torsdag 9 juli 2015

Bäcken.... gruvdöden väntar runt knuten


Det området jag nu skriver om är Bäcken, dvs. det som på LKAB:s fantasikarta för inlösen befinner sig i den röda och gröna zonen, dvs. 2014-2024, 2022-2032! -

Det som ligger i gröna zonen och även därunder två nedanliggande (som här inte ens har fått markeringar runt sig) med villaområdena: Södra Mosebacke, dvs. adresser bl.a. Snöstigen m.fl. och nästa villakvarterområde Mosebacke Kullar, dvs. adresser bl.a. Forellvägen m.fl. där har LKAB fått eld i baken på sin gruvdrift och vill därför börja att härja under denna bebyggelsen också. Det var så brådskande att de föregick sin ansökan med datering 18.5.2015 och icke kompletta ägarförteckningar, med en mailansökan till Bergsstaten.

Naturligtvis kommer det att få följder även på dessa bostadsområden därför att i Bäckenområdet är det redan så. Det går liksom inte att "spränga liiiiite", även om man gör det 1000 meter under jord. Hela berget visar med all övertydlighet att det börjat bli digra konsekvenser i form av regelrätta och allt kraftigare gruvskalv och det har det statligt ägda gruvbolaget LKAB inget att sätta emot.

Jag håller en slant på att Bergsstaten utan att blinka beviljar tillstånd även där. Går det så går det!
Det här är Barongatan och byggnaden till höger på bilden (bl.a. Bäckskolan) var det en sänka, när jag var liten. Där brukade årets majbrasa gå av stapeln den 30 april varje år.

Man fyllde ut detta område och hela den äng som låg bakom husen på denna sträckning med de fyllmassor som blev när "Gropen" måste till, eftersom marken gett vika p.g.a. gruvbrytningen och gett sitt tydliga tecken på Kaptensvägen, dvs. nästan i jämnhöjd med berättelsen om Berits hyres- och affärshus, Mabellhuset. När det gäller bebyggelsen nära "Gropen" och Fabiantaket som rasade in häromåret, i mina och många andras ögon det nya LKAB blivit signifikativt för, att spela på de små marginalerna. HUR man ens törs göra det är en större gåta, med tanke på hur lite de visste om vad som skulle uppenbara sig på Kaptensvägen och på flera andra ställen, där gruvbrytningen underminerat marken.

När jag var liten så var skogen nedanför husen på Barongatan och fram till ängen, där ladan stod, ett paradis för oss barn. Men för att kunna passera fram till ängen måste man också ta sig över två faror: den ena var den s.k. "slaskbäcken" dvs. det vattenflödet som var sammanbundet med fiskodlingen, men också något annat som visade på att det var fråga om att det fanns något i marken, det vi kallade för "rostbäcken". Ett dopp med en vit knästrumpa eller en sko och den skon och den strumpan var för evigt färgad! Färgen i rostbäckens innehåll var ljust diarréfärgat och konsistensen densamma som nyss angivna kroppsfenomen. Död och pina för att plurra där! - Ibland riktigt jäste det upp denna konsistens. Det ledde också till, att medan jag fortfarande var ett barn gjorde de provborrningar där nere i skogen. Man plockade upp borrkärnor och jag vet egentligen inte hur djupt man egentligen borrade.

Men det är i alla fall samma mark, som man nu vill gå ner djupare i. Hela projektet City-Move visade att t.o.m. mark ner i Gällivare, var mark av "statens intresse" dvs. det fanns mineraler enligt SGU:s mätningar. Hur idiotiskt är det då att inte lösa in all mark så att gruvbrytningen kan härja fritt och behöver inte vara en träto-sten mellan ortsbefolkning och gruvbolaget.

Vad jag och många malmbergare saknar är LKAB:s redovisning över var alla gångar går under mark i förhållande till byggnader och gatuadresser. Men det vill varken LKAB eller Bergsstaten, som är ytterst ansvarig för beviljande av nya koncessioner, inte bistå med.

Det gröna huset med "fattiglapparna", till höger är det huset jag växte upp i, Barongatan 12. Jag blir lite full i flin och funderar om min mamma i sin himmel kan se granen, som tornar upp sig mitt bland de planterade lövträden. Den självsådde sig och mamma tyckte det var synd att bara rycka upp den om den nu själv valt den platsen att "bo" på. Den kan bli en liten fin julgran, sa hon.
Jag tycker nog mer att den blivit värdig ett slott med väldigt högt till tak.
På vänster sida av vägen, stämmer inte bilden med hur det såg ut när jag mellan åren 1953 och 1968 bodde där. Ovanför Flodins hus, stod ett vackert gammalt hus, där det bodde två underbara gamla tanter, som jag nog berättar mer om i Leifs planerade utgåva om Bäckenområdet. De rara tanternas hus slog Lindqvist i backen, i slutet på 70-talet, med ett dån och byggde ett nytt stort tegelschabrak till hus.
Jmfr. bilden nedan...
Jag 12 år & bostadsadress Barongatan 12. Huset där jag tillbringade lejonparten av min uppväxt. På den tiden var huset vitmålat med ribbor på husfasaden. Trappan fick varje vår målas mörkgrön efter vinterns framfart.
Det är jag som är boven i dramat: försommarens första klippning av gräsmattan och de orensade blomlanden. Men kungens lilla piga hade så mycket annat som också skulle hanteras. Det är min ursäkt.
Sannolikt är det inte länge sedan snön har försvunnit, eftersom jag ser att stormhattarna är på väg upp ur rabatten. 

Det är med högst blandade känslor jag ser det här kortet, det är märkligt hur jag kan minnas ögonblick och känslor jag kände. Jag minns så väl det här  ögonblicket när min omständlige pappa skulle ta det här fotografierna. (Det finns flera stycken, ut lite annorlunda perspektiv och bakgrund). Det dröjde alltid evigheter innan man kunde höra kameraklicket.
Själv längtade jag bara tillbaka till soffhörnet där jag stunden innan legat och sovit och varit i mindre bra form. Jag minns också hur allting var runtomkring, därför att det är ett ödesår i mitt liv, när min mammas lungcancer skulle komma att visa sig och också gå segrande ur striden.

Där det rosa huset på föregående foto, det fanns inte på "min tid", utan där stod istället som på ovanstående foto, tant Olssons falurödfärgade tvåvåningshus. Tant Olsson med sönerna Acke och Arne. Dem kommer jag att skriva om i den minnesbok som skall ges ut genom Leif Pääjärvis/Gällivare bildarkivs arbete med att dokumentera.
I det hänseendet skall LKAB ha en eloge för att de åtminstone bistått den delen.

Dalagatan 15, som låg granne med Kungstorget är dock det hus jag föddes i och som gruvan sopade bort från jordens yta för mycket länge sedan. Den berättelsen om oss på Dalagatan 15 finns med i minnesboken "Vid kanten av Gropen", som Leif är hjärnan bakom och som utkom helt nyligen. Den skrev jag om i ett tidigare blogginlägg.

Veströms lillhus syns också på bilden och även gaveln på ett av de två större husen som finns på tomten, där generationerna Veströmarna bodde. Längre upp på Smålandsgatan skymtar på fotot det gröna huset där bodde Lisbeth Larsson och inne på den tomten bodde i ett litet idylliskt hus hennes morbror, den legendariske "Bäck-Lasse", som spelade bastuba i Malmbergets musikkår. Mer om det skriver jag om i upplagan om "Bäcken-området", som är under planering av Leif.

I det stora röda huset bor sedan väldigt många år Gällivare kommuns egen målarknutte, Tord Pettersson, han med husmodellerna och plywoodkossorna på ängen. - Kanske är det han som står för de roliga älgarna i rondellen i Gällivare... vad vet jag, men de fick det att rycka i smilbanden ordentligt. Vilken rolig uppsyn de hade!

Sorgligt nog så var den röda kepsen på OKQ8 i Malmberget för 200 svenska slotys, med texten "Malmberget
67°nord", det enda som gick att uppbringa i turist/nostalgiväg av Malmberget.
På turistbyrån i Gällivare (tågstationshuset) där visste de nog inte ens att det fanns något som hette Malmberget av förvåningen att döma, när jag frågade efter något med anknytning till Malmberget. Ändå står det på skylten när man anländer till Gällivare: LKAB, Malmberget, Gällivare - i nu nämnd ordning! ;)

Så piluttandej Aitik, det hjälper inte att ni byggt så enorma slagghögar, att jag nästan höll på att köra i diket, när jag insåg vad det var jag såg. För att inte tala om när jag från nedfarten från Björnfällen/Dundret såg hur de giftiga slaggdammarna brett ut sig i naturen och måste vara inlemmade i grundvattnet, som delas av Harrträsk.
Garaget som min pappa lät mura upp har krackelerat rejält i både riktningarna uppe vid takets kanter. Så här från vägkanten känns det mer som ett under att garaget ännu står upprätt. - Men det är väl så våghalsiga & gruvskalvsinvanda malmbergsbor har det nu för tiden.
Här har tillkommit ny friggebod och staket och ändrad färg från gräddvitt till rött. Veströms hus, gamle målarmästar-Veström och närmast Inga-Lill Veströms hus - här på bilden och lillhuset, som mestadels hyrdes ut på "min tid". Dvs. på den tiden det var mycket vanligt med att man hyrde ut rum till elever och tillfällighetsarbetare även i den egna bostaden.
Spåhls gamla vackra hus, väcker många minnen och det skriver jag naturligtvis också om i det som Leif skall publicera om Bäcken. - Undra om jordkällaren finns kvar på tomten...
En annan dag kom jag körande här från andra hållet på Barongatan och precis när jag hade passerat Grevgatan, som syns här i korsningen, hamnade bilen i en våldsam svacka i vägen. Här på fotot syns den inte speciellt väl, men jag trodde att hårfästet skulle lätta, när jag i låg fart passerade över den. Där kan vi snacka om starkt begynnande slukhål! Därför att tjälskott fungerar åt motsatt håll. Jag gissar nog att det här slukhålet kan bli av i samma kaliber, som på LKAB:s egen parkering i Vitåfors, som fick ett 10 x 10 meter brett slukhål, som var 3 meter djupt, samtidigt som ett rätt stort gruvskalv kändes av både där och i Malmberget.
Enligt LKAB:s egen propagandaminister var det VANLIGT med dylika slukhål i vägar... Där måste jag väl tillstå min okunskap om dylika mått på slukhål i vägar. Men jag kan förstå att det kanske är den digniteten som kommer att dyka upp på Barongatan. Vi har lite olika verklighetsuppfattningar jag och den käre Anders Lindberg/LKAB, så långt kan man väl i alla fall konstatera.
Närmast i bild syns Inga-Lill Veströms hus, det vit/blå är Nybergs och den som blivit gult/med röda detaljer, där bodde min bästis Flingan, dvs. Britt-Inger Lundberg.
Här har husen också bytt färg. Längst till vänster syns Erikssons (numera rött), Ödalens (numera blått) och Petterssons hus (röd/vitt). Vem som bor i dem nu har jag inte en susning om.
De här husen är naturligtvis givna berättelse i Leif:s kommande utgåva.
Till vänster är Ingrid Forsbergs hus och bland alla träden finns fler hus, som jag har haft närmare anknytning till. Längst bort i bilden är Hedéns hus, där bodde under min uppväxt en bror till min ingifte morbror Helmer Hedén. Numera är det nog sonen i huset,  Steve Hedén, som äger det noterade jag i LKAB:s förskräckliga förteckning i deras nya ansökan till Bergsstaten.
Polhemsgatan som korsar Barongatan och leder upp till ängen där fotot med plywoodkossorna finns.
Jag blir stående en stund och undrar om det är Ingrid Forsbergs röda Mercedes, som står där på gården. Kan det vara möjligt så här många år efteråt?
HUR den lilla människan mot svenska statens gruvbolag LKAB i Malmberget slagit sin panna blodig i rättsliga sammanhang så här långt, det finns redan helt sanslösa bevis på. När man tittar hur många sakägare det är fråga om i SVEA HOVRÄTT SLUTLIGT BESLUT Mål nr Miljööverdomstolen 2010-03-25 M 9392-08 Rotel 1311 Stockholm, där 65 fastighetsägare negligerats av domstolen, då kan man inte bli annat än bedrövad, eftersom jag nu på min resa runt om i Malmberget passerat de flesta adresser, där påverkan från gruvbolaget kan ses med blotta ögat!
Hur många fler som egentligen är berörda går idag inte ens att fantisera ihop, eftersom det är betydligt många fler, som blivit påverkade ekonomiskt och med livsvillkoren som insats av det statligt ägda LKAB i Malmberget.

PS. En del bilder ser något mörka ut, men om man klickar på bilderna kommer de upp i ett bildsvep och då är de inte längre så mörka. DS.

2 kommentarer:

  1. Agneta Holmgren11 juli 2015 08:43

    Annelill Weström och Bertil Weström bodde i Bäcken. Ingalill Nilsson Annelills syster bodde på Malmsta. De växte upp i Koskullskulle

    SvaraRadera
  2. Agneta Holmgren, vad roligt att du fyllde på med Bertils namn, som jag totalt glömt bort. Skall lägga det bakom örat när jag skriver till Leif kommande utgåva om Bäckenområdet. Det var ju verkligen en speciell miljö att växa upp på, med väldigt många färgstarka personer.

    SvaraRadera