lördag 24 september 2016

Gravplundraren David Lagercrantz, som på fullt allvar tror att det är han som är begåvningen bakom Millenniumböckerna - suck vad bedrövad jag blir över en del människor.

Jag verkligen älskade Stieg Larssons Millenniumböcker och det var samma väntan på att nästa bok skulle utkomma. Jag har aldrig samtalat med så många ute i samhället som om just de böckerna. Det förekom på alla upptänkliga ställen, t.o.m. vilt främmande personer, som spontant tog kontakt med mig och ville prata livet, när jag satt och väntade någonstans, rann Stieg Larssons Millenniumböcker upp. Tragiskt nog så fick Stieg Larsson själv aldrig glädjas åt den enorma framgång som hans böcker rönte och den glädjen togs också ifrån hans sambo och livskamrat Eva Gabrielsson.

Stieg Larssons böcker är i mångt och mycket en
samhällskritik av det hycklande Sverige. Jag är den första att skriva under på det. Det förekommer i alltför rikliga mängder, något som Stieg Larsson och även Eva Gabrielsson helt uppenbart har varit starkt medvetna om när böckernas intriger formades dem emellan.

Innan Stieg Larsson avled fanns tre av böckerna färdigställda i den s.k. Millenniumserien. Stieg Larsson hade skickat in sina manus till Piratförlaget, men det tycks ha dröjt med ett gensvar, det i sin tur fick till följd att Robert Aschberg tog kontakt med Norstedts Förlag och bad dem läsa dessa bokmanus, sedan han själv konstaterat storheten i dem. Norstedt beslutade år 2004 att ge ut serien.

Den första boken i serien Män som hatar kvinnor, gavs ut i augusti 2005. Nummer två var Flickan som lekte med elden, gavs ut i juni 2006 och den tredje Luftslottet som sprängdes, gavs ut i maj 2007. En fjärde bok i serien var till stor del skriven när Stieg Larsson avled, arbetsnamnet är "Guds hämnd" och finns troligen i en omfattning om ca 200 sidor och i Stieg Larssons arbetsdator, som hans sambo och livskamrat Eva Gabrielsson vägrat lämna ut till dödsboet, dvs. Stieg Larssons far Erland Larsson och brodern Joakim Larsson.

http://www.dn.se/dnbok/eva-gabrielsson-stieg-och-jag-gjorde-inte-mycket-ratt/

Stieg Larsson beskrev i en tidningsintervju kort före sig död detta författande i en ny genre som "sin pensionsförsäkring" i det torde han knappast ha uteslutit sin sambo tillika livskamrat Eva Gabrielsson.

Lika tragiskt blir det att än en gång ur ett juridiskt perspektiv åse vad som hände med Stieg Larssons livskamrat Eva Gabrielsson. Paret var inte gifta, saknade barn och naturligtvis som ett brev på posten saknades också ett testamente, vilket är tämligen vanligt hos människor som tror att de skall leva i all evighet. Därför tillföll hela arvet, tillgångar och litterär verksamhet, fadern och brodern till Stieg Larsson. Ja, livet är grymt mot dem som inte förstått hur verklighetens juridiska termer ser ut.

Det är inte heller helt oväsentligt att Stieg Larsson själv växt upp hos morföräldrarna och vid
morfaderns död då Stieg Larsson var 9 år, fick han flytta till föräldrarna som hade ytterligare en 3 år yngre son. Tre personer han knappt kände enligt Eva Gabrielssons sätt att beskriva det. Så flyttade också  Stieg Larsson hemifrån föräldrarna redan som 16-åring och vid 18 års ålder träffade han på ett möte för Förenade FNL-grupperna i Umeå blivande arkitekten Eva Gabrielsson, som också blev hans livskamrat fram till hans död samma år som han nyss hade fyllt 50 år. På många sätt förstår man också att de två hade något mer än bara det intellektuella som sammanband dem, de hade egna starter i livet som förenade dem.

Sålunda i 32 år var Eva Gabrielsson den som Stieg Larsson själv valt att inlemma i sitt liv. Arvet efter Stieg Larsson har följts av en inte alltför delikat kamp mellan inblandade parter och man behöver sannerligen inte vara någon raketforskare för att förstå den schism, som uppstått mellan Eva Gabrielsson och Stieg Larssons far och bror. Det är så det brukar bli när man inte varit nog förutseende med att ordna den rättsliga delen i tillvaron med den man lever tillsammans med. Detta är bara ett i den långa rad som jag åsett å tjänstens vägnar, men också upplevt privat. 


Som om det inte kunde räcka, här fanns ytterligare en ingrediens av penningintressenter, ett bokförlag som vädrade ännu pengar! I december 2013 meddelade förlaget Norstedts att man givit den tämligen mediokra författaren David Lagercrantz i uppdrag att skriva en fjärde bok i Millenniumserien! Jag höll på att tratta på rumpan när jag hörde talas om det! Nämnas kan att rättigheterna till Millennium-serien förvaltas idag av Moggliden AB, som naturligtvis är fadern och brodern till Stieg Larsson.

Själv tog jag tidigt ställning till att absolut inte vara delaktig i denna regelrätta gravplundring. Jag har sålunda inte köpt David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss, lika lite som jag varit intresserad av David Lagercrantz mediokra författarskap.

För mig finns det måtta med hur etiken och moralen kan hanteras. David Lagercrantz son till Olof Lagercrantz, som bekant faller inte äpplet så långt från trädet. Sonen David Lagercrantz har i mångt och mycket följt sin fars arbetsmetoder i karriären. Vilket gör att från mitt betraktande öga är det tämligen dött lopp mellan far och son. Till David Lagercrantz försvar skall i alla fall sägas att han gjort sina tappra romanförsök i början av 2000-talet till egna romaner, men några kioskvältarklass har de inte varit fråga om. Han förblev bara en i mängden.


Det blåste en hel del kring Olof Lagercrantz också i inte alltför smickrande tonlägen och Sven Stolpe beskrev denne så här:
"Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud," som fö är ett cirtat lånat från Viktor Rydberg biografi om Caligula. Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus, mer känd under sitt smeknamn Caligula, som var den tredje romerske kejsaren. Caligulas regering kännetecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Somt går igen i historien i olika tappningar.
Det insåg jag när jag såg dokumentären/Special Sverige 2016, David Lagercrantz - året med Millennium 4, som sändes igår på SVT 2 kl. 20.00-21.00 och som inte finns på Play, dock ännu i ett par repriser de närmsta dagarna, idag, imorgon och på onsdag.
 
Sonen David Lagercrantz går av allt att döma i faderns fotspår fullt ut, även om sonen med sina återkommande depressioner och hysteri, framstår som en tämligen ömklig upplaga av fadern. David Lagercrantz raljerar i dokumentärer om vilka litterära personligheter som var hans vardag under uppväxten och som naturligtvis inte hade kunnat vara förutan Olofs Lagercrantz´ egna bakgrund. Även på det sättet skiljer han sig även radikalt från den han nu agerar spökskrivare åt!


Det finns ett genomgående drag hos David Lagercrantz och hans egen fars omdöme om honom, som han flertal gånger upprepar i dokumentären och som jag nog dessvärre också anhängare av. Det smärtar mig att säga det eftersom David Lagercrantz har barn som detta omdöme oförskyllt spiller över på. Men som ett genomgående drag hos David Lagercrantz är han inte förmögen att stå på egna ben, utan det är p.g.a. andras framgångar han har skapat sig ett namn och kan hemfalla i hybris.

Tillslut blir det nästintill outhärdligt att se denne människospillra inte kunna förstå vad som är hans egen förtjänst och vad som faktiskt är Stieg Larssons förtjänst och inte minst vad som bokförlaget Norstedts intresse, att göra sig pengar till vilket pris som helst haft för inverkan på hans segertåg genom världen redan INNAN boken ens kom ut! Man kan baxna för mindre!

Se och höra Stieg Larssons brors utläggning om David Lagercrantz gör att jag nästan gör som Magnus Uggla i hans låt "Jag mår illa":
då går min gräns för vad jag pallar me då lägger jag en pizza och går ut!

Framgången i Millennium 4, Det som inte dödar oss, är inte David Lagercrantz egen förtjänst överhuvudtaget, hans far hade helt rätt i sitt omdöme till sonen! Men Olof Lagercrantz hade väl inte själv funderat så vidare värst mycket över sitt eget liv och karriär, eftersom det mer ter sig som om far och son är i goda kålsupares lag. Den uppbackning som Norstedts förlag ger David Lagercrantz är i sanningens namn den värsta gravplundringen inom publikationsvärlden någonsin! Sålunda är den harm som David Lagercrantz har över SVT nyheterna, där man framställer honom som en gravplundrare, inget att förvånas över eftersom det är fråga om en regelrätt gravplundring.

Däremot förvånas jag över gamarna till media och bokförlag som inte verkar förstå vad deras egen inblandning för med sig.


Eller är det någon annan som hört talas om att någons bok lanseras i 27 länder på 46 språk och som är omgivet av en sådan sekretess och uppiskad hysteri, att det blir så jag sitter där helt stum och förbluffad i TV-soffan och känner hur tystnaden bara växer sig allt större inom mig. Här har Norstedts förlag tillsammans med Stieg Larssons far och bror lanserat den s.k. Millennium 4, Det som inte dödar oss, på ett häpnadsväckande sätt där man helt enkelt gjort business as usual på en död människas storhet i de böcker som han själv skrivit och fått publicerade.

Det är faktiskt Stieg Larsson som säljer och skapar mediamasshysteri och långa köer hos bokhandlarna världen runt! Det är Stige Larssons namn som säljer dessa hissnade upplagor och alls inte David Lagercrantz. Skulle det förhålla sig på annat sätt borde David Lagercrants övriga romaner funnits med i bakvattnet. Men inte ett ljud talas om detta, enbart Stieg Larssons Millennium-serie!


Dessvärre har kritikerna fullständigt rätt, när de kallar David Lagercrantz för en omoralisk gravplundrare och simpel spökskrivare och jag delar dessvärre den uppfattningen. Men David Lagercrantz är i gott sällskap i denna soppa av öppen avgrund. Utan Nordstedts förlag och inte minst Stieg Larssons egen bror och far, som valt pengarna före Stieg Larssons minne och livsverk, hade detta inte varit möjligt!

Jag har nog faktiskt aldrig hört talas om någon värre gravplundring än detta, där man inte ens dragit sig för att kasta in Stieg Larssons varumärke som insats, allt för egen vinnings skull!

Fakta som också talar emot David Lagercrantz är, boken Jag är Zlatan Ibrahimovic´ som under den första månader efter lanseringen sålde 500 000 inbundna exemplar och har översatts till mer än 30 språk. Jag såg t.o.m. boktravarna inne på Willys i Gamlestan. Det var ingen normal boklansering det heller, utan här låg både kraft och pengar bakom. Boken Jag är Zlatan Ibrahimovic´ fick stor uppmärksamhet för att den bidrog till ökat läsande bland pojkar och unga män, idolbeundran helt enkelt! Men det var knappast David Lagercrantz som även denna gång stod för berömmelsen, utan han gjorde sig även den gången pengar och ära genom att åter dra vinning av någon annans berömdhet.

David Lagercrantz skulle kanske gå med i The Plastics som är en mycket aktiv groupieförening. Han skulle i vart fall inte känna sig så desperat deprimerad om han umgicks med andra hang-around-människor och kanske skulle han finna någon form av frid över att vara son till Olof Lagercrantz, som han hela tiden helt uppenbart eftersträvar att nå upp till utan att lyckas. Helt uppenbart är det så att det är namnet Olof Lagercrantz som än en gång hjälp sonen med denna björntjänst.

Det som inte dödar oss, efter denna fruktansvärda uppvisning i omoral, som jag beskådade igår på SVT 2 med denna dokumentär, kan inte vara fråga om mycket. Fanns överhuvudtaget några förhoppningar om det goda inom människan så tvärdog den igårkväll framför TV:n.David Lagercrantz omdöme om marknadsföringen i arabländerna där han förpassade dem till skithörnan, det fick mig tillslut att falla ut i gapskratt. Det om något ger vid handen att det inte kan vara fråga om den skarpaste kniven i lådan, när man fäller ett sådant omdöme med TV-kamerorna surrande i bakhasorna. Snacka om hybris!

WOW!!!
 

Jag undrar bara hur Stieg Larssons egna Guds hämnd kommer att gestalta sig, eller kan de giriga bara få fortsätta helt ohämmat på inslagen bana...

Stieg Larsson and Eva Gabrielsson ca år 1990
eller skall kärleken övervinna allt en gång till, långt bortom dödens gränser. Jag hoppas det både för Stieg Larssons minne och inte minst för Eva Gabrielsson, som ensam borde förvalta Stieg Larssons livsverk. Jag kan inte tänka mig att Stieg Larsson hade haft någon annan önskan...

8 kommentarer:

  1. David Lagercrantz är nog ingen gradplundrare, han har nog inte varit nere i Stieg Larssons kista eller grav och rotat. Det du pratar om är inte gravplundring, bara din (och förvisso kanske många andras) *känsla* av något som kanske *påminner* om vad gravplundring kan få en att *känna*.

    Att du blir upprörd är ditt eget val. I samma ögonblick som du fick reda på att en fjärde bok skulle skrivas av David Lagercrantz hade du kunnat tänka: "jaja, de som vill läsa en sådan bok får väl göra det, jag tror inte det är något för mig" och glömma det hela. Men uppenbarligen ville du bli upprörd. Kanske var det rentav ett av Lagercrantz syften, att unna dig den möjligheten? Konst, däribland böcker, kan och bör skapa känslor, både behagliga och obehagliga känslor, anser många. Även om jag personligen föredrar att frossa i uteslutande de behagliga.

    Att du väljer att gå miste om nöjet att läsa David Lagercrantz spännande fortsättning på berättelsen om Lisbet Salander & co är din förlust, jag älskade den lika mycket som de tre första delarna. Jag förstår inte varför ren spänning ses ned på av somliga, som om det inte vore fint nog att njuta av rena spänningsromaner.

    Att Stieg Larssons egen fjärde Millennium-del, om den kommer ut i den tydligen ofullständiga form den har, om den finns, kommer att visa sig vara ännu bättre och rikare på litterära kvaliteter än David Lagercrantz fjärde Millennium-del betvivlar jag inte, men att man läst Lagercrantz fjärde del gör det inte på något sätt omöjligt att i så fall mentalt "backa bandet" och i förekommande fall läsa Stieg Larssons fjärde del som en fortsättning på Stieg Larssons trilogi, om man vill det. Att man fått läsa hur det *skulle* ha kunnat gå för Lisbet Salander & co och sedan får veta hur det "verkligen" gick är inte konstigare än om man skulle ha läst en roman som beskriver någon kanske väldigt sjuk och verklighetsfrämmande men kanske samtidigt väldigt underhållande fantasi i t.ex. Peter Teleborians hjärna mellan del 3 och del 4 i Millennium-trilogin och sedan läser en fjärde del som beskriver ett händelseförlopp som inte tar någon hänsyn till Peter Teleborians fantasier och som inte alls behöver ha något med dem att göra. Vi människor är kapabla att hålla flera trådar i huvudet, om inte samtidigt så efter varandra, eller sick-sack mellan två skilda spår isolerade från varandra. Vi kan till exempel läsa flera romanserier parallellt, utan att blanda ihop handlingarna. Jag kan det i alla fall. Jag vet inte hur det är med dig.

    SvaraRadera
  2. Det kanske är busenkelt att skriva en så bra säljande fjärde del på Millennium-serien som David Lagercrantz "Det som inte dödar oss", till en berättelse som är så inspirerande och full av spännande idéer att bygga vidare på som den trilogi Stieg Larsson påbörjade, och med den naturligtvis kolossala draghjälp det är att i marknadsföringen kunna "rida på" Stieg Larsson och Millennium-trilogin som redan världsberömda och positivt laddade "begrepp". Det kanske rentav du skulle klara av lika bra som David Lagercrantz? Upp till bevis i så fall!

    Skulle du själv kunna skriva en bok som säljer lika bra som David Lagercrantz gjort, ens om du tillät dig att "gravplundra" valfri författare minst lika hämningslöst som du tycker att han gjort? Tillåt mig tvivla! Det ligger närmare till hands att tolka ditt ursinne som att du bara är avundsjuk på David Lagercrantz på grund av hans framgång.

    Hur som helst kan det mycket väl stämma att Stieg Larsson är den större författaren av de två, det var ju han som skapade "det vinnande konceptet" så att säga. Men från detta till att påstå att någon som fortsätter hans berättelse på ett storsäljande sätt skulle vara gravplundrare är att som att säga att en dator skulle vara en spade. Det är helt enkelt fel benämning. Såvida inte David Lagercrantz tagit en spade och verkligen grävt upp Stieg Larssons grav, vill säga.

    Du begår samma fel som de upphovsmän som kallar upphovsrättsbrott för stöld. Stöld är när man tar något fysiskt föremål så att det fysiska föremålet upphör att befinna sig hos sin ägare. David Lagercrantz har inte stulit en enda atom från någon fysisk Millennium-bok av Stieg Larsson. Han har skrivit saker som *liknar* saker som förekommer i de böckerna, ja, men även du gör dagligen saker som *liknar* saker som andra människor gör, och ingen kallar dig för gravplundrare för det, hoppas jag.

    SvaraRadera
  3. Upphovsrättstanken är tanken att man äger de idéer man får. Men varför skulle man äga de idéer man får? Man äger inte den luft man andas ut, man äger inte den värme ens kropp utstrålar, man äger inte de fotoner som ständigt lämnar ens kropp och som gör att andra kan se en. Inom vissa kulturer finns inte ens ägande av materiella ting, och i vår kultur infördes inte upphovsrätt juridiskt förrän på 1800-talet. Det finns inte uppenbart mer som talar för att upphovsrätten är moraliskt försvarbar än vad som talar för motsatsen, så kanske kommer vi snart att upptäcka att den inte är det och avskaffa den, liksom vi avskaffade adelns privilegier, kyrkans makt över staten, med mera. Om man alls är något annat än libertarian, t.ex. genom att alls vara för några som helst skatter utöver sådana som alla inblandade frivilligt gått med på att betala (vilket samtliga nuvarande riksdagspartier i Sverige är, till exempel), är man för en viss inskränkning av åtminstone rikas/höginkomsttagares privata äganderätt till förmån för allmänhetens nytta, så varför inte då begränsa även den privata upphovsrätten på liknande sätt och låta vem som helst skriva, ge ut och tjäna pengar på vilka uppföljare som helst på vilka romaner eller trilogier som helst skrivna av andra upphovsmän, så länge hen betalar en viss andel av intäkterna till originalets upphovsmän?

    Jag vet inte om David Lagercrantz betalar någon andel av sina intäkter till Stieg Larssons dödsbo, men dödsboet är inte Stieg Larsson, för Stieg Larsson är död, och det är oklart om det är rimligt att Stieg Larssons far förtjänar några pengar "som tack för att han skapade Stieg Larsson som skapade Millennium-trilogin som inspirerade David Lagercrantz till dennes framgångsrika fortsättning på denna trilogi". Det resonemanget skulle kännas lite krystat, då det förmodligen inte var i *syfte* att få något i stil med Millennium-trilogin att uppstå som Stieg Larssons far satte Stieg till världen.
    Och i alla händelser vore en skyldighet för David Lagercrantz att ge någon intäktsandel till Stieg Larssons dödsbo absolut inte detsamma som att han inte skulle ha rätt att skriva den bok han skrev. Jämför med att vi som bor i Sverige i normalfallet har rätt att tjäna pengar, och att det faktum att vi måste skatta för de pengar vi tjänar inte betyder att vi gör fel genom att tjäna pengar.

    Ironiskt nog gör ditt moraliserande över det du kallar "gravplundring" att du inte ens läser boken, vilket innebär att du till väldigt stor del slår dövörat till motståndarsidans argument. Ett viktigt skäl för att skriva en uppföljare till en trilogi är ju rimligen att man gör det *bra*, ifall man gör det bra. Och i det här fallet tycker överväldigande många att han gjorde det bra. Och ändå sitter du och surar och vägrar läsa boken, som om moralismen kring frågan vore viktigare än att skapa sig ett förstahandsintryck av den litterära kvaliteten på den bok du kritiserar fastän du inte läst den. Tänk om man skulle förkasta hjulets funktionsduglighet och vägra använda hjul bara för att man fått för sig att den som uppfann hjulet begått något brott man tyckte var hemskt.

    SvaraRadera
  4. Spelar det för moralfrågan kring en boks uppkomst ingen roll hur bra boken är till sitt innehåll? Är det undantagslöst alltid moraliskt fel att, som du kallar det, "gravplundra" när man skriver en bok? Vad skulle du säga om David Lagercrantz "Det som inte dödar oss" skulle ha fått bokstavligen hela mänskligheten att på alla sätt sluta fred och bygga upp ett globalt paradis för all framtid? Hade inte ens en sådan fantastisk konsekvens av en i ditt tycke omoraliskt uppkommen bok kunnat rättfärdiga det du kallar "gravplundring"?

    Kan verkligen ändamålet aldrig helga medlen, enligt dig? I konsekvensens namn: anser du i så fall att all skatt som drivs in från en skattebetalare mot dennas vilja moraliskt fel genom att vara en inskränkning av den privata äganderätten, även om pengarna räddar liv genom att gå till vård skola omsorg, till exempel? Nej, där anser du nog att "det allmänna bästa" går före privata intressen. Så varför inte anse detta även i det fall att en fortsättning på en trilogi ger väldigt många människor underbara känslor, spänning, fascination, underhållning, till priset av att trilogins författares sambo - en enda människa - lider en del?

    Och uppriktigt sagt, hur synd kan det vara om henne egentligen, när hon kunde tacka nej till 20 miljoner kronor som hon erbjöds av Stieg Larssons far och son?

    Svar: en som ens har *råd* att för lite *kränkthetskänslors* skull tacka nej till ett för så många svenskar hisnande belopp pengar som 20 miljoner kronor *kan* det inte vara särskilt synd om, på det stora hela. De flesta änkor i Sverige skulle nog gärna byta ekonomisk situation med henne. Och att man förlorat sin livskamrat gör en inte automatiskt berättigad till att styra över hur hans verk inspirerar andra kreatörer och ger upphov till nya verk. Så nej, det finns ingen anledning att tycka mer synd om Stieg Larssons änka än om andra änkor, bara för att David Lagercrantz skrivit en bok hon inte ville att han skulle skriva.

    Redan tanken att gravplundring, alltså fysisk, riktig gravplundring, skulle vara något särskilt fasansfullt fel, bygger på någon sorts missriktad känsla av att den som dött liksom ändå inte riktigt dött.

    Att många lever i en sådan villfarelse märker man på hur många pratar om de bortgångna. "Han lever vidare bland oss", "Han skulle ha velat att vi gjorde si och så" bla bla bla. Nej, Stieg Larsson är död. Stendöd. Han är inte det minsta levande. Hans verk, däremot, kan ge oss väldigt mycket fortfarande. Man bör skilja på dessa två saker.

    Vad Stieg Larsson skulle ha velat om han hade varit vid liv är irrelevant, eftersom han inte är vid liv längre. Han kan varken känna, tänka, tycka eller vilja något längre. Om andra tar sig rätten att "bli upprörda å hans vägnar" över något de tror att han skulle ha blivit upprörd över, för att de tror att han skulle ha blivit upprörd över det, är de känslorna något dessa människor själva skapar och därmed helt på deras eget ansvar.

    Stieg Larsson finns inte mer. Tyvärr. Jag håller med dig om att det är väldigt synd att han inte finns kvar och kan fortsätta skriva i många årtionden till, det hade tillfört väldigt många människor väldigt mycket av värde. Men det är inte detsamma som att ett Stieg-Larsson-lik eller en inbillad Stieg-Larsson-själ som inte existerar skulle ha några rättigheter som vi som fortfarande lever skulle ha någon moralisk skyldighet att respektera. Att många människor tycker att döda kan ha rättigheter beror på att de felaktigt på något sätt har för sig att man, när man dör, ändå liksom inte riktigt dör. Den vanföreställningen bör man göra sig av med, om man har den. Inte fortsätta göda den genom att fortsätta låta sina känslor och sin moral och sitt moraliserande styras av den.

    SvaraRadera
  5. Det är en vanföreställning att tro att man skulle kunna göra moraliskt fel mot en icke-existerande person, "någon" som inte längre har förmåga att uppleva något som kränkande, känna sig kränkt, lida överhuvudtaget, känna eller tänka något överhuvudtaget. När en människa är död och begraven finns bara död materia kvar av den människan - ingen som kan bli kränkt. Att människor blir så upprörda över (fysisk, verklig) gravplundring är, liksom din upprördhet över "bildlig gravplundring", en seglivad irrationalitet, ett sjukt dyrkande av icke-existerande "personer", en vidskepelse som likt tron på tomtar och troll lever kvar hos en del. Det är samma irrationalitet som fick egyptiska kungar att tvinga tusentals slavar att bygga pyramider åt dem så att de skulle ha större chans att överleva döden. Samma sorts irrationalitet som alla religioner som försöker inbilla oss att det finns ett liv efter döden.

    Nej, äganderätt till idéer är ingen bra idé. Ingen ska vara förbjuden att bygga vidare på någon annans idéer. Det ska inte krävas tillstånd från originalets upphovsman. Däremot kanske viss andel av intäkterna bör fördelas till originalets upphovsman.

    Att ekonomisk upphovsrätt kanske behövs för att fördela intäkter på ett kulturfrämjande sätt är en helt annan sak än den ideella upphovsrättens villkorslöst *förbjudande* funktion, som bör skrotas. Och som i vilket fall som helst tydligen inte är tillämpbar i detta fall.

    Allt sådant gnäll om "gravplundring" som du visar prov på ska begravas och vila i frid, ty det är lika omodernt och ologiskt som vissa kulturers försvar av sina "hedersmord", då det vilar på samma sorts ovetenskapliga, vidskepliga/religiösa vanföreställningar.

    SvaraRadera
  6. haha.... jag höll nästan att trilla baklänges på kontorsstolen, när jag öppnade min mailbox och såg alla inlägg med några minuters mellanrum. Nästan så jag funderade om "Anonym" i själva verket har initialerna DGFL och allt är skrivet i affekt. Det sistnämnda är i alla fall redan konstaterat att det för håller sig så.

    OM de här inläggen på fullt allvar handlar om att jag behöver psykoterapi då går jag till en kvalificerad sådan, eller så vänder jag mig till mig själv, eftersom jag har en sådan utbildning också ;) Men jag är knappast i behov av några vittgående analyser från, vem de vara månde.

    Det här är inte fråga om någon juridisk nöt att knäcka, det är fråga om kvalificerad omoral. Och NEJ, jag skulle aldrig ens föresväva mig att leva på andras framgångar, vare sig de är levande eller döda!

    Skriva en biografi om någon är en sak, men när man tror att det är man själv och inte den man skriver biografin om som är kändisen, då har det allvarligt slagit slint någonstans!

    För det fall att mina manus nu kommer fram till kategorin "Roman" här i framtiden, skall jag bära mina egna kors, utan att ens komma på tanken att låna andras framgångar för att ikläda mig någon form av hybris, som nu den käre David Lagercrantz valt att göra!

    Hade han nu INTE hakat på Stieg Larssons Millenniumtåg, är det fullt möjligt att jag hade läst hans roman, men knappast i nuläget. När jag upplever omoral vänder jag alltid på klacken och går åt motsatt håll...

    Ha´ en trevlig kväll och framförallt en god natts sömn förtjusande lille människa med det histrioniske personlighetsdraget ;)

    SvaraRadera
  7. Så väl skrivet att jag frångår min vana och kommenterar, om än anonymt. Norstedts gravplundring inbegriper också att förlaget ändrade minst ett personnamn i Larssons bok, på vänner som Larsson nämner och blinkar till i manuset, bara för att pappan var sur på att en av dem kallat honom själv gravplundrare. Inte ett ord nämns om detta i Norstedts utgåva.

    Att respektera de döda har inget med religion att göra, det är en respekt också för de levande som en del av dina kommentatorer uppenbarligen saknar. Deras resonemang är som att säga att det är fel att döda en elefant men när det redan är gjort vore det fel att inte använda betarna - underförstått för egen vinning.

    SvaraRadera
  8. Ja, nog är det en underlig värld vi lever i, när allt som är omoraliskt går att försvara till varje pris. Jag har inget till övers för Norstedts, brodern, pappans, eller David Lagercrantz gravplundring av Stieg Larssons värv. Deras gravplundring är inte bara djupt omoraliskt, den visar också på en sådan cynisk brist på empati inför någons minne, att man inte kan göra annat än häpna över vilken förslagenhet som finns ute i världen och främst bland dem som inte borde ägna sig åt det.

    SvaraRadera