Google+ Followers

söndag 26 mars 2017

"Karta över helvetet". Tanken slog mig idag, att det finns nog många olika kartor över det fenomenet..


"Karta över helvetet" Sandro Botticelli
Här pågår en mycket lättvariant om man betänker hur människor har det ute i världen.

Dottern aviserade via telefonen på morgonen att hon skulle ta sig en promenad ute i solen och vårvärmen. Själv sitter jag fast i dammets förlovade land: bokhyllorna. Även om de flesta av dem har glasdörrar. 


Herr H håller till i vardagsrummet med högar av papper, som skall sorteras och komma i ordning. Golf gissar jag att det handlar om av suckarna att döma.

Jag känner mig vid det här laget som den där ryska kulstötaren, var det inte Tamara Press hon hette, den här biffiga typen. Ändå har jag inte nått bokhyllorna med konstböcker och uppslagsböcker, som haft en förkärlek att sprida ut sig pga. akut platsbrist de senaste 10-15 åren.

Några har varit ute och luftat sig förra måndagen då jag skulle berätta om konst, traditioner och ikoner och de ligger klämkäckt kvar på den stolen de hamnade vid hemkomsten sent om aftonen. De ständiga avbrotten och att mina klocktimmar inte har artat sig till det bättre har inte gjort saken enklare.

Skall jag nu se till hur det såg ut från början, kan jag se att det gått framåt även om det kan kännas som väldigt små myrsteg. Dottern är i alla fall hyfsat installerad i sitt nya hem. Igårkväll höll vi två på att sätta upp fönsterfilm,som tog evinnerlig tid att få hem från Tyskland. Det blev inte så tokigt på de utsatta ställena och nu är det inte mycket som återstår att fixa till, lite småtrix och "möblering" av klädkammaren, så att den blir funktionell. 

Baksidan av den här flytten finns här hemma, där vi levt på undantag. Det är väl det som sker enligt gängse mänskliga formler: det är lättare att lämna än att bli lämnad.

När dottern lättade ankar till eget boende, då frigjordes helt plötsligt fem stycken två meter bokhyllor. Det blev startskottet för det riktiga infernot som tog sin början.

Jag har varit ett par svängar till de som samlar in till "behövande", men mycket återstår ännu. Det där med årlig storstädning och utrensning har fullständigt kommit av sig och mycket har varit beroende på de stora kroppsskador, operationer och rehabiliteringar jag fått genomlida under alltför många år.

Förra måndagen så lät 4 åringen undslippa:
- Vad snyggt det var här då.
Jag funderade en stund över om han hade klurat ut det här själv, eller om det var ett utfall av "små grytor har också öron".
Hela matsalsbordet i vardagsrummet är alltjämt fyllt i boktravar och sådant som ännu inte har sorterats om, rensats och gåtts igenom.
- Tycker du att farmor har det stökigt, undrade jag.

- Ja, svarade han helt sanningsenligt.
 
Jag förklarade för honom att det tar tid att rensa ur ett helt hus och placera om, det är som att flytta fastän faktiskt mycket värre, eftersom allt måste finna nya platser och motioneras om. Dessutom är det både fönsterputs och annat som behövs så här års.
 

Det är trots allt så att när man röjer hittar man mycket som man glömt bort fanns och de här små fina gesterna, som också återfinns blir man ibland sittandes med. Försjunker i djupa tankar och minnen. Hasta förbi går helt enkelt inte. Utan var sak har sin tid...

Sedan finns en sak till: Det är inte så att här bara finns två vuxna fallfrukter som hemmet skall fungera för, utan det finns ett gäng småtottar som också skall ha sina egna oaser att återkomma till. Hemmet skall alltjämt fungera för alla typer av ålderskategorier även om det skall få en tämligen välbehövlig vårurstädning och inte minst en total omorganisation. Jag ser verkligen fram när det är klart. Så skönt det skall bli!

En sak är alltjämt sant: finns det hjärterum finns det alltid stjärterum...

Nu duschen och andra äventyr som står för dörren idag. Jag gissar att inga hustomtar finns att ställa sin tillit till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar