Herr H läste högt igår vid frukostbordet: "Anja Pärsson sätter på danskorna".

Det tyckte han var väldigt spetsfyndigt av honom. Men nu råkade jag se vad det egentligen stod i tidningen från min plats där jag satt och jag såg att det stod "dansskorna" och inte "danskorna". Så var det med den häcklande lustigheten.

Liten hjärna små glädjeämnen och jag gillar verkligen den slalomtjejen, det vet han också. Inte så att jag är en tjej som gillar tjejer på "det viset", utan jag gillar Anja Pärsson för den idrottsstjärna och även den sunda person hon verkar vara. Ingen av oss andra har med hennes högst privatliv att göra. Men det här visste Herr H redan att jag tyckte. Det hela var väl mer riktat till mig att elda upp mig över hans plumpa försök till lustigheter.

En av mina allra närmaste vänner, som nu tyvärr är borta sedan ändligt många år, var ju "bög". Jag har skrivit om honom många gånger i min blogg och i olika sammanhang. Herr H vet att jag alltjämt saknar honom något helt otroligt och tänker på honom varje gång jag ser Graham Nortons show. Graham Norton som på ett helt otroligt sätt liknar min vän Ole, som han var och uttryckte sig, hans manér, hans fnitter. Herr H hann aldrig träffa Ole i livet, utan han fanns bara i periferin i mitt liv vid den tidpunkten då Oles AIDS hade förpassat honom till upploppssträckan.

Så många glada skratt jag och Ole haft, när vi tillsammans suttit vid något  kaffeställe och studerat killar och försökt att gissa oss till om det varit fotriktig kille mer för mig, eller om det varit en kille som killar gillar. Vid minnet av en kille i röda byxor, så håller jag fortfarande på att trilla omkull av skratt vid blotta tanken på vad som då utspelade sig, inte minst vår konversation!

Så många händelser i våra liv han lämnat efter sig.

Så när ena barnbarnet dök upp här något senare på dagen, diskuterades dans igen, eftersom han själv går på kulturskolan och dansar, medan storebror spelar fiol. Som ett brev på posten gled samtalet över till Melodifestivalen.

Han tyckte vi var bra konstiga som inte sett något av avsnitten och vi försökte förklara för honom att vi nog allt hade sett på det hela, under den tiden när det hette Eurovisionsschlagerfestivalen och det var en enda tävling som föregicks den stora tävlingen där alla Europeiska länder tävlade mot varandra. 

Han suckade djupt över vilka stofiler vi var även om han uppskattade ett parti schack med sin farfar och annat som gjordes under dagen. De skulle i alla fall se på melodifestivalen på lördag upplyste han oss. Vilket är idag. 

Nästa vecka har vi barnbarnledig så när som på ev. måndagen då en annan liten telning förhoppningsvis dyker upp. Men den här familjen skulle åka till fjälls den kommande veckan Herr H undrade då om han inte hellre ville stanna hemma hos oss istället, än att åka till fjälls med familjen och åka skidor. Då svarade den unge mannen något som fick oss att förstå att vi verkligen har nått bäst före datum. Han sa:

- Nej, det skulle jag verkligen inte göra. Jag kan inte vara utan min... 
(och det var här vi trodde han skulle svara "min familj" - men istället sa han:) ipad!

- Hörröh du din lille mammagris, sa Herr H, det där tror jag bäst jag vill på!