jag.
- Det slog mig att du blivit rätt gammal.
- Vet du inte att allt här i världen är relativt, svarade jag.
- Ja, det kan väl hända. Men jag undrar hur du egentligen ser ut nu, fortsatte rösten i telefonluren. Du har ju alltid varit rätt flickaktig av dig. Är du det fortfarande?
- Hur tycker du att jag låter, svarade jag och kände att nu började jag själv få alltfler frågeställningar, som snurrade runt i huvudet och som jag inte tänkt på speciellt mycket.
- Som vanligt. Som du lät för 12 år sedan när vi träffades sist.
- Dåså, vad är problemet då, undrade jag.
- Att du ser gammal ut...

En del samtal tvärdör liksom innan de ens blivit något av det hela. Hur fortsätter man en sådant samtal egentligen. Jag tittade ut genom fönstret och funderade en stund.

- Hallå är du kvar, undrade rösten i telefonluren.
- Jo, jag är kvar, svarade jag, men jag var tvungen att sträcka mig efter botoxsprutan och rätta till tanthatten en smula, innan jag kunde fortsätt att prata med dig, svarade jag.

Tyst en bra stund...

- Blev du sur? undrade rösten i telefonluren.
- Varför skulle jag bli sur, undrade jag. Sist vi talades vid hade du väldiga problem och behövde mitt lyssnande öra. Nu verkar det som om du tror att jag har problem, svarade jag. Är det därför du ringer, för att erbjuda samtalsterapi?
- Nej jag ringer för att det slog mig plötsligt att du börjar bli gammal, fortsatte rösten i telefonluren.
- Det var väldigt vilka problem du har den här gången också, försökte jag och fnissade till lite.
- Tycker du att jag är fånig? undrade rösten i telefonluren.
- Vill du verkligen veta det? 
- Ja!
- Skall jag vara ärlig så tycker jag nog det, eftersom jag antar att du själv inte varit mumifierad sedan vi träffades sist. Du vet det händer inte verkliga människor.

- Det är därför jag ringer. Jag upptäckte att jag hade fått en hals som jag inte riktigt känner igen, svarade rösten och nu lät det som om det var nära till gråten på andra sidan telefonluren.
- Du får väl göra som man gjorde på de där skämtkorten man skickade för något decennier sedan till födelsedagarna. Du vet där man drar ihop i nacken och sätter dit ett gummiband, för att släta ut rynkorna.
- Kan du aldrig vara allvarlig? 
- Jo, det kan jag väl, men sanning att säga så bekymrar mig inte åldrandet speciellt mycket. Jag hade nog varit mer bekymrad om jag inte kunde åldras. Mer än att jag noterar ibland att jag inser att jag blivit rätt kräsen med åren och framförallt mer intolerant. Jag tycker helt enkelt det är jobbigt med människor som är på amöbanivå i förstånd. Inte när jag träffar dem ute i vardagslivet, men när de vill ha någon form av personlig samvaro med mig. 

Tyst ännu en stund.
- Vad menar du? nu lät rösten i telefonluren orolig.
- Jo, jag menar bara att häromdagen slogs av att en man gjorde ett försök till närmande och det kändes inte helt bra.
- Varför inte då? undrade telefonen i andra ändan.
- Kanske för att jag kände att jag blivit rätt kräsen på det sällskap jag väljer i privatlivet. Jag fordrar faktiskt att jag skall ha något att säga den andra parten. Sanning att säga tror jag inte att jag har så mycket att säga en person, som har blingbling i ena örat, krafshalsband runt halsen och ett outfit som mer påminner om en övervintrande hippie från 70-talets början. Samtalsnivån var varken hög eller intressant, svarade jag helt ärligt.

Tyst en stund till i telefonluren. 
- Jag vet inte när en karl stötte på mig sist, hördes nu ur telefonluren.
- Det händer inte mig heller speciellt ofta nu för tiden, svarade jag helt sanningsenligt. Men det kan ha sina förklaringar. Jag hänger t.ex. aldrig i någon bar, danshak, eller rör mig på ställen där man vanligtvis blir uppraggad. Visserligen har det väl hänt att jag blivit uppraggad på alla möjliga och omöjliga ställen förut, men jag tror att det förutsätter att man åtminstone rör sig någonstans utanför kvartersaffären, svarade jag med ett skratt och undrade. Vad är ditt problem? Varför ringer du? Är det för att du har upptäckt att halsen åldrats?

Tyst i luren ett tag.
- Ja, jag tror det, pep det ur telefonluren.
Jag drog efter andan.... funderade en sväng innan jag svarade. Det här var på allvar fastän jag själv inte kände det så:

- Skall jag nu vara helt ärligt och det tänker jag vara, svarade jag. Jag har betydligt större och allvarligare frågeställningar att hantera än några rynkor på halsen och ett konstaterande att jag inte längre ser ut som jag gjorde för 12 år sedan. Helt ärligt så är det inte läge att ringa om lite rynkor på halsen, som blir ofrånkomligt, om man nu inte tänkt dö innan de ens kommit dit.

Tyst igen...

- Det kanske var dumt att ringa och prata om det?
- Nej, det är det väl inte, men om du nu är så bekymrad gör som alla andra kärringar som vill dölja att de åldrats. Vira in din hals i en halsduk, stor som en tältduk, så det ser ut som du väntar på inlandsisen värsta attack på en miljon år. Hårfärg säljer de t.o.m. på Ica, så vad är problemet? undrade jag. Vill du inte vara dig själv, så skit i det! Låtsas som om du är någon annan då, men det är inte min grej. Jag skulle faktiskt vara glad om det bara var ett par rynkor på halsen jag hade att bekymra mig över.

Varför sitter jag nu och funderar över det här telefonsamtalet mitt i natten...

Därför att det var som om jag såg mig själv i spegeln för första gången på länge, när jag stod där med tandborsten i högsta hugg och stirrade in i spegeln på någon som jag inte känner igen till det yttre. Men tack och lov känner jag mig väldigt hemma med insidan av det som är jag. Det hade onekligen kunnat vara värre. Mycket har jag att glädjas åt fortfarande, även om jag blivit en bedagad tant, som helt uppenbart inte tänker samma tankar som världen av idag gör.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar