Google+ Followers

måndag 1 augusti 2016

Ja, ja, men ärligt och uppriktigt talat är jag alltför gammal för att få näps på näsan!

Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så i ro med folk, som inte kan hantera sina egna tillkortakommanden som just nu i livet. 

Mao jag bryr mig helt enkelt inte, eller som ungdomen säger: Intresseklubben antecknar!

Dock är det sorgligt att komma till en punkt i livet där man bara kan känna djupt inom sig: det där visste jag på förhand att det skulle ske, det var liksom upplagt för det. Det finns ingen som helst glädje i den vetskapen, finns inga segertankar att tänka överhuvudtaget, även om det inte ligger en känsla av våt trasa över mig längre vid dylika tillfällen.

Förr om åren hade jag nog lämnats till sömnlösa nätter över en dylik sak. Idag tänker jag att det inte finns någon anledning att ligga sömnlös, jag fortsätter mina egna tankar, mina egna planer. Jag har redan passerat "bäst före datum", är redan på väg bort inom mig själv. Så har det blivit för varje gång jag sas inte äger problemet och följaktligen inte heller kan göra något som förändrar saken. Hade det funnits några möjligheter för mig att påverka på något sätt hade jag gjort det och jag har redan tvingats till det i ett skede, där det blev nödvändigt att peka med hela handen. Naturligtvis gick inte det heller smärtfritt förbi, men vissa saker fastnar inte i mitt sinne även om jag blir så himla trött på helt uppenbara lögner, svammel och ynklig feghet!

Men nu när det inte längre finns något framåt, eller bakåt då sitter jag här och inser, att en del människor tror verkligen på fullt allvar att de är någon form av Stålmannen, som blivit Kryponitresistent. Något av ett barns naiva sätt att tänka fastän vuxen. Dylika tankar känns verkligen helt verklighetsfrämmande för mig själv, de hamnar utanför min egen fattningsförmåga.

Men det hindrar inte att det är tragiskt, att det här sannolikt kommer att drabba tredje part, som lagt ner hela sin själ i svåra ting. DET smärtar mig. Men konfronterad med fakta vet jag att allt det där står utanför min makt, själv hade jag nog mest skrattat åt det hela och ordnat upp det. Men det är inte så en del människor fungerar. Där övergår det hela istället till att prestige har förkörsrätt före sunt förnuft. Det enda jag kan göra i denna stund är att jag får försöka att minimera skadan så gott det nu går, om det är så bedrövligt det kommer att bli att någons arbete och vånda blir bortkastat. Något annat har jag inte att göra.
 

Naturligtvis kommer det att få vittgående konsekvenser även för mig själv, dåliga repriser i mitt liv undviker jag mer än gärna. Med den här erfarenheten i min ryggsäck förstår jag också full ut, att jag aldrig mer kommer att blanda mig i något projekt i framtiden, där jag själv inte kan påverka utgången, utan bara tvingas segla med på den herrelösa skutan.



Det får mig en dag som denna, när jag åker genom det vackra svenska sommarlandskapet bort mot Alingsås, att tänka det där ordet som ofta fastnar inom mig: Timsjel = Du må. 

http://gun-m-ek.blogspot.se/2015/03/timsjel-du-ma-det-fria-valet.html
Nej, jag är ledsen, men varken Guds gudomliga finger, eller någon annans pekfinger får mig att ducka, möjligen får det mig att tänka "Men hur tänkte du nu?"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar