Har man sett en drunknad människa en gång, är det baske mig en drunknad människa för mycket. Minnesbilden sitter där etsad på näthinnan, när man än bara nuddar vid minnesbilden. Jag kan inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi hur det är att se denna mängd drunknade människor, stora som små.
De där stora tänkarna i EU, undra just när de skall komma på, att de måste göra något åt alla dessa människosmugglare, som gör storkovan på folks elände och sluta att titta bort inför kalla fakta över vad som sker.
Varför bestämmer man sig inte för att skicka räddningsnotan till de länder vars medborgare man tar hand om eftersom de tvingats att fly från sina hem. p.g.a. krig.
Själv vet jag egentligen inte vilka jag tycker mest illa om:
- de som krigar och är upphovet till eländet, eller
- de som tjänar storkovan på andra människors elände.
På något sätt känns det som om det blir dött lopp i det racet. De är lika unkna hur jag än vrider och vänder och tänker på saken.
Vad är det för fel på människor, som inte kan sträcka ut sin hjälpande hand till en annan medmänniska i nöd, eller förstå det meningslösa med makt och girighet.
Själv tycker jag att det man förlorar på gungorna, det tar man igen på karusellerna på något underligt sätt. Man måste verkligen inte alltid tjäna pengar eller maktpositioner på allt man företar sig. Finns det verkligen inte andra värden här i livet än pengar och makt som korrumperar...
Ena bonusbarnbarnet hävdade bestämt häromdagen, att det fanns utomjordlingar på vår jord, det hade hans mamma sagt till honom.
Jag sa då till Herr H:
- då är jag nog en av dem, därför att jag känner mig allt mindre som en människa som tillhör jorden.
Herr H svarade:
- Det håller jag verkligen med om, du är ingen vanlig människa, du är nog en utomjordling.
VAD säger man åt en dylik kommentar, eller VAD tycker man. Jag har inte bestämt mig än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar