tisdag 23 juni 2015

Återkomsten till Malmberget - hur hantera den, egentligen?


Det är med den här bilden i mitt huvud som jag anlände till Malmberget den 2 juni 2015... Den skaver inom mig, eftersom jag förstår att det bara är fullständig nonsens från LKAB:s sida. Så många förtvivlade telefonsal och mail, som jag bara mottagit bara sedan 2007, när man fullt ut började förstå det hela: vad framtiden skulle bära med sig i sitt sköte.
Synen av ett snöklätt Dundret fick mig att stanna till vid vägrenen och bli sittandes en bra stund djupt försjunken. Det var många känslor och minnen av de första 40 åren av mitt liv, som kom rusande tillbaka. Jag kan förstå den återvändandes situation till en krigszon och jag har diskuterat det här många gånger med min väninna Dana, som fick fly till Sverige under Serbien - Bosnienkriget. Mycket av det som hon har återvänt till är förött av kriget, skillnaden är egentligen inte så stor, mer än att jag aldrig mer kan beträda den mark, som varit mig så väldigt bekant, som varit en del av mitt liv. Jag vet dessvärre vilken tomhet som väntar mig, eftersom jag aldrig släppt taget om mitt tidigare liv. För hur skulle jag kunna göra det? Det vore som att förneka mig själv och hela min existens.

På natten när jag väcks av sprängningarna i huset där min mammas sista kvarvarande väninna Else-Maj bor, i den del av Bäcken där man börjat lösa in fastigheter och en del redan står tomma, kommer en domedagskänsla över mig. Jag har liksom alla andra malmbergare inte något emot gruvan eller LKAB, men det är sättet att hantera ortsbefolkningen som jag värjer mig emot.
Det är slut med Malmberget, suckar Else-Maj tungt, när vi sitter där vid hennes köksbord  i det hus som en gång hennes pappa och bröder byggde till henne. Även Else-Majs hus har genomgått en dalande kurva p.g.a. gruvans framfart. I badrummet är det ny inredning på väggar och golv, eftersom kaklet ramlade ner allt eftersom sprängningarna och det spontant utlösta skalven. Alla golv ger ljudligt ifrån sig och jag gissar mig till att hela husets klagan bara är en tidsfråga, när det så präktigt och välbyggda huset bara är en saga all, som så många andras hus före hennes.

Hur det står till i det tomma huset tvärs över gatan, det vet jag inte och jag kommer på mig själv att jag i just den stunden faktiskt inte vill veta det, eller om den ägaren också fått betala mellanskillnaden till ett nytt boende. Bilen på uppfarten undrar jag över, men Else-Maj säger att huset är tomt. De har flyttat.


Det är nog en väldigt svår omställning Else-Maj har, som väntar henne i hennes snart 91-åriga liv och hennes döttrar är oroliga. Själv säger hon att hon köpt tomt i Tjautjasjaure, så vi får se vad det blir, säger hon med en röst som vittnar om en vilsen- och uppgivenhet. Jag får bita mig i tungan för att inte fråga henne om hon inte känner till att gruvbolaget Boliden nu slängt sina lystna gruvblickar åt Tjautjasjaure.

Nästa morgon besöker jag Malmbergets församling inför den begravning, som väntar den 18 juni, eftersom ytterligare en av kämparna för ortsbornas fredande har gått ur tiden. Jag tänker på alla dem som fått kämpa så många år mot bolaget, fyllt deras sista år av ett rent inferno, då kommer det ledsna skyarnas tankar inom mig farande. Jag sitter där i stolen och funderar på vilken vers, som passar in och helt plötsligt rinner ett minne av honom upp inom mig:
Det var i det hus i Bäcken som han växte upp i, som brevlådan hängde på. Han var en buspojke då som gillade att skrämma tjejer och brevlådan ville man inte ha ärenden till - följaktligen blev begäran om att jag skulle gå med ett brev till brevlådan fylld av högljudda klagomål från min sida. Men även senare i livet, när han jobbade vid Gällivare Brandkår fann våra vägar en parallellgång. De många mail, som ramlat ner i min mailbox från honom och dess innehåll. De finns där också plötsligt i mitt minne och då blir versen inte så svår att välja länge. Den känns med ens väldigt självklar.

Tänk att han satt där alla rättegångsdagarna i Miljödomstolens förhandlingar i februari och var så dödsmärkt av sin sjukdom och ändå kämpade han på oförtrutet. Jag minns Villaägarnas advokats Ulf Stenbergs ord i det mail, som var till svar på meddelandet, som hade skickats till oss över att han hade gått bort.
Är det verkligen så en människan sista år skall vara... Jag kan inte låta bli att tänka på, när LKAB frågande om hans tillstånd att göra undersökningar under hans hus, då svarade han naturligtvis, som malmbergsbo: JA, han kunde ju inte ana sig till vilka konsekvenser det skulle få för hans hus och för hans liv och bolaget skrattade honom rakt i ansiktet, som svar!
Det är dessa tankar jag bär inom mig, när Leif Pääjärvi vid Gällivare Bildarkiv/biblioteket i Malmberget, omsluter mig i en ömsesidig och hjärtlig kram:  nu är jag äntligen där! Dvs. i den lilla blindtarm, som finns kvar av Malmbergets bibliotek, när hyran vid det återuppförda och ersatta, för Nordan längs Kaptensvägen kom till, eftersom det var där Gropen blev p.g.a. gruvan.

Inom mig fladdrar tankarna på min pappas sociala arbete inom kommunpolitiken, föreningslivet och det kulturella livet i Malmberget. Mina tankar går även till fd. bibliotekarien Adolf Henriksson - VAD skulle de och alla dessa kämpar ha att säga om den fullständiga utarmningen av Malmbergets högtstående och kulturella liv, som knappt går att spåra längre. I mångt och mycket är det Leif, som nu är i full färd att dokumentera allt som varit. Men det känns i den stunden så avlägset, att det känns som om det var en helt annan värld, som det egentligen handlade om. Trots att det är inte så länge sedan det var så. Ändå vittnar HELA Malmberget om sista rycket i en ofrånkomlig död! och tämligen kallsinnig död!
Leif frågar mig om jag hunnit läsa det sist utkomna häftet: "Vid kanten av Gropen" och förklarar att min berättelse hamnat nästan i slutet, eftersom mitt bidrag om Dalagatan 15 kommit in så sent, när häftet i princip var klart för tryckning. Men häftet och jag har åkt om varandra och jag får läsa det, när jag åter kommit hem. Vid hemkomsten upptäcker jag att de sista korrigeringarna från mig inte kommit med. Men vad gör väl det. Jag lovar Leif att korrekturen till nästa häfte och mitt bidrag till den delen, som skall handla om kvarteret Bäcken, där skall jag vara ute i god tid.

Jag skrattar och säger att där skulle det nog kunna bli ett eget häfte bara det jag kan skriva om Bäcken och dess människor, under min uppväxt. Leif är på sitt vanliga och trevliga sätt och vi hinner bara börja diskutera Malmberget förr och nu, innan han måste ge sig iväg...

Bilder från bildarkivet.
Leif berättar om LKAB:s bidrag till bildarkivets varande, vilket jag också skrivit om tidigare i min blogg.
Han berättar också om den utställning som snart skall öppnas under sommaren i Kåkstan i Malmberget.

Han visar mig det urklipp han har på väggen från 1956 och vi går med olika steglängd där, eftersom jag också varit involverad vare sig jag ville det eller ej, genom att jag är uppväxt med kommunpolitik vid var och varannan måltid under min uppväxt pga. min pappas politiska uppdrag i kommunstyrelsen.

När jag senare på kvällen berättar för Else-Maj om min och Leifs diskussioner om förflyttningarna p.g.a. gruvans utbredning, blir hon rätt upprörd, eftersom hon så väl minns att min pappa propagerat, att kyrkan och även Nordan och allt det andra som skulle ersättas och som låg längs Kaptensvägen, som närmast borde ha flyttats till det som nu är Mellanområdet, men att LKAB själva vägrat dylik lösning! - Något som varit och blivit en evig trätosten över vem som sagt och gjort vad. DET har jag också skrivit om tidigare och det finns även ett tidningsurklipp, som bild i en blogg på den tiden Gunnar Lidman var kommunalråd och jag hade både min egen pappa och dåvarande svärfar i kommunalfullmäktige, så jag är smärtsamt medveten om LKAB:s veto mot bättre vetande. - Jag har mao fått svälja och höra det jag hatar mesta av allt, näst religionsskismer: politik!
När jag besöker ytterligare av det som jag har band till, blir det på bostadskvarteret Malmsta i Östra Malmberget, det som LKAB utropat till Malmbergets utvecklingsområde! Hur något kan vara ett utvecklingsområde, som rimligen borde vara ännu ett avvecklingsområde kan man nämligen normalfuntad människa inte sluta upp att fundera över. Så här ser husgrunden ut till det hus, som de inte hinner mer än laga förrän nya skalv och skjutningar havererat igen. Redan 2002 så noterade jag hur källarvägg och rör hade flyttat på sig flera centimeter där nu en spricka i väggen var ett fullbordat faktum. Själv skulle jag inte våga bo kvar i det huset heller.
Men LKAB har en betald oberoende konsult, som inspekterar, men bara de hus som de själva vill inspektera. LKAB vill inte kännas vid att husen skadas av de alltmer våldsamma sprängningarna och de tilltagande gruvskalven i styrka. Inte så väldigt många 100 meter ifrån det här huset var det bautastora skalvet som rapporterades av LKAB till Bergsstaten och klättradeupp till
36,6 mm/s! Är det någon av potentaterna i Miljödomstolen, LKAB:s styrelse, eller ägaren staten=priffarna i regeringarna/riksdagen, som en skan föreställa sig HUR det känns, eller är de också så enfaldiga att det tror att det kan gå byggnader, människor och mark spårlöst förbi?

Jag blir helt enkelt mörkrädd, när jag betraktar den här husgrunden...


– Då har den första etappen år 2022 genomförts och man kan se vad LKAB:s och kommunens satsningar på Östra Malmberget har gett för resultat. Det känns bra att vi kan ge det här området en chans att bli ett riktigt attraktivt boende, säger Anders Furbeck. 

 Du som läser det här: vad tänker du om ett dylikt uttalande, när du nu betraktar verklighetsbilderna, som jag tagit på detta utnämnda "utvecklingsområde", som LKAB:s mörkskygga individer döpt det till.

Jag håller nästan inte på att hitta vägen, som dragit om förbi kyrkogården och vägen upp till bostadsområdet Kilen. När jag får syn på LKAB:s mätplintar vid kyrkogården knyter det sig i magen. Här gick "kullevägen" förbi tidigare, dvs vägen till Koskullskulle, men den har ännu en malmkropp skurit av passagen till och det var här man tidigare kom till Dennewitz m.fl. små samhällen som gruvan "konsumerat" och ligger bakom industristängslet och inte kan och får beträdas, eftersom det är rasriskområde och där marken även gett vika. Vill man veta kan man studera flygfotokartorna på Google maps trots att de av allt att döma inte är helt uppdaterade.

Jag fortsätter ner till Koskullskulle, efter nybruten väg och LKAB:s verksamhet i Vitåfors, som hänger ihop med gruvan i Malmberget. Men hur många mil underjordiska vägar, hålrum, snedbanor etc. det finns det vill inte LKAB längre stå till tjänst med. De ljuger friskt även på den punkten och man kan inte annat än att dra den slutsatsen, att Bergsstaten som beviljar nya koncessioner, utan att de säger sig veta hur det står till på den fronten, måste ha något direktiv uppifrån, eftersom det knappast kan vara så att en myndighet som beviljar nya koncessioner inte skulle känna till var marken redan är underminerad.
Kan det egentligen bli mer beklagansvärt?

- När jag anländer ner till LKAB:s grindar står hela himmelen fylld av allt sligdamm, som virvlar över Koskullskulle = också en utsett "utvecklingsområde" - trots att det också rimligen borde vara utdömt på boenden ur hälsosynpunkt!


Sligdammshögarna ligger där fullt synliga för blotta ögat och när jag är på väg att stiga ur bilen kommer nästa vindkaskad och får det att knastra mellan tänderna. Jag tycker därför att det räcker med att se "hela härligheten genom bilfönstret".
Det var här som tillsynsmyndighetens representant och kommunens miljöinspektion blev nekade tillträde för något år sedan. JODÅ, jag har skrivit om det också i min blogg.

Luften innanför grindarna fylls gång på gång med ett moln av sligdamm och när det börjar det tjuta ihärdigt, om det är min blotta närvaro utanför grindarna vid infarten, eller om ljudet kommer från något annat, det vet jag inte, men jag beslutar mig för att vända bilen...

Är det ingen i LKAB:s styrelse, som inser allvaret i att folks lungor fylls med dylika skit? Eller är det viktigare att balansera på knivseggen även där, allt i profitens tjänst.
Det här kan knappast vara en utvecklingsmiljö. De som får ta del av dammet från gruvan har jag en stark känsla av lever farligt. Jag tänker på alla gamla gruvisar som pappa pratade om, han jobbade ju på Försäkringskassan och visste en hel del av myntets baksida. Stendammslunga var väl bara förnamnet, men bolaget hade egen läkare som intygade, att gubbarna i gruvan var i bästa vigör, sedan dog de knall och fall och befanns ha stendammslunga. Nu är det inte längre en fråga om att man behöver jobba nere i gruvan för att få i sig hela härligheten.
När jag vänt på bilen ser jag bebyggelsen framför mig, den ligger granne med de virvlande slighögarna. Koskullskulle LKAB:s utvecklingsområde dit irrblosset "samhällsomvandlaren", som rände runt i Malmberget och ville slå upp alla kulturminnesmärkta fastigheter i Koskullskulle, när de hamnat bakom stängslet i Malmberget. Men de byggnaderna har inte hunnit längre än en törnrosasömn i malpåsen.
Ibland vet man bara på förhand hur det kommer att bli: det är mycke´snack och lite verksta´. Hade man önskat göra något radikalt så hade väl dessa byggnader flyttats och återuppbyggts vid Dundrets fot med Fjällnäs som granne. Där hade de dessutom passat in som bebyggelse.

Man har gjort en park i Koskullskulle med en staty på en handlastningsvagn, som har ett gruvligt öknamn. Det var en sådan som min farfar, den enda gruvarbetaren i våra släktband som jobbat i gruvan, handlastade. Det räckte för hans del för att bestämma att ingen av hans söner över hans döda kropp skulle arbeta i gruvan. Det gjorde ingen av dem heller.

Jag får snirkla mig tillbaka igen för att hitta vägen upp till bostadsområdet Kilen i Malmberget.

och där bortom kyrkogården hittar jag skylten med namnet "Kilen" på vägskylten.


Det blir lite omtumlande att läsa vägskyltarna, det känns som om hela Malmberget har bytt skepnad och hitta runt är inte längre någon självklarhet. Det är helt enkelt väldigt svårt att orientera sig, eftersom så mycket är bortsopat från markens yta och det är svårt att sätta ihop de nya sammanhangen. Jag får en riktig obehagskänsla i magen, när LKAB:s industristängsel hela tiden finns granne med det som ännu överlevt i byggnadsväg. HUR var det här löftet nu med att INGEN skulle behöva bo granne med industristängslet.

Det kanske syns lite dåligt på fotona, att hela tiden finns det höga industristängslet där, eftersom jag dessvärre fick en kamera vars avtryckningsknapp och därmed zoom havererade. Jag fick använda ett stålgem som avtryckare! (Hellre brödlös än rådlös, eller hur det nu hette). Den gula skylten på industristaketet, som upplyser om att det är "fridlyst område" kan man dock skönja på mina bilder:



När jag senare pratar med Else-Maj om chocken över att industristängslet hela tiden stök så nära kvarlämnade bostäder där människor alltjämt bor, gick det inte att undgå bitterheten och ilskan i hennes röst:
HUNDGÅRD! Det är som att bo som i en hundgård, när man bor i Malmberget!
För alla förvirrade själar som mig, som har svårt att orientera sig rätt, eller vad som kan tänkas finnas kvar har man satt upp skyltar över de gator och adresser som finns kvar.

Jag känner igen de gamla vackra bolagshusen, som är en kvarleva från den tid då det handlade om att leva i symbios med ortsbefolkningen och inte enbart ur profitherrarnas och profitdamernas inskränkta vyer!

Se alla husen på fel sidan om stängslet som närmsta granne - hur blir man som människa när man tvingas leva under dylika förhållanden?

Jag hörde vad dagisbarnen diskuterade sinsemellan: När ett hus får staketet bredvid sig, då är det huset snart också rivet. 

Är det så barn och barnbarn till de som sitter i LKAB:s har det? Är det deras vardagsinsikter?

VAD händer ur ett barnperspektiv? För många år sedan slog jag larm om barnen på Elevhemsområdet till Barnombudsmannen, efter ett radioprogram där det framkom att flera barn hade fått leva större delen av sin barndom bland flyttkartonger, uppgrävd mark, grävskopor och traktorer, som höll på att utplåna ett helt bostadsområde sakta men säkert. En kille i förskoleåldern hade fått berättas av sina föräldrar, att han också hade sådana leksaker i någon av alla dessa flyttkartonger, som de bodde med sedan flera år tillbaka.

Det måste man ändå klassa som förlorad barndom och kränkningar av den personliga integriteten pga LKAB:s taffliga hantering med att erbjuda "nyckel mot nyckel" och en värdig boendemiljö. Har inte alla människor i Sverige rätt till ha normal livskvalité.
Jag hade också läst och fått rapporter om anmälningar, som inkommit till tillsynsmyndigheten, då tonåringar vaknat av gruvskalv och varit helt traumatiserade och vägrat bo kvar osv. osv.
Men det fick ändå Barnombudsmannen, att förklara att man inte kunde lägga sig i enskilda fall, trots att det rörde sig om ett helt bostadsområde i ett samhälle och att många barn i Malmberget uttryckt osäkerheten och en mycket flerfacetterad problematik, mot att inte ens kunna få känna sig trygga i den egna boendemiljön p.g.a. det som gruvbrytningen fört med sig!

Då har jag inte ens nämnt de djur som jag skrivit om i tidigare blogg, där man helt enkelt fått en uppfödning spolierad, dvs. en livsnödvändig inkomstkälla spolierad, som följd av LKAB:s gruvbrytning där man inte tar någon hänsyn till att folk bor i dess omedelbara plats.

När jag nu läst på LKAB:s hemsida vari bolaget nu överklagat Miljödomstolens tämliga mesiga dom, där man inte ens brytt sig om närheten till industristängslet! Då kan jag inte undra hur det står till där under hatten hos LKAB:s styrelse. Är de ens att betrakta som normalbegåvade människor?
Ja, jag undrar...jag tycker dessutom att jag har all rätt att undra.
Spökhuset på Kilen är gjort av sten. Det har varit både tvätt och det har bott folk där. Vad skall hända med denna ruin, som en gång i tiden var två våningar högt och något helt annat, nu stryker LKAB:s stängsel förbi knut och är granne till resten av bostadshusen.

Åter mätplintar och några renar som förvirrat sig in bland det instängslade bostadsområdet. Man kan undra hur de skall hitta ut igen till den övriga renflocken.
 
Det är inte svårt att förstå varför Malmberget varit och alltjämt är så älskat, med dylika vyer som Malmberget haft att erbjuda, där Malmberget legat längs en bergssluttning, som t.o.m den börjat bli tämligen malätet och krackelerat. En skönhet, som mött tämligen ovarsamma händer: gruvbolagets ovarsamma och profithungriga händer. Ungefär som om det inte kommer någon generation efter dessa profitörer, som bedrivit en allt våldsammare gruvbrytning, utan att ha den minsta tanke på dem som kommer efter dem.


Bilnosen står åter mot LKAB:s stängsel och nu känner jag verkligen av min egen frustration, eftersom jag vet att människor hela tiden blir varse om närheten till avgrunden, de hör hela tiden hur det rasar ner i avgrunden, som befinner sig granne med bostadshuset.
Jag undrar så om de själva slås av tanken, att det kanske snart är de själva som rasar ner i avgrunden.
Snöskotrar, är det den snabba vägen bort från en snöd, instängslad verklighet, eller är det livräddningen för en del, som har möjligheten...

Jag kör varje gata, vill memorera, men stängslet känns till slut enbart jävligt irriterande! VAD är det för människor som utsätter andra människor för något dylikt? Är de verkligen att betrakta som människor, när man är så liknöjd inför vad man utsätter andra människor för?

Utsikten mot Dundret slåss hela tiden med insikten om LKAB:s stängel, som finns där som ett stopp mot det fria livet. Jag tänker på stängslet kring säkerhetsavdelningen på anstalten där jag arbetade. Skillnaden är bara utseendet på stängslet och att man här än så länge har en egen dörrnyckel för att kunna passera ut och in. Men här är man ändock lika ofri, som de som satt av sina straff på anstaltens säkerhetsavdelning.

Det ser förrädiskt normalt ut så snart jag vänt ryggen till det allestädes närvarande stängslet, som det står LKAB på och som omtalar fridlyst område... ungefär som om det är en idyll som finns bortom stängslet.

aha... en krök och vägar som möts, som jag kommer ihåg.

Men inte ens LKAB:s egna rejäla husgrunder har klarat sig från sprickor, som löper kors och tvärs.

Jag får tillslut ta på mig strutsglasögonen i hopp om att kunna lugna pulsen, som slår som en kopparslagare i halspulsådern. Det går nu inte längre att andas normalt! HUR i hela fridens dar´kunde det bli så här fördjävligt för människorna?

LKAB:s industristängsel allomstädes närvarande.
Helt plötsligt blir alla upprörda känslor som jag fått ta del av under årens lopp fullt begripliga, när jag själv varit frånvarande, dock inte oupplyst och i praktiken ständigt uppdaterad. Helt plötsligt blir jag klart medveten om varför de låtit som om de varit i någon form av chocktillstånd.
Kaptensvägen - en av alla dessa ödesadresser i Malmberget - på andra sidan "Gropen" finns en lika sorglig sanning att konfronteras med. Det är som att åse en mycket långsam och smärtsam halshuggning, sedan allt, precis allt av samhällsstruktur har utplånats förötts av gruvan.
Kaptensvägen, många hus stor redan tomma. Jag ser att Anitas hus är tomt och kan inte låta bli att undra över vart hon också tagit vägen. Hur länge sen´ var det nu sedan jag ringde banken och vi kom att tala om Malmberget och LKAB också, inte bara om mitt bankärende.
Korsningen Sveavägen - Kaptensvägen. Där på Sveavägen bor en person som envetet vägrar att ge uttryck för Malmbergets förfall. Men det är klart, det kan man kanske inte göra i hans läge, det vore ju att göra sig arbetslös.
Visst har han delvis rätt, även denna härjade skönhet har man inte lyckats utplåna det vackra, som man ständigt slås av. Fjällvärlden ständigt närvarande.

Åke Sundqvists hus på Malmsta lever vidare liksom hans trägubbar, som står på blindtarmen till Bibliotek i Malmberget.
Svårt att begripa att det här är Malmbergets utvecklingsområde, enligt LKAB. Men det beror nog bara på att de lämnat denna smala landtunga som ointressant ur brytningssynpunkt för tillfället. Men en spottlosk härifrån har man fått ny koncession beviljad.

Idyllen kan te sig tämligen bedräglig.

Det är här i de här liknande radhusen, som de nästan gjorde en split = sprickzonen var sanningen bakom. MEN det var inte heller gruvbrytningens fel att radhusen helt plötsligt fullständigt krackelerade. Det förnekade LKAB länge...allt är ju ständigt naturligt och beror inte på gruvan, enligt deras informationschef, Anders Lindberg, som väl bor i ett eget skyddat boende och inte personligen behöver bekymra sig om vad han ger uttryck för. Det är nog inte undra på att öknamnet Bagdad Bob låg väldigt nära till hands, efter den händelsen i en tröttsamt lång rad av urusla bortförklaringar.
Var gränsen för Malmbergets framtidsområde/utvecklingsområde går, kommer jag på mig själv där jag kör, att jag inte riktigt har klart för mig. Är det här strecket är draget, eller var det vid förra korsningen? Majorsgatan där var det väl högrisk, men inte 10 meter längre in.
Idyll? - Ja, jag vet inte det. Snarare underminerad mark, eller har LKAB stålat sig ner till Elevhemsområdet?
När jag vrider på huvudet, när jag kommit bara en bit längre bort i korsningen får jag syn på det "Blå huset", som jag så här långt i min blogg hunnit skriva en hel spaltkilometer om i min blogg. Bl.a. i det här inlägget: http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/08/tv-4-den-18-augusti-2014-var-det-ett.html
Här löper stängslet hela vägen och innanför befinner sig det fd. bostadsområdet Elevhemsområdet, där LKAB lurade skjortan av alltför många.  Det är till att vilja göra sig känd för mycket, inte bara "grön" pellets, skitigare än det skitigaste baggböleriet ingår nog dessvärre. Undra om inte dagisbarnen skulle ha kunnat hantera det här bättre än de här jetsetarna, som sitter i LKAB:s styrelse och som har CV:n långa som kioskromaner.

Någonstans därinne fanns det hus där jag såg dagens ljus, där inne fanns också det mesta av det som var inte bara mitt liv, utan många andras liv. På något sätt känner jag att jag skulle kunna acceptera det fullt ut, men när jag ser hur LKAB:s styrelse behandlar människor de drabbar, då är jag inte längre fullt så anpassningsbar.
Min etik och moral förbjuder mig, att bara stillatigande åse de stora klippens människor, som fått alltför stort och långvarigt utrymme i det LKAB.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar