Google+ Followers

fredag 14 oktober 2016

Nobels litteraturpris 2016.

– Bob Dylan är en stor poet i den stora engelskspråkiga traditionen från Milton och Blake och framåt.
– Han förkroppsligar traditionen, inte bara den stora skriftliga utan också den låga och muntliga traditionen gör honom särskilt spännande. Hans repertoar sträcker sig hela vägen till Bibeln, vidare till Verlaine och Rimbaud, till folksångerna i Appalacherna till Deltablues, säger Sara Danius och gör en obegriplig vurpa med referens till årets Nobelpris i medicin.
– Bob Dylan är som en självätande cell som äter upp sitt eget skräp och nybildar någonting. Han återuppfinner sig själv genom att återvinna den stora traditionen, sa hon akademiens ständiga (?) sekreterare Sara Danius och det räckte nog och blev över. Min hjärna kunde nog inte ta in mer av uppradade floskler.

Jodå, jag har visst hört, men inte riktigt förstått....Jag idisslar fortfarande så här ett dygn efteråt.

Jag måste verkligen gå till botten av mina innersta lager för att tänka och jag måste faktiskt ta hjälp av en livlina: min bokhylla.

Om nu litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier och estetik kommer av det grekiska ordet, aisthesis, som betyder förnimmelse, varseblivning - mao läran om förnimmandet. I synnerhet förnimmandet av det sköna. Läran om det sinnliga. Konstens filosofi.

Ordet litteratur kommer från latinets litteratura, som i latinet används i tre betydelser: någonting skrivet, filologi, eller lärdom eller vetenskap.

Filologi, grekiskans  philología, "kärlek till ord". - Där äntligen i filologin finner jag en första liten ledtråd.

Senare när jag lyssnar till nyheterna och till Mikael Wiehe utläggningar om Bob Dylan och han svävar runt med Shakespeares sonetter. 

Shakespeares sonetter... jag drar mig då till minnes "Diktaren och tiden", som faktiskt Evert Taube har gjort en fri omtolkning av fyra Shakespeares sonetter. Vid det här laget går det runt ordentligt i mitt huvud. Men Evert Taubes fria omtolkning av fyra Shakespeares sonetter, det är något som redan på 80-talet stod mig mycket nära. Somliga strofer kan jag alltjämt, speciellt III, som rört om i mitt inre:

III
När tysta tankars domstol har förhör
Med minnen ifrån flydda ungdomsdar
En ny och dyrbar tid jag då förstör
Med sorgset dröjande vid det som var

Så skyms mitt öga, ovant vid en tår
Och jag begråter ädla vänners död
Jag river upp ren läkta kärlekssår
Och rör i askan av mitt hjärtas glöd.

Jag minns på nytt den oförrätt jag glömt
Med kval på kval summerar jag till slut
Den bittra räkning livet åt mig gömt
Att nu betalas – fast betald förut.
Men plötsligt minns jag dig, min vän så dyr!
Och allt utjämnas – sorgen från mig flyr



Så drar jag mig till minnes början ur Auguries of Innocence av William Blake

To see a world in a grain of sand,
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

Den är vacker, den säger allt om de stora tingen i de allra enklaste ting.

Jag söker men missar Bob Dylan. Det blir bara till musik inom mig och jag söker och söker i mitt minne. Så dyker Verlaine’s and Rimbaud äntligen upp i mitt huvud, men jag fick gräva länge och det känns mer som ett guppande gummiband inom mig. Inga större ovationer:

Jag slutar där. Bibeln... mjae, nu får det nog räcka med Dylan för idag. Jag följer hans råd:

Don't Think Twice It's All Right



 
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar