Idag skall minnet av Katarina av Vadstena enligt kristen sed firas.

Hon var dotter till den Heliga Birgitta och även första föreståndarinnan, abbedissa, för birgittinerklostret i Vadstena. Hon följde med sin mor till Rom för att påven skulle godkänna Birgittas klosterorder.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_av_Vadstena

Men sedan börjar det bli skumt värre med vad som berättas om Katarina. Enligt en sägnen skall hon en gång ha räddat Rom från översvämning. Hon skall ha doppat tårna i Tiberns vatten varvid vattenmassorna vek undan!

Romarna var ju suveräna på även vatten överhuvudtaget, så en rimlig förklaring kan faktiskt finnas, även om de religiösa vill göra det till något annat.


Om det inte är så att Tibern blivit torrlagd på något höger och vänster återstår väl bara teorin, att Katarina lidit av en så svårartad fotsvett (?) att t.o.m. vattnet drog sig undan. Vatten är ju också en levande organism, så skratta lagom! Den teorin är lika god som något annat, därför att någon tsunami kan det inte ha varit fråga om i Tibern på 1300-talet. Det borde i så fall vara känt och dokumenterat.

Visserligen sas att Katarina hade flera uppenbarelser men vad de bestod i det vet jag sanning att säga inte.

Ulvåsaslättens vapensköld som de tillhörde. Birgitta Birgersdotter var dotter till lagman Birger Persson till Finsta och Ingeborg Bengtsdotter, som tillhörde Folkungaätten.
Jag tycker att det är synd att den där seden, som finns kvar på Island med att flickan fick sitt efternamn efter fadern helt har fallit bort i Sverige. Det har ju också förekommit att en del söner fått faderns förnamn till efternamn. Men i en del fall blir det onekligen lite svårtuggat. Tänk de döttrar som har en far som heter Bror, då blir ju namnet Brorsdotter - låter lite mysko över det hela.

Det här påminner mig om ett telefonsamtal jag hade imorse ang. den inkompetens som breder ut sig rent allmänt och där ingen har något ansvar. En kille stod och provborrade i en flodfåra, som jag här avstår att namnge. De hade stängt av vattnet för att torrlägga fåran så att han skulle utföra borrningen i godan ro, men så helt plötsligt började vattnet stiga oroväckande.

Han tog det säkra före det osäkra och sökte sig till land och tur var väl det. De hade mycket riktigt börjat släppa på vattnet igen. Någon ansvarig för det fanns naturligtvis inte, utan alla skyllde på alla i vanlig ordning.

Det hade ju varit härligt om han inte förstått att något var galet utan fortsatt att borra, simma med borr låter sig nog inte riktigt göras.