Google+ Followers

fredag 13 februari 2015

Sveriges äldsta har avlidit 110 år gammal.

Efter att ha läst om allt som hade hunnit hända under hennes livstid, fick jag mig en riktig tankeställare av henne postumt.

https://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2627856-sveriges-aldsta-har-avlidit?m=print


Jag har gått omkring de sista åren och nästa kvidit över hur lite tid och ork, som blir kvar till det jag föresatt mig att ro iland för min egen skull. 

JO, det är det här skrivandet i bokform, som ligger där och är så ofullbordat det bara kan bli. Inte har det blivit mindre problematiskt av att jag medan jag har funderat, hunnit tänka om flera gånger om. Ingen kan i alla fall anklaga mig för att inte ha gjort många och djupgående researcher.

Roligast var i alla fall, när min dotter kom ut från sitt rum och PC och såg ut som ett livs levande frågetecken och som om hon tvivlade på vad det var hon hade läst. Hon hade fått ett svar i sin mailbox från en biokemist vid Umeå universitet om vad en riktig fis innehåller för ämnen och varför en fis kan lukta så väldigt illa. 


Hon såg ut som om hon hade blivit stalkad av en suspekt typ. Men i själva verket var det så att vår dator hade havererat, så hade jag använt mig av hennes mailbox, eftersom jag ville ha ett kvickt svar.

Under just de här kapitlen hade jag ibland högläsning för Herr H sedan vi intagit sängläge. Han låg och såg ut som han svalt något väldigt illasmakande och kved:


Så skriver och säger inte min Gnu, vad är du för ruskig varelse som har intagit hennes kropp... Det fick mig att inse, att jag nog skulle behålla mina texter för mig själv.

Vid ett annat tillfälle fick jag vända mig till internfamiljen, som med sina medicinska studier kunde hjälpa till. De såg lite undrande ut till en början, ungefär som om de befarade att Herr H:s livförsäkringar snart skulle falla ut. Men efter att ha förklarat vad jag gjorde research för och vad jag ville uppnå, fick jag bra lästips och hamnade rakt ut i söderhavet och zombiernas värld.

Så så här långt vet jag egentligen inte vad som varit det bästa med det hela, alla tvärnitar, eller all research. Jag kan väl i alla fall konstatera så här långt att jag är bra mycket mer allmänbildad än jag var bara för 5 år sedan. Det är många nya fält som har öppnat sig för mitt sinne.


- Du är den mest envetna människan jag känner, ibland kan man bara bli stört galen på dig, fick jag en gång höra av en gammal vän och tänk jag tog det som en komplimang, som omväxling.

- Ja, svarade jag lugnt, hur har du då tänkt dig, att jag skall få veta allt jag behöver och vill veta om jag inte får vara enveten.

Dessemellan är jag som en lobotomerad typ, jag behöver det. Bli introvert och tänka klart för mig själv.


Men strax före nyår var jag så desperat, att jag bokade in mig och Herr H på två veckors frånvaro i de djupa skogarna där all mat ingick förutom boendet. Lugnt och tyst, inga telefoner, ingen TV, inte ens en radio. Ett tag drömde jag om att någon skulle ringa mig och säga: jag har en stuga mitt i ingenstans, som du kan använda, som skrivarstuga. Ingen eller inget kommer att störa dig. Men sådant trillar bara inte ner i huvudet på mig.


Dessutom såg jag till att Herr H skulle ha fullt upp om dagarna, så att jag verkligen inte kunde störas av något annat som slet och drog i mig, inte ens den evinnerliga träningen, som är det som håller mig på fötterna.


Höjden av egoism har mina tankar tänkt om mig själv, eftersom jag har så mycket annat som faktiskt pockar på min uppmärksamhet, så mycket att atomklyvning inte vore en dum idé.


Men när jag läste om den här 110 år gamla damen, som bott hemma ända tills hon var 102 år gammal, helt uppenbart klar i knoppen ända in i det sista, när hon bara lugnt och stilla somnade in. Då förstod jag att det kanske ändå inte är så förtvivlat, att jag inte får tid för mig själv nu heller. Eftersom jag rent kroppsligen inte längre är den där personen, som tycks ha haft en egen klocka med åtminstone 40 timmar per dygn.

Jag gjorde en sån´ där fånig test, som brukar finnas på de sociala medierna, som det så vackert heter. Då skulle jag enligt testet bli 111 år gammal. När jag berättade det för Herr H såg han tvivlande på mig, med den kroppen, såg jag riktigt att han tänkte.

Jag svarade:

- Ja, just med den här kroppen, jag tror att läkarvetenskapen alldeles snart kommer, att kunna göra det mesta för sargade kroppar. Kan man nu odla organ, brosk etc. så borde det bara vara en tidsfråga innan hela läkarvetenskapen står inför ännu större förändringar. Kanske inte alldeles runt knuten men ändå i ett perspektiv rätt snart. 

Jag hade suttit och tänkte på allt som hade hänt bara sedan min mamma gick bort och jag blev alldeles häpen vid blotta tanken. Det var ju liksom inte samma värld längre, som var för 50 år sedan, när hon levde.

Just den tanken fick mig också att räkna hur många år jag egentligen hade att skriva allt jag bara ville skriva och skapa, även om det inte kan bli med en 40 timmars per dygn klocka, inte ens en varje dygn klocka. Men tids fanns onekligen, eftersom jag fått lära om allt jag hittills vetat om hur man skapar. Jag har gått från kroppsligen till tankens arbetsverkstad, sedan när allt är formulerat så skall det bara sättas på pränt och vem vet, snart kanske det t.o.m. finns röststyrda apparater att tillgå. Rimligen borde jag då ha 40 år på mig att skriva och skapa allt jag vill. 


Vid ett närmare överslag insåg jag att jag nog skulle hinna ändå. För det kunde väl inte vara så, att jag skulle vara i onåd av livet självt där jag själv hyste en sådan stark önskan.



Eller..... en ek brukar bli gammal....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar