Google+ Followers

söndag 2 augusti 2015

Ibland ser jag över mitt varande: analyserar och funderar hur jag skall lyckas gå vidare i livet med de förutsättningar jag har.

Skriva blogg är bara en av alla dessa saker.

Det här med att skriva blogg, var absolut inget som stod på min världskarta överhuvudtaget. Men det hela hade faktiskt börjat redan innan jag fick förfrågan om att börja som bloggskrivare i NSD (Norrländska Socialdemokraten). Skriva blogg det hade börjat, som ett allmänt önskemål och jag fick senare en spark i baken från en gammal vän, när jag inventerade frågeställningen med att nu istället skriva blogg i NSD.
Sedan dess har jag upptäckt hur bloggskrivandet och faktiskt det fria skrivandet faktiskt är ett rent hantverk, väsensskilt ifrån det som jag normalt arbetat med av skrivhantering.

JA, jag medger, det kanske kan förefalla underligt med tanke på hur 90% av mina bloggar ser ut och kommit till. Men också är det som fått bli ett substitut för att rensa huvudet, utan att ständigt gå och idissla för mig själv och som också varit en god hjälp till att släppa alla de där "duktiga-Anikka-kraven" jag är högst medveten om att jag alltid haft på mig själv.

Det har kostat att skriva blogg, tiden som bloggare i NSD med en "redaktion" som granskade inläggen innan de publicerades, det var verkligen ingen höjdare. Stalkers och påhoppare är inget man kan önska någon å andra sidan  får man förnyade insikter som sig själv. http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/jag-maste-vara-nsds-mest-utskallda.html
Många har frågat mig om hur mycket tid jag lägger ner på en blogg. Vad skall man svara på det, eftersom det inte tar mig mer tid än att jag sätter det på pränt.

Jag är alltjämt lika flyhänt över tangentbordet, som den dagen jag gick ut som klassetta från handels i ämnet maskinskrivning. Sedan dess har jag hunnit med åtskilliga uppdateringar i skrivmaskins, teknikens, liksom utvecklingen från handjagare, via elektriska skrivmaskiner till datorer. Liksom det förargliga som inträffade under de elektriska skrivmaskinernas tidevarv då det hände, att byte av modelltillverkare också innebar att bokstavsplacering hängde ihop med tillverkaren. Det problemet var mest kännbart, när jag jobbade på tingsrätten innan datorernas tillkomst och Domstolsverket inte hade koll på inköpen av nya maskiner och var Å, Ä och Ö fanns placerade på den inköpta skrivmaskinsvaran.

Nu är problemet istället, att det här med klipp ut och kopiera, ändra i texten, det är långt ifrån alla gånger så himla bra. Jag ser det inte bara i mitt eget skrivande, utan jag ser det i allra högsta grad i författares bokutgivningar.
Men skulle någon fråga mig hur tangentbordet ser ut: var varje bokstav och siffra är placerad, måste jag medge att det har jag ingen som helst susning om. Tror jag tappade den uppfattningen redan på i början på 70-talet. A vet jag är beläget vid S, sedan är det dessvärre blankruta. Det är ungefär samma kalibers som att fråga någon hur gör de när de andas.
Det här med att det blivit stopp i mitt manusskrivande har varit otroligt frustrerande, att inte kunna göra vad jag själv enbart väljer att göra. Men med handen i backspegeln, inser jag att livet inte spelat mig något spratt. Däremot har jag insett, att jag fått en fördel av återseendet av min påbörjade manus, både på gott och ont.

Jag har hunnit läsa och framförallt lyssna och lägga märke till vad som är bra och dåligt i andras böcker, andras skrivsätt. Något som jag innan jag själv blev en friskrivare aldrig haft en tanke på dessförinnan. Jag har av livets paus blivit medveten om något som jag inte utan detta hade blivit medveten om. Samtidigt undrar jag om mitt förändrade sätt, att ständigt analysera andras texter och skrivsätt enbart är av godo.

I mitt fall har dessutom tillkommit något, som säkert är en självklarhet för andra människor som skriver. Jag har vansinniga kroppsskador, som gör att det jag skriver till 95 % redan är skrivet uppe i hjärnkontoret och kräver bara den allra sista åtgärden: att sätta det på pränt via tangentbordet. Det betyder att det mesta jag skriver, det har jag redan processat klart uppe i mitt huvud och långt ifrån ett tangentbord, eller fö ett skrivbord. Ytterligare ett hinder att komma över som kan vara nog så förargligt, eftersom jag i mitt huvud ibland VET att jag kommit på genialiska skrivningar/formulering, men det är som bortblåsta när jag väl har tangentbordet framför mig.
Det får mig att fråga mig själv, håller jag nu på att fastna i någon ny återvändsgränd, som inte leder någonstans än åter tillbaka till min egen väg: Dit jag ville gå.
Fotograferat i Berlin 8 december 2008. Kamp kan se olika ut för olika människor och även för statyer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar