Det här med bröstförstoring begriper jag mig inte på. - Jag har ett mycket värre och mer svårforcerat problem.

Visst har jag haft ont i baken, när jag cyklat förr om åren. Men nu för tiden älgar jag runt som en pissmyra för att finna på någon vettig lösning på akterproblemet, eftersom jag även har börjat känna av det så fort jag sitter överhuvudtaget på något som inte är väldigt mjukt.

Allt det här har också fått mig att börja tro, att min mamma hade helt rätt, när hon hävdade att människans rumpa blir som korumpan när kon blir gammal. Det är på det inre planet som förändringen måste ha skett.


Försöker jag nu att kika mig i spegeln därbak, så inser jag ju att blindhet kan komma plötsligt och att det nog finns en Gudomlig försyn med att man inte kan se sig därbak och sist men inte minst: med tiden ser allt sämre...

När jag sätter mig på cykelsadeln, gör det så ont i sittbenen i rumpan, att det krävs en riddares mod att ta sig ut på den där önskade cykelturen. Det är som om det inte längre finns något invärtes att sitta på längre. Inte finns något som tycks kunna dämpa eländet heller.

Jag valde därför att köpa en cykel med comfortsadel. Men det var som att sticka ut tungan i luften och vifta en stund och så mycket mer hände inte. När jag var på Gotland förra året införskaffade jag mig en dra-på-cykelsadel i ull i hopp om att åtgärda det hela. 

- De´ äu varmande´ å goe´, sa försäljaren på marknaden i Visby, som verkade hantera en het potatis i munnen när han talade.

Skit i värmen, tänkte jag och visste varför jag spanat in ullöverdraget till cykelsadeln. Jag trodde på att jag på fullt allvar, att jag hade funnit ut den genialiska lösningen på det skavande i rumpan.

Det blev en hel del muntrationer, när jag kom hem med den mitt i smällhetaste sommaren, eftersom en del i min närstående krets frågade om jag hade satsat på ny vinterhatt.

Vilket fick den lille spjuvern, att genast göra som de vuxna häcklarna gjorde, prova den på huvudet.
 
Men comfortsadel och ullsadel, det var som en droppe i Mississippi.
Igår hade jag så när som kört ner "röda faran", min älskade cykeln, i en av ravinerna om det nu inte varit så långt att gå hem. 

Fy, vad jag var sur på "röda faran", som jag i vanliga fall är så himla glad åt.

Jag verkar stå inför ett helt olösligt problem. Jag kan ju inte gärna göra som drottningen i sagan "Prinsessan på ärten": testa med tjugo madrasser och tjugo dynor stoppade med ejderdun. Då skulle jag inte nå ner till vare sig trampor och styrstång. Men jag är ju en rätt enveten typ, när jag försöker att lösa det som andra för länge sedan gett upp hoppet om att någonsin kunna lösa, då fortsätter jag problemlösningen. Jag är av åsikten att det måste gå att lösa på något vis.

När jag framförde hypotesen att hela problemet kanske i själva verket bestod av att jag trots allt var en riktig prinsessa, möttes jag bara av idel skeptiska miner och kommentarer av karaktär, att det bästa man i så fall skulle kunna ha som omdöme var att jag var "Tanten med stjärten", men knappast "Prinsessan på ärten".

Kom igen nu någon! Det måste bara finnas någon vettig lösning på stjärt-skav-problemet...