Google+ Followers

lördag 1 augusti 2015

I Bonniers Bokklubb där kunde man förhandsboka boken "Millennium 4: det som inte dödar oss" av David Lagercrantz

Jag vet inte hur det är med dig, men jag finner det rätt avskyvärt, att någon helt plötsligt skor sig på någons författarlivsverk, som dessutom inte har någon koppling till Stieg Larsson. I det fallet måste jag trots allt sätta större tilltro till Stieg Larssons livskamrat, Eva Gabrielsson: http://www.svd.se/hard-kritik-mot-ny-millennium-bok

Den boken kommer inte över min tröskel, eftersom jag inte ägnar mig åt gravplundring i någon variant.

Själv slukade jag Stieg Larssons Millennium-böcker. Gick som en äggsjuk höna och inväntade nästa bok. Den representerade ett nytt grepp på den svenska bokhimmelen. - Så nytt att Jan Guillou liknade Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander vid Pippi Långstrump. Antagligen i hopp om att läsekretsen skulle peka tumme ner istället för upp åt Stieg Larssons bokserie, som fick svindlande försäljningssiffror.

 
Faktum är att jag i mitt jobb kommit kontakt med personlighetstypen Lisbeth Salander och vad jag tycker om en del förvaltare och samhällets medverkan till övergrepp, tja, det behöver man inte vara någon raketforskare för att förstå. Teknikgenier och fotografiska minnen är inte heller någon nyhet, eller vedergällningstankar. Inget av det uppräknade tillhör universums gåtor.

Om vi nu skall sinka ut personen Stieg Larsson, då inträder något annat inom mig. Det finns vissa bitar jag ställer mig högst frågande till.

Personligen gick jag i taket, när det damp ner en inbjudan till föreläsning av Expo, som gick ut på "hur du lär dig att vässa dina argument mot rasism".

Vilket ledde till att jag i ett rätt upprört mail till Lärarförbundet undrade hur de kunde ha det dåliga omdömet, att dra in Expo med den förevändningen, eftersom ett kritiskt granskande är det som skall läras ut i varje studiesituation.

Ett kritiskt granskande av EXPO hade nog istället varit på sin plats, eftersom det finns klara kopplingar till dylika grupper, som i vart fall inte jag betraktar som vare sig rumsrena, eller som några större förebilder: AFA och vänsterfanatiker, som inte drar sig för våld som sägs helga medlen.

Nu hör till saken att jag aldrig varit den typen, som gått omkring i Palestinasjalar, eller demonstrerat mot vare sig det ena eller det andra. Det här med politik är något som jag ända sedan barnsben lärt mig att kritiskt granska. Kanske beror det på att jag växt upp i ett politikerhem och jag redan som väldigt ung insåg, att det har en tendens att alltid poppa upp något ur "godispåsen", som absolut inte är önskvärt. Överhuvudtaget har jag alltid förhållit mig betraktande, än tillhört klanen som hängivit mig åt saker och ting. Jag är inte någon som kan hysa sådan full beundran, att jag är villig att sopa oönskat under mattan. Ungefär som det som just poppat upp överhuvudtaget inte existerar.


Man kan väl lugnt påstå, att jag är icke politisk, icke religiös, bara just därför att just dessa två komponenter har skaffat så mycket elände ute i världen och genom historien, att jag känner att jag kan bli kräkfärdig för mindre.

För att återgå till EXPO - hur rumsrent är det månne?

Jag skall inte lägga några tankar i ditt huvud vad du skall tycka, men nog luktar det väl ändå skunk...

Inom mig finns inte någon situation där våld blir acceptabelt. Min uppfattning ända sedan jag har varit liten brakskit är att våld föder våld. Jag har också förstått att jag verkar vara född med ett rättspatos, som jag med tiden har förstått, att det går utöver det vanliga. Jag är liksom inte till salu och tittar inte bort av bekvämlighet. Inte bry sig, det är också att ta ställning!

Det här med våld, det är helt enkelt inte min grej. För mig blir det till en lemniskata, evighetssymbolen, där varken början eller slut finns. Betvivlar någon min hypotes går det utmärkt att blicka tillbaka i historien. Man störtar en diktatur bara för att längre fram konstatera, att det enda som egentligen hände var att man hjälpte en ny diktatur till makten.
Är det verkligen något att stå efter?

http://www.internationalen.se/2011/05/stieg-larsson-den-gravande-socialisten/

För mig blev det inte bara olustigt, utan även obegripligt, att ett fackförbund som företräder pedagoger vars medlemmar skall lära eleverna att kritiskt granska, ett kritiskt tänkande, där omdömesförmågan är det allra viktigaste en människa har att erövra. Men för att kunna göra det, måste man inhämta många olika uppgifter från många olika håll för att faktiskt kunna skaffa sig denna omdömesförmåga.

För mig är dylika grupper som AFA, eller andra individer som är villiga att inskränka yttrandefriheten, friheten, som är det som är det allra sköraste vi har och som vi alla måste värna. För mig är extremåsikter det allra största hotet mot varje lands säkerhet.


Jag har aldrig varit hängiven någon idoldyrkan, eftersom jag lärt mig att skaffa mig ett omdöme och även hur den skall gå till. Till det krävs en egen arbetsinsats att samla in så många olika uppgifter, att det faktiskt inte blir något hafsverk av typen. De flesta saker är oviktiga, men en del saker är av allra största betydelse, att bilda sig ett eget omdöme: Alla andra tycker ju det. Det är ingen annan som klagat tidigare. - Säga något sådant så att jag hör det och man kan med all rätt känna sig kapad längs med fotknölarna!

Tycka om en bok, en skiva, ett föredrag. De är en sak, men att bilda sig en helhetsbild om någon/något, det är något helt annat. Det gör man inte i brådrasket och jag tror inte, att jag någonsin stött på en enda människa, som jag har idel goda tankar om. Inte ens sådana personer som Dalai Lama går helt fri: skrapar man tillräckligt länge på ytan hittar man även där oönskad historik hur just det här Tibetanska samhällssystemet hade uppdelningar i högt uppsatta personer, prästerskap som var viktigare än den stora massan, oönskade tankar om medmänniskan. Allmosor kan inte rättfärdiga något systemfel.


Tittar man då på Expos grundare, då är det väl kanske inte svärmorsdrömmen man hittar i hans biografi. Nu är jag sanning att säga inte speciellt förtjust, att länka till vissa länkar, men jag gör det därför att det redan är sammanställt, det som jag själv funnit ut genom ett betydligt bökigare sätt:
https://expomakt.wordpress.com/tobias-hubinette/

och ibland inser man, att man ibland mår bäst av att inte vända på stenar:
https://expomakt.wordpress.com/about/
Desto mer man vet desto mindre vill man veta http://www.piscatus.se/

http://www.friatider.se/jag-ar-misstankt-for-ett-mord-mot-expo-grundaren-som-blev-regeringens-expert-pa-rasism

http://www.svd.se/chatta-om-svd-och-expos-granskning

En riktig tankeställare fick jag mig, när författaren Liza Marklunds sommarprat möttes av kritik på flera sociala medier därför att hon spelade en låt av Ultima thule. Jag måste tillstå att jag har svårt att förstå mig på människor, där allting antingen är svart eller vitt - man kan faktiskt ägna sig åt att plocka russinen i kakan, utan att för den skulle gilla hela bakverket.

Men jag har förstått att det kanske vore bättre om Liza Marklund hade spelat:

något som min pappa, rödkommunisten, brukade sjunga, när han stod och rakade sig i badrummet.

Skala av det förljugna man upplever under sin uppväxt, det är inga lätta saker. Dock tror jag att det är en nödvändighet om man som människa skall utvecklas och växa in i sunda insikter.

Så här i efterhand har jag förstått i vilket syfte vi var i DDR, när jag i 8-10 års åldern. Då min arme krake till pappa hjärntvättades med och visades runt hur perfekt, fritt och fint det var i DDR. Vi hade blivit inbjuden på en vistelse där pengar överhuvudtaget inte halades upp i något läge, inte ens när vi skulle inhandla läsk!? Just det där sista med läsken i en helt vanlig kiosk fick mig genast att inse, att jag inte hade misstolkat de signaler jag hade mottagit av diverse människor vi hade mött, så snart vi hade stigit iland med färjan från Trelleborg till Rostock.

Det var både bad på Rügens sandstränder med himla mysiga solstolar i stora korgmodeller, där man kunde krypa in och sova. Hotellvistelse med samkväm och rundresa där vi fick se hur öppet och fint det var ordnat i DDR. Men vad som sedan hände då min pappa och de andra gubbarna bussades iväg och då min mamma, syster och jag inte fick närvara, det vete gudarna. Efteråt när pappa återvände till hotellet, var allt plötsligt väldigt lågt och dämpat och jag insåg ganska snart, att det var något som inte var bra. Mina föräldrar höll god min och var starkt oroade det rådde ingen som helst tvekan om.

Väl hemma igen, gick min pappa omkring som en slokörad hund under väldigt lång tid. Hans sedvanliga kommunistsvada hade fått sig en rejäl törn och det var riktigt skönt att slippa höra dessa enorma lovord om sådant som jag bara hade känt på mig, att det där var bara ett betraktande med struten tättslutande på huvudet. Så himla bra kunde inget vara.

Hur förljuget allt hade varit den där sommaren i DDR, det blev jag själv varse och det föraktet inom mig visste inga gränser. En sommar reste jag runt på  motorcykel i Europa, det var när hippietiden grasserade som värst. När vi hade kryssat oss igenom Väst-Tyskland, Holland, Belgien, Luxemburg, Frankrike, Schweiz, Lichtenstein, Österrike och åter in i Väst-Tyskland skulle vi upp till  Väst-Berlin för att där hälsa på en god MC-vän som bodde i Väst-Berlin, vilket betydde att vi var tvungna att ta oss genom Öst-Tyskland (DDR) för att kunna ta oss dit.

Redan passagen transitvägen, genom Öst-Tyskland upp till Väst-Berlin blev en historia, som går till avdelningen "bryskt landande i verklighetens maktkamp mellan öst och väst och hur verkligheten var i en öststat, där kontrollen var total och helt orimlig!"  - Besöka Dresden var inte ens att tänka på. Det uppvaknandet som skedde inom mig gav en dålig smak i munnen. När vi nådde fram till Öst-tyska gränsen träffade vi på ett par från USA, som också var ute på en motorcykelrundresa. De blev tvungna att köpa Öst-tyska registreringsplåtar, som de naturligtvis inte skulle få behålla vid framkomsten till Väst-Berlin. När de skulle ut ur Väst-Berlin skulle de bli tvungna, att än en gång köpa nya registreringsskyltar för en inte alltför liten summa pengar.

Sålunda pågick en annan sorts maktkamp stormakterna emellan, där skylttvånget bara var en del av det hela. Hur mycket stormakterna visade musklerna för varandra var inte bara bisarrt, så här i efterhand kan jag bara skaka på huvudet åt det hela.

Vi hade svängt av från transitvägen, naivt svenskt, trots påpekandet att vi bara hade tillåtelse att köra på transitvägen upp till Berlin. Vi hade fått se på en karta och förklarat för oss och jag som var styv på tyska vid den här tidpunkten, sa att visst förstod vi, att vi inte kunde vika in till andra ställen, utan skulle hålla oss till denna väg, vars namn jag inte längre kommer ihåg. Men raka vägen upp för bekymmerslös svenska betyder inte, att man inte får stanna och ta igen sig lite.

Bäst vi låg där i gräset i skuggan av en trädallé och tog igen oss, 10-20 meter in på en sidoväg, hördes ett våldsamt dån i marken, som kom allt närmare. Ungefär 50 talet USA-tanks kom dundrande förbi oss och jag fick en obehaglig känsla över att vi hade hamnat mitt i ett brinnande krig. Den där ljuvliga känslan jag stunden innan jag hade känt var som bortblåst och värre skulle det visa sig att det skulle bli.

Jag vet att jag satt där och sneglade på mina skinnstövlar, som jag hade sparkat av mig i gräset, när Östtyska polisen med en våldsam hastighet kom insvängande från transitvägen, tvärbromsade framför oss, så att vägdammet yrde runt omkring militärpolisbilen. Flera poliser med vapen i högst hugg hoppade ur och närmade oss med bestämda steg och miner. Vi hade gjort oss skyldiga till brott, eftersom vi avvikit från transitvägen och vi skulle arresteras!

- Men snälla rara poliser, vi har bara avvikit 10-20 meter för att inte stå mitt i vägen för trafiken. Man behöver rasta när man kör motorcykel i en sådan tryckande värme och solsken.

Två val fanns, antingen fortsatte vi direkt utan att stanna, eller så skulle vi bli arresterade omgående. Inte ens för ett eventuellt toalettbesök undrade jag på prov. Nej, det var tydligen bara att kissa i brallan eller att bli arresterad. Ord och inga visor. Jag vet att jag tänkte, när jag höll på att böka på mig kängorna igen, sedan jag hade kravlat på mig skinnstället igen: Det här är ju helt sanslöst, snacka om förföljelsemani och att ha läst för många spionthriller.
Å andra sidan fick jag nu en förklaring till varför den där restaurangägaren hade varit så orolig, när jag inte ville ha kvittot på maten vi stannat för att äta. Han var tillslut alldeles kallsvettig och förklarade för mig om och om igen, att jag måste spara och visa upp kvittot på varför tiden inte i mitt pass stämde. Han hade inte släppt iväg oss förrän jag hade lovat, att jag skulle stoppa in kvittot i passet och han själv hade fått se när jag gjorde det!


I Väst-Berlin blev jag varse hur skrämmande tillvaron var för de som upplevt andra världskriget och nu undvek att använda sig av den linje där man blev tvungen att byta på Öst-Berlin-sidan. Centralstationen var av allt att döma en livsfarlig plats, där väggarna hade öron. Vi hade uppmanats att överhuvudtaget inte prata med varandra under resan och allra helst inte när vi stod nere på perrongen för att byta tåg. När jag stod där på perrongen bredvid en ångestladdade Hans, som blivit helt likblek och fått en flackande blick, såg herrarna som mest verkade tagna ur en dålig spionfilm, de kulspruteförsedda vakterna, som gick uppe på rampen inne på tågstationen och schäfrarna som drog i kedjekopplen med en kulspruteförsedd vakt, som strök förbi våra ben i stort antal, då skämdes jag över min svenska naivitet.

Jag tackade gudarna när vi satt där ute i trädgården i Hans´ lilla kolonistuga på Väst-sidan och linjebytet nu blivit ännu ett dåligt minne blott. Dagarna i Väst-Berlin passerade i rask takt och när vi gjorde ett besök vid Brandenburger Tor var den ännu inte lika idiotisk plomberad, som den skulle komma att bli efter 1970.

Vid den öst-tyska passkontrollen då vi var på väg till färjan i Travemünde, som vi hade bokat en tur och returresa för vid utresan till Europa blev det tvärnit. Vi skulle tvingas att åka med färjan via Öst-Tyskland och Sassnitz, fick vi veta sedan våra pass återvände ut från den lilla kuren med de vitmålade fönstren som de hade burits in till. Jag trodde till en början att det var ett misstag och propsade på, att tulltjänstemannen skulle bära in våra pass igen med våra färdbiljetter till färjan. NOPP! Vi skulle vara tvungna att lösa nya biljetter med färjan via Sassnitz. Men vad var det här nu för dumheter invände jag, vi har ju färjebiljetter där det står dels vilken tid och dag som gällde, men också hyttnummer vi har bokat. Vi hade ju redan betalt för en inte helt billig returbiljett hem till Sverige!

Våra pass åkte ut och in ett flertalet gånger bakom den mjölkfärgade glasrutan i kuren. Min tyska var tämligen klanderfri på den tiden, efter åtskilliga år av tyskstudier där även affärstyska på handels hade genomlidits. När jag fått nog av dårskapen upplät jag därför min stämma, på tyska och för att den där enfaldige bestämmaren bakom den målade glasrutan, skulle komma ut och prata med mig, eftersom jag blivit hejdat av ett sänkt gevär framför mig, när jag hade försökt att gå dit bort till den lilla kuren med vitmålade fönster. 

Efter att ha stått där och trampat fot i en evighet i MC-kläder, började jag inse att vi skulle missa färjan om vi inte genast skulle komma iväg. Vi hade redan kommit i tidsnöd av den långa väntan på vår tur och evighetsdiskussionen om att vi måste betala och åka med en annan färja, som gick från Öst-Tyskland istället. Min resepartner försökte lugna mig och teaterviskade flera gånger till mig:
Du kommer att hamna i Sibirien om du inte lägger av!
Så fasen heller svarade jag i normal samtalston, jag är svensk medborgare!
Än en gång kom den alltmer olycklige springpojken till tullare fram igen, efter att ha gjort en ännu långvarigare tur bakom det mjölkfärgade glaset i kuren, och med mina nya argument, som bud.

- Nej, tyvärr inte, vi måste köpa nya färjebiljetter och åka via Sassnitz, meddelande han för vilken gång i ordningen som helst. Han hade blivit alltmer olycklig och ursäktande för varje gång han kom tillbaka från kuren med den vitmålade glasrutan.

Då brann hela säkringsskåpet och jag talade i höga ordalag om vilka hycklare det var som satt där bakom den vitmålade glasrutan och inte ens vågade sig fram, utan istället hade en stackars tullare att löpa gatlopp med våra pass och färjebiljetter. hade det inte varit när min pappa hade varit inbjuden till DDR med hela vår familj. Då förevisades vi vilket föredöme DDR var och vilket öppet land det var, här kunde man röra sig hur fritt som helst.

Den stackars tullaren stirrade på mig och det blev helt dödstyst en lång stund. Soldaterna med gevären rörde nu på ögonen och såg med ens levande ut. Sedan dök en soldat med gevär upp i dörren till den hemlighetsfulla kuren. Springpojken till tullare blev genast inkallad till kuren med den vitmålade glasrutan. Han återvände på två röda med våra pass, som nu hade blivit stämplade och lät meddela:

Det var bara att åka iväg. Skynda er nu så att ni inte missar färjan i Travemünde! Trevlig resa! Han bad så mycket om ursäkt för missförståndet som hade blivit.
Där ser man vad en kommande bokutgivning kan locka fram för minnen och göra sig påmind om hur viktigt det är med omdömesförmåga, att skilja agnarna ifrån vetet.

Sedan skadar det nog inte att ha i minne, att skillnaden mellan en politiker och en häst, är att hästen inte kan sko sig själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar