Google+ Followers

torsdag 12 februari 2015

"Stå inte för nära kanten" av Annika Mayer.

Skriva ett omdöme om någons debutroman är nog det läskigaste man kan företa sig, speciellt när det blir så oskalat nära av olika anledningar.

Annika Mayer är född i Bayern och uppvuxen i Gällivare tillsammans med sina syskon och mor. Trots likheterna är det inte en självbiografisk bok skriver Annika Mayer på bokens omslag och uttrycker det som: ”skelettet är sant men köttet är ljug”.

Det är väl kanske så att en del har ovanligt kraftig benstomme.

Den här romanen handlar om Hanna Klein, som är född i Bayern, uppvuxen i Gällivare och bor i Göteborg och jobbar i reklambranschen. Hanna är 36 år 1995, nyskild med två små barn, när hon får ett jobb på Benzin, Göteborgs hetaste reklambyrå. Men innan det nya jobbet och det nya livet som skild småbarnsmamma skall ta sin början, åker hon hem till Gällivare för att samla krafter, eftersom hon liksom många i verkligheten även balanserar på knivseggen där allt lika gärna kan bli fullständig katastrof.

I Gällivare finns mamman och framför allt bästisen sedan skoltiden Kattis. Den trygga tillika naturliga bästisen från förr, sådana som man faktiskt bara kan hitta i den Lappländska fjällvärlden.


Trots att jag själv bott i Göteborg sedan 1991 har jag aldrig någonsin träffat på en person söderifrån, som kan vara det som en del människor i norr kan vara. De är lika uppfriskande naturliga, som det kan blåsa på Dundrets topp.

I romanen finns alla klassiska ingredienser, som brukar tillhöra en skilsmässa och ett självvalt uppbrott, liksom vad man som tjej faktiskt kan råka ut för i mötet med det andra könet, både i tonårstid liksom som fullvuxen kvinna.

Den som inte själv har liknande erfarenheter att falla tillbaka på är bara att gratulera!

Berättelsen håller hela vägen ut, eftersom det är så de flestas liv faktiskt ser ut. Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes en enda familj eller släkt, där "familjehemligheter" inte existerar.

Inte ens de sedvanliga klyschorna, som man får kastade i ansiktet som mor, om man vill att barnen skall fortsätta att ha en vardagsrelation med den andre föräldern är utelämnade i romanen. Ord som slungas ut i ren okunskap och självpräktighet, men som träffar djupt ända in i själen och sitter där inborrad för evigt och med det enda budskap, som det varit menat: jag är så mycket bättre förälder än du och himla präktig, dessutom!

Arbetssituation, arbetsklimat eller olika kollegors beteenden känns alltför välbekant för att kunna avskrivas, som något konstruerat för handlingens skull, eller för den delen de andra personerna, som flimrar förbi i storyn, men som ger tyngd åt själva berättelsen. Handlingen kastas fram och tillbaka i tiden. Men det gör inget eftersom det inte blir något störningsmoment, som det vanligtvis brukar bli - den röda tråden förblir hel hela tiden.

Jag läste en recension om romanen och jag har lite svårt för att greppa påståendet om att 
boken innehåller lite väl många ingredienser, personer introduceras men försvinner lika snabbt, det dras i många trådar men allt trasslas inte upp fladdrar förbi av ovidkommande personer. - Tvärtom tycker jag att romanen binder ihop olika konstellationer, som kan uppstå i det verkliga livet och som sedan av livet självt tonas ut i periferin, men ändå äger giltighet i en persons egna livsbeskrivning. Olika händelser leder också till egna slutsatser, egna sanningar, egen utveckling.

Tillbaka i Göteborg kastar romanfigurer Hanna sig in i arbetet och vardagsproblematiken med att få ihop vardagen med jobb & barn och allt det där andra som också måste skötas. Naturligtvis också, efter att ha befunnit sig i obefintlighetsregistret, stöter Hanna på en ny glädjeskuttande och omtumlande förälskelse. Alla varningsklockor finns, men tystas av "viljan att äntligen ha hittat rätt till det där himlastormande", som varenda idiot vet hur fel det i själva verket kan vara.

Berättelsen får en knorr på slutet, som också visar på hur oväntat saker och ting egentligen kan utveckla sig och där man minst av allt förväntat sig....


Romanen har också beskrivits som en norrländsk Bridget Jones, men någon efterapning är det inte här fråga om, utan Annika Mayer har ett eget skelettet som står helt av egen förmåga. Jag är rätt övertygad om att hon gått och burit den här berättelse inom sig rätt länge och även känt, att den måste få komma ut genom tangentbordet. Ibland blir det överfullt inom oss människor och det där överfulla pockar på, att få pysa ut i något konstruktivt.

Min egen hemlängtan till Dundret fick sig ett par rejäla ovarsamma knuffar av Annika Mayers roman. Jag låg där nedbäddad i sängen vedervärdigt förkyld och tyckte ännu mer synd om mig själv, eftersom det var såååå länge sedan jag själv fick uppleva det hon beskriver om Dundret och som jag vet, att vi alla känner inför återvändandet och åsynen av Dundret. Sedan spelar det ingen som helst roll, om det sker via Kalixvägen eller Porjusvägen, tåg, bil eller flyg, det handlar alltid om samma djupa rot och känsla.


När jag slog ihop boken efter sträckläsning och skulle sträcka mig upp mot sänglampan för att släcka den, summerar jag vad jag läst och då flimrade en egen minnesbild fram av Annika förbi: hur hon såg ut som flicka och då kunde jag inte bli annat än stolt över henne, denna underbart vackra flicka, som sedan länge har hunnit bli en kvinna, utan den minsta tanke på det från min sida. 

Men det som står i parentesen kanske jag själv kan framföra till Annika Mayer, eller inte. Vem vet. Endast framtiden vet.


2 kommentarer:

  1. Stort tack, Gun! Det var en mäktig recension, känns som du verkligen förstått mina intentioner.

    SvaraRadera
  2. Varsågod!

    Det är glädjande, att jag förstått Dina intentioner. Men den är bra på många sätt, eftersom det är många punkter som Du skickligt sätter fingret på och som många kan känna igen sig i.

    Lycka till med det fortsatta skrivandet!

    SvaraRadera