torsdag 30 april 2015

Jag har en god vän som tagit hand om en öststats gatuhund - Jiiises säger jag bara....

De här valparna hade det väl allt annat än gott om jag förstått saken rätt. Men där hunden däremot är nu måtte vara rena himmelriket. - Det hela skedde genom någon form av räddningsgrupp för dylika hundar. Så långt är allt gott...

Problemet är bara att den hunden är pest och pina, därför att det är ett himla liv på den i tid och otid. Det måste vara något inprogrammerat fel i knoppen på den pga. den uppväxt den haft. Den hunden hon lever tillsammans en annan större hund och en himla massa kattor, som stryker omkring i huset. Djuren lever som envåldshärskare i huset. De går i första hand och gästerna eller besökarna är en andrahandsfråga, inkl. ägaren själv...

Det går liksom inte att få pli på den här hunden, jag har verkligen försökt under lite längre vistelser. En natt när jag blev tvungen att stiga upp för att sömndrucken vingla mig ut till badrummet. Då satt hundskrället igång att skälla så till den milda grad, så hon fick den andra tokstollen till hund att också skälla som en besatt. Hundägaren som låg och sov tillsammans med de här två sakerna, sov lugnt vidare. Bara det säger ju hur avtrubbat det är med det eviga skällandet! - Men då rann tålamodet över för min del:


- NU är du TYST! vrålade jag och kände när jag satt på den vita tronstolen, att huvudet höll på att trilla i bitar av det plötsliga vrålandet och upprördheten.

Men de båda hundarna hade tystnat tvärt, över mitt plötsliga och helt uppenbart oväntade utfall och krupit tillbaka och lagt sig igen bredvid hundägaren.

Den evigt skällande hunden hon är en ren och skär pina. Själv skulle jag inte stå ut med, att ha den ständigt vedervärdigt låtande hunden:


Hon skäller som en besatt, när hon hör en knappnål falla. Troligtvis att någon passerar ute på gatan.

Hon skäller som en besatt när folk hon känner mycket väl kommer in genom ytterdörren.

Hon skäller som en besatt när man rör sig i huset.

Hon skäller som en besatt åt ta´ me´ faktiskt precis allt! Dvs. i tid och otid och helt utan att man kan se någon som helst anledning till det.

Är man där känns det som om huvudet håller på att trilla av tillslut av allt skällande, som hon åstadkommer. - Talar man med hundägaren i telefon, vilket är väldigt frekvent, så nog kan man ge sig fallerulingen på att hundskrället hinner stämma upp så många och långa skall, att det känns som om hela huvudet skall lossna. Hundskall genom telefonlur är inte heller speciellt trevligt. Våldsamt Tinnitusanfall är bara förnamnet.

Jag läste ett forskningsresultat för bra länge sedan där neurologen Giorgio Vallortiagara vid ett universitet i Italien påstod, att svansens rörelse är uttryck för en kognitiv asymmetri, då en hjärnhalva styr motsatt sida av kroppen.


Ser man hunden rakt framifrån så kan man se att hunden rör svansen lite mer åt höger om det är ett uttryck för otrygghet eller upplever hot.

Rör den svansen däremot mer åt vänster är det ett uttryck för entusiasm.

Nu är det ju inte så att vi människor kan se i ultrarapid, men det hade verkligen varit roligt att veta om det är någon som har en hund som är lagd åt något av ytterlighetshållen och kunde med blotta ögat se svansföringshållet, när hunden viftar på svansen.

MEN framförallt hur i hela helsefyr skall man få ordning på det här skällande hundskrället - Mötet med den här hunden, vare sig det är på plats eller via telefonlur, det är lika välkommet som att träffa på ett barn som sparkar en på smalbenen frenetiskt och spottar en rakt i ansiktet. Men förklara det för  hundägaren.... PHEW, nejdå, den hunden är sååååååå  fiiiiiiiiin sååååååå... även om hundägaren själv hinner få åtskilliga frispel av detta eviga skällande.

Men det är väl precis med dylika hundägare, som föräldrar till odrägliga barn = Hemmablind så det sjunger om det och inte ens medveten om sitt eget agerande.

PS. så är det väl med oss allihop - man blir hemmablind. DS.

Den här hundstatyn på Kaserntorget i Göteborg är en betydligt stillsammare variant. Den är garanterat skäll och hoppfri.
När min dotter var liten var den fina hunden alltid hennes och den fula hunden den var alltid min. Jag frågade henne nyss om hon tycker, att det var gudomlig rättvisa, att jag alltid skulle ha den fula hunden och hon alltid den fina hunden. Jodå, det tycker hon fortfarande! GLURP....
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar