"Sänk Estonia" av Dan Larsson

Den här boken träffade inte på mitt bästa läsar-jag måste jag villigt erkänna och därför får denna recension tas med en nypa salt. Jag låg sjuk i någon märklig och tämligen segdragen magåkomma och var sålunda inte riktigt i fas med vad en bok med dylikt innehåll kräver.

Dan Larssons roman "Sänk Estonia" har ett snabbt, brutalt innehåll med ett persongalleri som är både trovärdig och högst sannolik. Skall man sätta en sorteringsstämpel på den här romanen, så blir det en solklar: machobok för typer som gillar vapenskrammel och då kommer jag osökt in på en annan författare, Leif G W Persson och slogs av vissa andra paralleller mellan dessa två herrar.

Göteborgs-Postens Ingrid Bosseldal skrev lite förenklat, att Leif GW Perssons senaste bok "Bombmakarens kvinna" är en besvärlig roman, som handlar om nedstigning i mörkret. http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2793054-leif-gw-persson-bombmakarens-kvinna

Dan Larssons roman "Sänk Estonia" är också i allra högsta grad en nedstigning i mörkret. Men till skillnad från GP:s Ingrid Bosseldal är jag dessvärre väl medveten om detta människans mörker. Därför blir vissa saker inte några överdrifter, utan snarare tvärtom: verkligheten överträffar inte alltför sällan dikten.

Det finns inget i romanen "Sänk Estonia", som känns science fictionartat och den här storyn är precis lika godtagbar som någon annan hypotes, som också tänkts om Estonia. Själv har jag skrivit om Estonia: http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/09/estoniakatastrofen-28-september-1994.html
och inläggen är dessvärre inte heller någon dragen vals.

Därför känns Dan Larssons roman lika viktig, som hans första bok om "Mytomanen Thomas Quick". Det går inte att komma ifrån, att man från "högre ort" gjort sitt bästa för att dölja sanningen om Estonias förlisning.

Jag kan väl bara hoppas, att Dan Larssons grävande journalistikspade inte grävt förgäves, fastän här i romanform, utan att det blir startskottet för det som hände med hans första bok om "Mytomanen Thomas Quick". För det mesta, då allt gått åt pipan redan från första början, krävs den där berömda droppen som urholkar stenen.

Dan Larssons första bok "Mytomanen Thomas Quick" beställde faktiskt radarparet Guillou och Perssons företag, då de började inse att Sture Bergwall alls inte var någon massmördare, med inpinkade revir i precis varenda gärningsmannaprofil. Något som hade fått varje utländsk gärningsmannaprofilmakare att skaka på huvudet åt idiotin, som det förryckta teamet med åklagaren Christer Van der Kwast i spetsen hade åstadkommit. Här hade man en gärningsman som hade lyckats med ett konststycke, som aldrig någon någonsin i kriminalhistorien hade lyckats med tidigare.

Däremot skall sägas att Sture Bergwall alias Thomas Quick är långt ifrån någon mysfarbror, som man på senare år verkar ha omvandlat honom till i Media. Även om han nu inte är någon massmördare, utan bara ännu en av alla dessa märkliga krakar som jag läst/lyssnat mig mätt på i mitt jobb. 

Dan Larssons bok "Mytomanen Thomas Quick" som utkom 1998, var en mycket välskriven och dokumenterande bok, där journalisten Dan Larsson gjorde ett bra grävande journalistiskt hantverk, då han följde rättegång efter rättegång och även händelserna kring mordutredningarna. Tyvärr utkom den boken inte i några nyutgåvor och skall absolut inte sammanblandas med en senare Quickutgåva med ungefär samma namn, som också är utgiven av Dan Larsson.

Dan och jag harvade några år i samma klass på Läroverket i Malmberget på 60-talet och jag vågar påstå, att vår svensklärare hade gjort vågen åt Dans första bok, "Mytomanen Thomas Quick" . Detsamma gällde även Leif G W Perssons, vars debutroman var "Grisfesten" och faktiskt den bästa som Leif G W Persson någonsin skrivit, eftersom språket/språkläran även stod i högklass, liksom den bärande berättelsen, som också hade sin upprinnelse taget ur verkligheten.

Men sedan har hänt något med de här två herrarnas språklärokunskaper. De ägnar sig åt den nya varianten journalistisk språklära där man börjar meningar med bindeord och har svårt att få till bisatser etc. Sedan verkar de lite väl överförtjusta i något spår, som de kört fast i och glömmer bort, att visserligen är väl kanske inte läsarna de vassaste knivarna i lådan, men när något redan har berättats är det förbrukat och använt.

Leif GW Persson fastnar i "Supersalamins" Evert Bäckström. Supersalamin förekommer lite för mycket som uttryck i en av böckerna och det känns som om den där Supersalamin dyker upp åtminstone 500 gånger och tjatas igenom hela boken. Så illa är det inte med Dan Larssons roman "Sänk Estonia", men jag gissar att vår gamle svensklärare på Läroverket hade stoppat in "SS-Satan" ..... och 20 gånger kraftigare än atombomben, som fälldes över Hiroshima 1945 och vasallstaterna i vardera näsborre på Sylvard Larssons grabb tämligen omgående, om det varit detta som han hade presterat vid läroverket, där alla former av upprepningar genast fick en illröd bock i kanten!

Det var det här gänget som slutligen fick sin examen vid Läroverket i Malmberget - Var Dan Larsson och blogginnehavaren befinner sig på fotot, får intresserade lista ut på egen hand.

Det som är märkligt med Dan Larssons roman "Sänk Estonia" är som om man hälsat på två olika Dan Larsson. Den första delen av boken känns lite trevande, men sedan flyter storyn på och den blir plötsligt en bladvändare, t.o.m. språkläran hämtar tillbaka mark.

Jag har sagt det förr och jag säger det än en gång. Man måste ha en dräpande kritiker som läser det manus man författat och som kan slå ner på varje tveksamhet. Skillnaden blir huruvida man skall utkomma med ett mästerverk, eller bara en läsvärd roman. - Men kanske ligger det någon form av sanning i att sedan jag själv började fila på mina egna romanmanus, distanserat mig från att vara enbart läsare. Kanske har jag blivit den oresonliga kritikern istället, som är ute på ständig felfinnarjakt.

Dan Larssons machoroman "Sänk Estonia" om tiden kring Sovjetunionens fall, den har inte ens något att förtälja om vad för öde den ryska "välanvända" damen möter och det kan jag tycka är lite synd, eftersom han grävt så djupt i att inte lämna något spadtag ogjort för de övriga i persongalleriet, som är idel män. Inte blir det två rader om damen med de fotriktiga skorna heller, därmed missar han, den gamle hockeylirare i MAIF, målet som legat där fullständigt öppet för en riktig rökare till fullträff.

Lite full i fniss blir jag trots allt, när jag helt plötsligt står inför beskrivningar som lär höra hemma hos Dan Larsson av utanpåskriften att döma. Men det är väl kanske så med alla författare, att någonstans lyser det egna jaget igenom lite här och där. Jag tänker också på Dan Larssons pappa Sylvard Larsson och jag undrar om han inte i sin egen skrivarverkstad i himmelen, ler åt sin son och tänker: det var som attan, att jag fick ge namn åt en riktig ärkeskurk. Det tror jag Sylvard hade gillat!