Ibland blir jag oerhört imponerad över kroppen och hur den inte verkar kunna bestämma hur den skall ha det egentligen.

Till en början har mina ögon inte vållat mig några bekymmer överhuvudtaget. Tja, förutom då att min syster påstådde när jag var liten, att jag hade tre bruna ögon. Två framtill och ett baktill. DET tyckte hon var hur roligt som helst hon höll nästan på att skratta ihjäl sig över det. Jag uppskattade dock inte skämtet. Utan kontrade det hela med att det var i alla fall enhetligt. Värre då för hennes del, som hade två blåa och ett brunt.

Helt plötsligt kring 50 års strecket så var bokstavsförstorare helt plötsligt ett måste när jag skulle läsa. Några år senare behövde jag de förhatliga glasögonen när jag skulle se på TV och köra bil. Idag är det mesta bara ett enda blurr om jag inte har på mig glasögon. Därför bjuder livet på lite små överraskningar mellan varven, som t.ex. den gången när jag trodde att det fanns potatis hemma i grönsaksfacket och när jag sträckte in handen i lådan kände jag direkt att här var en helt annan konsistens: SVAMP. Då gäller det att använda geniknölarna och äga konsten att ha innovativ matlagning.

För några år sedan så tyckte jag att tårarna rann stup i ett. Helt plötsligt kunde ögonen svämma över utan att någon gråt låg bakom. Det kändes faktiskt rätt pinsamt i en del situationer.

Nu är förhållandet tvärtom och kapprakt åt skogen, torr gammal kärring som passerat klimakteriet för länge sedan. Till och med ögonen har gått i protest och det är nu ett batteri av problem: ibland är det kliande ögon, svidande ögon, grusiga ögon och ibland alla tre varianter på en och samma gång.

Inte något man direkt känner är någon hit när man sitter och kör bil i mörkret. Då kan man hålla sig för skratt. Det är därför jag undviker i möjligaste mån att ägna mig åt mörkerkörning. Jag som kört åtskilliga tusentals mil i just mörker utan att det någonsin har bevärat mig.

Det bär mig emot att bära hem dyra ögondroppar från Apoteket, men vid en del tidpunkter har jag inte något annat val. Sedan det där lilla som också tillkommit med grå starr och något med ögat som inte åldras i jämn takt. Bakdelen av ögat som ännu är spänstigt värre och fnutten i ögat, vad det nu var som den hette, har helt enkelt blivit rynkig. Har jag tur säger ögonläkaren så kan det gå över av sig självt, när de här två har blivit lika russinaktiga. I nuläget vill man inte operera eftersom det är en vansklig situation där jag lika gärna kan förlora synen.
En sak har jag lärt mig genom livet, finns en baksida av något eller en biverkning så FÅR jag den! Det är därför jag skyr allt vad pillerätande heter som pesten och i det här fallet avstår operation. Det skall mycket till innan jag frivilligt stoppar i mig några piller eller genomgår något.

.....tänk att en liten droppen kan göra så stor skillnad, fastän vid närmare eftertanke är det hela som en liten droppe i havet. Det finns ingen som kommer att veta det om 100 år vad jag surrar om nu, inte ens imorgon!