En liten stund tänkte jag, när jag stod där och försökte se mig bakifrån, att mitt självförtroende inte ligger på Karlsson på taket-nivå. Å andra sida vet jag att jag som barn tyckte att Karlsson var vidrigt självgod, så vissa mått av självförtroende skall jag nog kanske vara glad över att jag inte blivit tillgodosedd med.
Väl inne i badrummet - för att se vad vågen nu hade för dråpslag att meddela (med tanke på klänningen) - kände jag hur självförtroendet rann ner under fotsulenivå.
Några timmar senare när jag och Herr H höll på att tråckla oss ut genom bildörrarna med 4 års pilten i släptåg, såg jag hur en heltäkt muslimsk kvinna, t.o.m. med svarta handskar rörde sig fram som ett vandrande svart tygtält. Det svarta tygtältet var nästan huvudet längre än mannen som fanns vid sidan om. Mannen var fö klädd i kläder som helt uppenbart hade råkat ut för ännu svårare problem än min klänning. Den skjortan hade jag inte vågat stå framför, risken hade varit att få en knapp rakt i ögat vid första bästa rörelse av skjorttunnan.
Jag satt och funderade vidare över det svarta tygtältet som rörde sig framåt.
Jädrans smart egentligen, tänkte jag, det finns ju inte en levandes själ som kan se vad som döljer sig under tyglagren. Personen under tyglagret behöver sannerligen bry sig om någonting som rör det yttre. Så tänkte jag på de här männen som hade försökt att ta sig ur ett krigsläge utklädda till kvinnor. Men de som bevakade krigszonen hade sett på sättet de rörde sig att det här inte var fråga om några kvinnor. Jag försökte att utröna om det svarta tygtältet kunde vara en kvinna. Det var svårt att säga, inte några speciella kvinnliga rörelser precis. Kanske ett sätt för en homosexuell man att leva tillsammans med en av samma kön...
Skulle jag då vilja byta med det svarta tygtältet?
ALDRIG med min fot sa benet!
Då står jag hellre och våndas med en klänning som antingen krympt i tvätten, eller att min lekamen svällt sedan sist och därmed försöker förmedla ett budskap till mig.Jodå, jag har lyssnat på budskapet. Dessutom har jag nu två knän, som enligt knäskäraren inte helt omöjligt kan klara sig med rätt form av sjukgymnastik och viktnedgång till sulfidmodell, trots att broskskadorna i båda knän på ena sidan av vardera knän i det allra närmaste är puts väck. Enligt de två föregångarna så går jag på benknotorna och skall överhuvudtaget röra mig så lite som möjligt med apostlahästarna.
Modstulen var bara förnamnet, när jag satt i väntrummet på Varbergs sjukhus och inväntade marschen in till schavotten med Herr H och dottern som moraliskt stöd. (Ja, det var så det kändes). Knäskäraren var den första som talade om för mig att höftproteser det känner folk överhuvudtaget inte av ca 1 år efter operation. Däremot knäproteser, som är alltjämt att betrakta som en försöksverksamhet, det kommer aldrig att kännas som ens egna knän.
Mitt i allt elände kände jag att en strimma hopp tändes i allt mörker. Nu är operationsbeslutet framflyttat till jag nått mer spegelvänlig profil, förhoppningsvis inte alltför många månader framöver.
Vi har satt avstamp i ett återbesök i slutet på november för att se om jag skall sättas upp på operationslista eller om vi skall avvakta ytterligare tid då både vikt och sjukgymnastik har hunnit göra sitt. Knäprotes/er eller inte knäprotes/er....
 |
| I värsta fall får jag väl trösta mig med att i mörkret är alla katter vara grå. Men det betyder i alla fall, att jag ännu inte kommit fram till någon form av mentalt beslut, som jag trodde mig om att han nått när jag bad om en remiss från Kungsbacka sjukhus till knäskäraren vid Varbergs sjukhus, efter en nedslående second opinion, som egentligen var den fjärde i raden... Ibland träffar man rätt person, som åter tänder en strimma hopp mitt i allt mörker och själv förstår jag ju att jag är en person, som tycker att det alltid är för tidigt att kasta yxan i sjön. |
Inte väga sig ... hörde du det :-)
SvaraRaderaIntressanta tankar om det vandrade svarta ute i samhället. Samtidigt som vi ska vara glada för att vi får visa oss som vi är.
Hysterin med vikten har gått till överdrift flera ggr om.
Cykla ska vara bra för artros för det belastar inte knät på samma sätt. Fast det är olika från människa till människa.
Jag går mest pga. hunden är med och det är bra för mitt artrosknä.
Tallriksmodellen fungerar bra och prova med det! Halva tallriken med grönsaker och sen typ 2 potatisar och kött.
Funkade jättebra för mig för flera år sedan. Gick ned massor men har gått upp det igen *tyvärr* Tror på att äta allt fast mindre. Lycka till med ditt kämpande och för att få till din operation /kram
Klart f*n att du ska operera knäna så snart som det bara går, rent praktiskt. Livet är alltför kort till att gå omkring med trasiga knän. Jag känner några som har genomgått samma sk. Alla är nöjda med resultaten.. Fortsätt att kämpa och god fortsättning.
SvaraRaderaMad Max
Ljusletaren,
SvaraRaderadet är väl spinning, dvs utan något motstånd som är bra för artros. - Men jag vet egentligen inte vad de menar med artros egentligen fastän jag gått artrosskola. Känner mig inte speciellt smärtbehängd från knäna när jag inte går på dem. Här har man dammsugit bort de här inflammerade floren som hängt i mina knän, vackra på TV-skärmen men hemska att leva med.
Köpte mig en trehjuling som jag var lycklig över att ha återvunnit friheten igen med, EN STUND, men så gav vänster knä upp så var det roliga slut.
I mitt fall så är det nog tyvärr att äta regelbundet som gäller och som är mitt problem. Men nu tar jag genvägen till snabb viktnedgång och så tar jag hjälp från "fettcentralen" på Sahlgrenska med att sedan balansera/hålla vikten.
Mad Max,
SvaraRaderajag tänker nog kolla vad det här kan ge för resultat, har fått specialträningsprogram av sjukgymnasten och så får jag göra en utvärdering här framemot november-december, OM det fungerar eller inte med att lätta på vikten och ha de här speciella övningarna.
Men sjukgymnasten bekräftade bara igår vad knäkaparen hade sagt, knäprotester är ännu på ett försöksstadium och de håller 15-20 år, sedan måste de bytas ut och då är det inte piece of cake längre. Det är ju det jag själv listat ut på egen hand och därför försökte hitta brosktransplanationsvägen istället, vilket inte gick. Det var för stora broskskador i båda knän. Men ta sig runt i den här sjukhusdjungeln då måste man vara ihärdig, eftersom den här i Göteborg är obefintlig! Jag har ju fått söka mig utanför Göteborg och det är ju själva fan rent ut sagt!
Men jag håller med dig, det känns som om livet springer ifrån och själv sitter jag har som ett kolli som inte kan göra det jag vill. Det har varit tuffa år sedan 2010 - lång tid att inte kunna gå dit man vill med lite stanna upp som jag ändå har behövt för mina rygg och nackskador som jag fick på tingsrätten.