tisdag 7 juli 2015

Centrum, Kilenområdet, Hermelin och vidare ner mot Bäckeområdet i Malmberget igen.


VEM av högdjuren i Regering eller LKAB:s styrelse skulle önska byta bostad med det som är en malmbergares vardag p.g.a.. gruvbrytningen.

Så här skrev Berit bl.a. i sin överklagan över att brytningen under husen där de bor och som redan är underminerad av gruvans gångar. Berit, hon som äger Mabellhuset med 50 hyresgäster att värna och slåss för en dräglig bostadsmiljö och som jag skrev om i denna bloggsvit:

Idag har vi enorma störningar till följd av LKABs verksamhet. Störningar av jätteskalv och 365 sprängningar, varenda natt, året om. Att påstå att ljud och skalv och sprängningar inte färdas i en malmrik järnkropp är att ljuga. Ljudet följer hela malmkroppen oavsett om det sprängs 300 m eller 1000 m ner i malmkroppen. Skalven och smällarna överskrider idag storleksmässigt villkoren som Miljödomstolen givit.
Gruvbolaget har inte befattat sig med att vara behjälplig av en flytt eller nybyggnation av vår hyresfastighet. Vi har inte möjlighet till ljudisolering av hela fasaderna och vibrationsisolering av sockeln i vår hyresfastighet. Så fort vi får lämna detta störningsområde så är det fritt fram för LKAB att undersöka och bryta malm i mycket större skala. Tyvärr så är de sammanslagna miljöstörningarna, dygnet runt, sen länge sedan överskridna min och de boendes lägsta godtagbara krav.
Därav begär jag att både Mineralförordningen (1992;285) och Minerallagen (1991;45)  följs utan avvikelser av Bergsstaten vid denna prövning av Lkabs begäran av undersökningsarbeten inom detaljplanerat och tätbebyggt område i centrala Malmberget.

det här är den nya kringelkroksvägen från Östra Malmberget till Bäckenområdet och vidare färd upp mot stan i Malmberget, fortfarande med gruvans industristängsel, till vänster, som löper parallellt med hela vägen upp....

Jag slår en blick i sidospegeln, det är bara Dundret som får min upprörda puls att lugna sig något.

Det var den här vägen jag trodde, att jag kunde köra in till min bonusfamilj boende i Östra Malmberget, dvs. på andra sidan "Gropen", när jag var på väg till födelsedagskalaset. Men det var bara att backa  ut och försöka hitta vägen till Östra Malmberget, vilken tog sin rundliga tid att lista ut. Malmberget är idag bara två separerade blindtarmar...

Någon har ägnat sig åt korsstygnsbroderier på gruvans industristängsel: "Hem ljuva hem" står det....

Det känns märkligt tomt på byggnader och känslan blir än mer ödesmättad.

Callemans Livs vet jag revs, det var vackra bilder över en huskropp, som byggts på hederligt vis. Patrik har varit flitig på att dokumentera i FB-gruppen både gammalt och nytt. - Så förgänglighetens bilder har jag skådat under många år nu och det gör lika ont varje gång, eftersom jag vet att de som är kvar sitter fast.
Gamla EFS:huset och dess byggnader och trädgård, står där och påminner mig om ännu mer havererade drömmar. Jag undrar ibland vart alla dessa människor med sina krossade drömmar har tagit vägen. Det börjar bli många nu, som korsat min väg. - Där satt man in golvvärme med katastrof, som följd, eftersom LKAB bara skakade på axlarna åt att de förödde ännu ett par liv, ännu ett par drömmar om ett fredat, eget boende.
Det märkliga är att det finns människor som klagar på förfallet av hus. Men hur skall man kunna fortsätta att reparera hus, som inte hinner mer än repareras för att åter vara skadskjutna. Sedan grädden på moset: de är p.g.a.. gruvan helt värdelösa, eftersom LKAB:s framfart har dumpat huspriserna i botten!

Det går runt i huvudet på mig, när jag försöker tänka ut vilka byggnader som stått här tidigare i det som nu känns mer som en spökstad och så skall förbli i väldigt lång tid framöver. - Det hela är overkligt sjukt!

Yr i huvudet av overklighetskänslor eller de horribla synintrycken. Jag vet inte vilket det är, men jag mår inte bra!

...det måste vara muren till centralskolan, eller rättare sagt där den låg, eller?

...och så det där djävla gruvstängslet!!!

... undra om gamla malmbergare kan orientera sig var någonstans bilden är tagen egentligen, trots att höghuset och gamla Hotell Malmen syns i bakgrunden.

Kungörelsedelgivning: Bergmästaren har i beslut den 17 juni 2015 lämnat medgivande enl. 3 kap. 7§ minerallagen, till att LKAB ska få driva undersökningsort och utföra undersökningar (borrningar) minst 1000 meter under markytan, inom del av Malmbergets samhälle, Gällivare kommun. Området ligger inom undersökningstillståndet Malmberget nr 18 och bearbetningskoncessionen Malmberget K 3. 

Idyll med gruvgubben och malmvagnarna utanför gamla hotell Malmen och det som en gång var Sparbanken? Men de anställda pallade inte med att jobba under dylika förhållanden, som gruvan förde med sig.

till höger ligger "kåkstan" som byggdes på 80-talet, en rekonstruktion över hur gamla Malmberget sett ut i begynnelsen, men de hade inte behövt bygga det, därför att NYA Malmberget har snarlika drag av den tiden.

Fd. Gunillaskolan, som numera är LKAB:s propagandacentrum. Där låg Malmbergets järnvägsstation, när jag var liten.

jag fortsätter en bit till och...

bakom LKAB:s propagandacentrum, ligger sjukhemmet...
Gruvspelet osv. syns till vänster.

Grundliga kulturmiljöanalyser har utförts och i avtalet slås fast att flera kulturbyggnader, däribland Kåkstan, Disponentvillan (det är den byggnaden i vitt med tinnar och torn, som stått där och blivit alltmer fallfärdigt och utdömt och nu dessutom får ha med i beräkningen, att LKAB:s vinster fallit). Men även Långa raden, ska flyttas under etapp ett. Det är på det här området som min kamera nu med ett gem, som avtryckare får stå som berättare.
Flytten har redan påbörjats för vissa kulturbyggnader som ligger nermonterade i väntan på ny placering. Är det verkligen någon som tror på tomten också?

Från och med år 2022 kommer möjligheten, att finnas för fastighetsägare i Östra Malmberget att sälja sina fastigheter till LKAB, lät bolaget meddela när man tecknade det förskräckliga avtalet med Gällivare kommun.

Det vackra bolagsområdet med alla de gamla vackra villorna och husen ligger där bakom industristängslet och förfaller. Är det någon som tror att Eva Hamilton, uppfriskande ny styrelseledamot i LKAB:s styrelse, som skurit med vassa knivar SVT sönder och samman, skall ha en känsla för det här?
Där bland björkarna ligger LKAB:s tennisbana. Där har vi haft många roliga tennismatcher, speciellt de här med två par var roliga. Alla känner någon på LKAB som har kunnat bokat tid på tennisplanen. Ljumma sommarkvällar ute på tennisbanan gör sig påmind i min minnesbank, termosen med en kopp kaffe i och svetten lackande.

Nu närmar jag mig baksidan av sjukhemmet och det är här som sorgen över det nya LKAB tar ut sin rätt!

Jag tänker på den tiden då det fanns stora växthus, som överlevde länge ända fram till yuppierna i LKAB började göra sitt fulla intåg. - Det måste ha varit härifrån varmvattnet från gruvan kom och som försörjde varmvattenbassängen med vatten. Där har min mamma varit simskolelärarinna många många somrar, när jag var liten. Det var spännande med alla simborgarmärken, som hon förvarade i ett av högskåpen i köket och diplomen. - Undra hur många barn hon egentligen lärt att simma.

Det är väl kanske därför jag tycker, att det är så viktigt att alla skall kunna simma. Själv fick jag kämpa mig tillbaka, att kunna simma en timma, efter det som hände mig på tingsrätten. Men nu står mitt liv där åter som ett  raserat korthus och jag undrar om jag och Malmberget inte har något mer gemensamt än den gemensamma historien.
Det är sorgligt att passera industrigrinden med hänglås och se de vägar där jag förut gick och dit ingen mer har tillträde.

Jag blir stående och tänker på Rickard, som tillbringade sin sista tid på sjukhemmet. Han var dement, men inte mer dement än att när jag besökte honom, så tittade han ut genom fönstret på den minimala utsikten och sa med full insikt: Man borde ha tagit sig härifrån medan det ännu fanns tid. Istället gick man med den där unikaboxen varje dag i hela sitt liv och åkte ner i gruvan. Hela vinterhalvåret såg man inte något annat än mörker och åter mörker. Det var mörkt när man gick till jobbet och mörkt när man kom upp ur gruvan.

Det är den här utsikten som alla fd. gruvarbetare ser, det sista de gör i livet och alla andra gamla malmbergare, som finns på sjukhemmet.
Det här är utsikten från sjukhemmet: Det statligt ägda LKAB:s industristaket/gruvstaket, de igenbommade husen på andra sidan stängslet.
.. jag fortsätter färden längs gruvstaketet/industristaketet och alla igenbommade husen på "fel sida om staketen" och mina blickar vill dras år vänster hela tiden, för att slippa vara så medveten om hur miljön är i Malmberget sedan alltför många år tillbaka.
aha...däremellan får jag syn på punkthuset, men avsaknaden av en massa byggnader gör mig än en gång förvillad.

jag fortsätter färden mot Hermelin....

Det hela känns väldigt väldigt sjukt! Bilen är backad fram till gruvindustristängslet. Livet avklippt mitt itu med byggnader bakom stängslet och jag minns förskolebarnens diskussioner. De krassa 6 åringarna, som vet mer än priffarna i Regering, Riksdag och LKAB:s styrelse, dvs. de ansvariga.

Gamla brandstation tornar upp sig...

och på den vänstra sidan av vägen känns livet lite mer drägligt än när blicken söker sig till högra sidan av vägen....

..och tjong där tog vägen slut. Jag får sådan lust att stiga ut bilen, knacka på och fråga hur det är att bo med ett staket utanför fönstret och en mark som är underminerad.

Himlen är oskyldigt blå... Ted Gärdestads melodin dyker upp inom mig.

..konfronterad med gruvstängslet, vägen, som inte längre går upp till Baron, Uppland och gamla kysstället och över Kungsryggen. Där vi som ung brukade köra längs med hela Kungsryggen och komma ner i Bomselet, Koskullskulle, Vitåfors m.fl. - Jag försöker att minnas alla vägarna men jag upptäcker, att jag inte längre greppar dem i bildminnet mer en slumpvist. De har försvunnit i tidens förflutna.
Vilken väg skall jag nu ta, rakt fram ligger fd. brandstation...

... titta bakåt i sidospegeln och välja vad som hjärnan vill stanna till vid...Jag gör något som jag snabbt ångrar, jag kör upp till de husen som ligger fasligt vådligt till och jag blir faktiskt rädd, när jag ser hur undermåligt allt är. HUR i hela friden törs man bo kvar här??? T.o.m. vägen dit upp är mer än lovligt provisorisk och rent ut sagt undermålig. Bara personbilar får köra dit upp står det på en skylt... Hur gör de då när de skall flytta därifrån? Slänger de ut allt från huset och så får det rulla fritt nerför slänten/branten.

- Undra just hur många det är som fått panikflytta från sina bostäder. Jag vet alltför många.

Höjers backe....

Jodå, huset ligger där fortfarande: Höijers vackra hus och inte så långt ifrån Hermelinsskolan, eller rättare sagt det som var Hermelinsskolan. Så bad och tvätthuset, det behövdes på den tiden de här husen byggdes, med sina utedass och förrådsbyggnader. Få se nu vad har jag läst av honom, Höijer, "Djävulens kalsonger"... Mer?
Jag kan inte riktigt bestämma mig, men ett vet jag. Jag törs mig inte uppför Höijers Backe, jag nöjer mig med utsikten nerifrån, vill inte uppleva det jag nyss upplevt. Burr....
Tjusig kärra mitt bland björkarna!

Den ena delen av huset är ännu bebott, men i den andra delen har livet plötsligt bara upphört och det är tomt. Burken med cigarettfimpar står kvar ute, som en påminnelse om att här bodde faktiskt några tills bara för ett tag sedan. I annat fall borde den vattenfyllda glasburken med fimpar vara sönderfrusen, eller?
LKAB:s fastighetskontor. BAH! Sicken bluff! Jag minns den dagen jag fick klart för mig, att hela LKAB:s fastighetsbestånd hade överförts till moderbolaget. Är det detta som kallas för skalbolagsaffärer...man plundrar och kör på och låtsas som om inget har hänt... Mycket vill ha mer och fan han tar fler!

Borde jag köra tillbaka och ta några foton på den lilla idylliska plätten, som något har ordnat där uppe i ändan av huset.

...här står jag vid ett vägskäl, tittar framåt, tittar bakåt och kan inte bestämma mig. Det är som om de gamla vägarna på något sätt vill stiga fram ur mitt minne och säga med hög och klar röst! Så här såg det det inte ut när jag och Britt-Inger (Flingan) brukade ta oss från Bäcken till hennes farmor, som bodde på Puoitakvägen. Eller kan det möjligen ha varit Krokvägen? Inte Sparrevägen i alla fall. Jag minns att vi alltid slutade att prata när vi närmade oss Hermelin, den gamla gruvnedgången, vi var ruskigt rädda för den. Det var något olycksaligt över den.

Plötsligt så minns jag alla människor som bott i dessa hus, tanken segar sig genom 10-20-30-40 år... Så många det blir, när jag sitter där och tänker igenom åren från barndom till ungdom och mogen ålder. Så många liv, så många olika liv jag levt i mitt liv.

Men Hermelin - gruvnedfarten, den var vi var så livrädda för. Den jag nu har uppfört i torrpastell och har hemma i min samling av teckningar, som det inte funnits så mycket tid för. Jag och Flingan vi visste, att det var ett gruvschakt som fanns där i byggnaden. På den tiden låg det bara några slipers i vägen. Jag inser att vi trots allt varit förnuftiga barn, som förstått vad de vuxna varnat oss för. Hur farligt det egentligen kunde vara att bo en sådan miljö, som det var att ständigt vara i gruvans närhet. Men hur annorlunda blivit, det som förut var en naturligt del, har antagit drakens former och proportioner.

Skall jag välja vägen mot Puoitak och golfbanan, Sikträsk osv. eller vad gör jag nu..

Jag stannar till vid LKAB:s gruvmuseum och ser gruvnedfarten: Hermelin med sin röda fasad skymta där mellan björkarna. Stod de här signerade kungastenarna verkligen här förut? Jag söker i mitt minne utan att hitta något. Det är blankruta, så är det. Men malmvagnen, de är i alla fall den modellen jag fick söka mig fram till och som jag målat av, när jag låg på Vidarkliniken för rehabilitering efter magsåren, som sjukvården fixade åt mig.

Det var de malmvagnarna som vi brukade räkna när de dundrade över viadukten. Just därför ville jag att det skulle vara rätt modell, som jag målade. Malmvagnar är också en del av mitt liv.
Därför att vi hade alltid vadslagning om hur många vagnarna det var: 73,74, 75, 76, 77, 78, 79.

När jag berättade för mamma, att vi brukade gallskrika allt vad lungorna höll precis, när vagnarna passerade ovanför våra huvuden med ett våldsamt dån, då blev hon himla arg och sa: att vi kunde ju skrämma livet av den stackars lokföraren. För om han hörde oss så kunde han ju inte förstå om någon hade blivit påkörd av malmvagnssetet, som dundrade fram och som inte kunde stoppas i all hast, utan först efter ett par kilometers framfart. - Jag kunde väl ändå minnas hur det var, när tåget brukade köra rakt in i en renhjord som stod på spåret. Då fick den stackars lokföraren gå och och slå ihjäl de renar, som mot förmodan fortfarande levde. Jodå, jag minns fortfarande allt blod i snön och en mycket upprörd och skakad lokförare.
Puoitakväg, vik hädan!

Nu behöver jag en helt nödvändig paus och jag kör bilen ner längs den nya leden, som kom till medans jag bodde kvar i Malmberget och som är Malmberget man kör på och som gruvan krävde, när "Gropen" blev till. Tänk att hela vägen till Gällivare kör man faktiskt på Malmberget och Kaptensvägen, det är de jordmassorna som nu finns här.

Överallt där man befinner sig i Malmberget finns Dundret i synfältet. Detta älskade berg, som ännu så många år efter min flytt från Malmberget fortfarande finns i min själ. Jag är verkligen vilse i pannkakan utan mitt älskade Dundret och Malmberget, inte nuvarande Malmberget, utan det som en gång var...

Strax ovanför Tippsta, de gamla övertäckta gråbergstipparna från gruvbrytningen, har ungdomarna fixat sig en instängslad skateboardbana. Hur i hela helsefyr, MÅSTE de vara instängslade där oxå - på skateboardbanan!?
Gråbergstipparna var också förbjuden mark, när man var liten. Kliver ni upp där och det börjar rasa stenar, så kommer ingen att hitta er, löd mammas ord. Det var helt enkelt ingen snack om saken, eftersom gråbergstipparna var som höga berg!
Här i knutarna låg Müllers verkstad och Olssons kiosk. Men här finns nu lite längre bort: församlingshemmet och Allhelgonakyrkan som flyttades, när Kaptensvägen gav vika en morgon och man lodade utan att nå botten. Dvs. rakt ner i gruvan!
Så påstår LKAB:s stollar att de ALDRIG har brutit malm där folk bott! - De ljuger som hästen travar och lite till!

Till höger är nu allt egentligen återgått, förutom vägsträckningen förstås, till hur det såg ut som när jag var liten. Då var en enda stor äng. Senare på 60-talet kom de tre höghusen: Gällivarevägen 15, 17 och 19 till. Men även de revs och där betar nu några plywoodkossor!

Så svänger jag nedåt Bäckenområdet med Tältgatan i sikte och fortsättning får följa...






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar