Herr H brukar titta undrande på mig, när jag drar ner ärmen för att hålla i ledstänger på allmän plats.

Jo, jag gör det, därför att det känns verkligen inte som någon hit, att inte veta vad som fastnar på mina händer. 

Ledstänger är nog det äckligaste man kan stöta på, speciellt i stora städer. Ibland kan man fundera om de används som avskrädeshögar, eller om folk inte tvättar händerna överhuvudtaget.

Det där med ledstänger kan nog de flesta avstå ifrån helt och hållet, men jag och småbarnen behöver en "livlina", vid nedfart.

Tänk att idag fick jag belägg för att mina tankar inte är helt nojiga.


Den lista av smittspridning, som en forskargrupp från Cornelluniversitetet hade hittats i New Yorks tunnelbanor gick sannerligen inte av för hackor:
Mjältbrand
Böldpest
Magsjunka
Urinvägsinfektioner
E-coli-bakterier och andra bakterier förknippade med matförgiftning.....

67 typer av sjukdomsalstrande bakterier, som forskarna upptäckte förekom på så låga nivåer att de sannolikt inte skulle få en frisk person att insjukna. http://www.di.se/artiklar/2015/2/6/boldpest-i-t-banan/

Men vi andra då, som redan har ett nedsatt immunförsvar?

Sedan tänker jag på hur städningen t.o.m. på sjukhus är och bland verksamheter där barn och åldringar vistas. Borde inte stora larmklockan ljuda hos dem som har ansvaret. Prioritera rätt är nog rätt viktigt med tanke på att allt fler resistenta bakterier dyker upp.

Allt mer, med stigande ålder, brukar jag tänka på de unga föräldrar, som inte är itutade med det som vi gamla mödrar fick oss till livs: att det lilla barnet skulle ha sina 40-dagar, där det inte konfronterades med folksamlingar.

De gamla 40 dagars reglerna var nog trots allt inte hämtade ur luften. Förr i tiden fick skeppen från fjärran länder ligga för ankar i 40 dagar, innan någon fick gå iland. Bara för att säkra upp att inte nya smittor fördes iland. Idag körs allt runt i fruktansvärda hastigheter och blandningar, som en följd av den internationella logistiken.

Är det då inte än viktigare, att tänka på städningen i det offentliga rummet och tänka sig för både en och två gånger vad man gör och inte gör.

Nejdå, glöm tanken, att Socialstyrelsen skulle förstå allvaret, eller politikerna.

Skulle ens svenska forskare, eller de svenska sjukhusen, inom den egna sjukvården, komma på idén att göra en dylik studie. Tror inte det...

Men inte jag!