Kyrkogården i Malmberget - det är då man inser, att inte ens som död går man säker från gruvan.

Som ni kan se av LKAB:s önskekarta, så ligger begravningsplatsen (Malmbergets kyrkogård) fredad, men så är naturligtvis inte fallet. Alldeles utanför kyrkogårdens murar ligger Sveavägen, eller det som vi malmbergare kallar för Gravsta, som hade en sådan våldsam utdelning vid det sista stora gruvskalvet (36,6 mm/s), men som ständigt härjats av det. I dess omedelbara närhet finns såväl Kaptens"gropen" och Fabian"gropen", dvs. där marken redan rämnat och ständigt påminner om hur nära gruvdöden stryker runt knuten.

Min och andras överklagan över LKAB:s nya koncession till den svenska Regeringen var tämligen lönlös, eftersom de här potentaterna och ministrarna inte känner till något annat än papperskonstruktion, som föga motsvarar den verklighet som existerar. Vara sakägare här var föga lönlöst och det är inte heller så svårt att leva sig in i, eftersom inte ens levande människorna möts av någon respekt över gruvans framfart. Det är både beklagansvärt och djupt tragiskt, att LKAB och Bergsstaten får vinna dylika bluffpoäng hos nissarna i Regeringen, när de samtidigt envist vägrar att redovisa var gruvan underminerat marken i förhållande till vad som finns ovan jord.

Hur potentaterna själva i den svenska Regeringen, Riksdagen och LKAB:s styrelse och Bergsstaten själva skulle reager,a om även deras döda inte ens är fredade från gruvbrytningen, det slipper de svara på. Det är djupt kränkande att själv inte kunna få bestämma ens hur det här skall hanteras med kyrkogården.

Den här problematiken föder i sig en ännu större uppgivenhet hos den som inser vidden av hela komplexiteten.

I Tyskland har man t.o.m. flyttat hela kyrkogårdar inte bara samhällen p.g.a. gruvbrytning. Men här i Sverige begagnar man sig av Bananrepublikens koncept: fördrivning ända in i döden och även därefter! - Man kan inte ens själv få träffa avtal om vad som skall gälla för de döda och redan begravda anhöriga.

Många gånger har jag tänkt på hur jag och Britt-Inger (Flingan), när vi bara var småflickor ägnade somrarna åt att vårda gravarna på kyrkogården. Vi krattade sanden, rensade ogräs, ställde ständigt dit nya färska blommor, förutom att vi skötte blomplanteringarna på våra anhörigas gravar. Det kan kanske uppfattas som en grotesk sysselsättning för några barn. Men då glömmer man kanske, att barn är nära i nuet och livet. Det var inte något stor affär, utan vi kände oss trygga med det vi gjorde och kyrkogården var en vilsam och rofylld plats för oss.


Därför var det rätt roligt, att nu få uppleva hur en liten 10-årig kille följde med sin farmor till kyrkogården. Det var hans första besök på en kyrkogård berättade han för henne. Han verkade vara helt ovetande om sin farmors föräldrar, som vilade därute och fick nu ta del av det hon berättade. Det var en fin stund jag på håll fick bli delaktig i, men också se hur de två tillsammans och helt otvunget rengjorde gravstenen, den lilla vita duvan, som satt uppflugen på gravstenen och förde ett samtal om dem som vilade där. Den lille killen hjälpte också med liv och lust till med, att plantera blommor tillsammans med sin farmor på graven.

Jag tänkte på hur starkt jag själv som barn blev medveten och påverkad av det som hänt/hände mina fastrar och hur deras kamp mot döden varit förgäves och sist men inte minst vilken oändlig sorg de lämnade efter sig.

Det hände omvälvande saker kring både mig och Britt-Inger (Flingan), när vi växte upp och som säkert också spelade stor roll i vår medvetenhet om kyrkogården. Men vi blev barn som lärde oss att bli ansvarskännande och vårda och den saken har nog egentligen aldrig förändrats hos någon av oss.

Det var inte bara själva vårdandet och samhörigheten med dem som fanns därute på kyrkogården, utan det var också en frihet, att på egen hand ta sig upp till kyrkogården från Bäcken. En rätt lång sträcka för rätt små barn att själva företa sig. Den friheten har inte dagens barn, i takt med att samhället har förändrats. Det är knappast längre ens möjligt och barn är i största allmänhet är rätt omedvetna om livets stora sammanhang.

För mig som inte har de kroppsliga möjligheterna, p.g.a. det som hände mig på tingsrätten, gick det inte att att ligga i och rengöra gravstenarna i ett svep. Vilket innebar tre dagars närvaro ute på kyrkogården. Jag hann tänka mycket under de här stunderna. Minnas mycket, som dessförinnan tycktes ha varit som bortblåst dessförinnan.

Det blåste kalla vindar under hela min vistelse i Malmberget och snön låg kvar på Dundret och även i de snöhögar, som vinterns snöröjning brukar föra med sig. Den sista dagen ute på kyrkogården, där jag satt i min lättviktsregissörsstol och skrubbade mina föräldrars gravsten, kom en kvinna fram och pratade med mig. Hon var mäkta upprörd över gravstenarna på kyrkogården, som numera helt uppenbart har fått en markpåverkan från gruvan.

Ja, vad svarar man, när man själv är fylld av både vanmakt, sorg och uppgivenhet...

Eftersom vi försökt att anpassa våra gravvårdar i Malmberget till verkligheten, kändes det extra tragiskt att upptäcka hur den höga kantstenen på mina föräldrars grav faktiskt håller på att slå en frivolt p.g.a. marksättningarna. Ändå är det inte alltför länge sedan vi har vidtagit förändringar med gravarna för att anpassa oss till rådande förhållanden. - Man kan därför undra vad som är vårt ansvar och vad som rimligen borde vara LKAB:s ansvar.

 

Mätplintarna är en vardag även för Malmbergets kyrkogård, det går inte att undgå dem, även om jag ihärdigt försökte att verkligen inte lägga märke till dem, så fastnade blicken ändå på dem.

Det måste vara den enda kyrkogården i hela Sverige, som inte omfattats av tvånget om att säkra gravstenarna, för hur skulle det gå till? Ändå känns det inte ok.

Kvinnan som kom fram till mig och började prata med mig, vi var rätt rörande ense om att det nog skulle vara svårt att förstå hur man skulle kunna säkra gravstenarna på Malmbergets kyrkogård, med tanke på hur kyrkogårdens gravstenar i alltför många fall ser ut i dagens läge och att marken helt uppenbart är påverkad även här av gruvdriften. Värre lär det bli med tiden. Då lär de väl falla som dominobrickor.
När jag med tunga steg lämnade mina anhörigas gravstenar åt sitt öde på kyrkogården i Malmberget bakom mig, kändes det alldeles förkrossande. Det var inte bara vädret och snålblåsten, som gjorde att jag frös ända in i märgen.

Jag tittade upp på den vackra midnattssolhimmelen och tänkte: Hur vi har det, som på olika sätt blivit berörda av gruvans framfart. Så många stridiga känslor som river och drar... 

Det är i den här stunden jag käner, att jag inte längre orkar vara kvar i Malmberget. Jag bestämmer mig på väg ner till Else-Majs hus i Bäcken, att återvända hem tidigare än vad som varit tänkt.

Min systersons ord ringer i mina öron: allt över fyra dagar är en ren bedrift, att vara i Malmberget och se och uppleva förödelsen. Det är roligt att träffa alla nära och kära, men resten lägger sig som en våt filt över tillvaron.