Rundresa Spanien. Dag 2 Generalife - Granada och åter Malaga

Generalife -Arabiska: جَنَّة الْعَرِيف

Vilket vackert skriftspråk, till skillnad på hur det låter. Det känns som om en konstnär av högre rang gjort de arabiska skriftspråket.
Namnet, Generalife kan härledas från arabiskans jannat al-’arîf, arkitektens eller konstnärens trädgård och konstnären det är med all säkerhet Allah själv.


Det finns inte mycket skrivet om ursprunget till Generalife, mer än att det är ett av de äldsta existerande Nasrid­palatsen. Men med minsta lilla historia i bakfickan är det inte svårt att själv inse vad som är ursprung och vad som tidens naggande och fula tand har lagt till, eller för den delen: tagit bort.

Enligt en inristad skrift ska kung Ismâ’îl den förste under tidigt 1300-tal ha anlagt palatset och dess trädgårdar på platsen för en av Alhambras många lantgårdar, vars uppgift var att försörja hovet med frukt och grönt.

Generalife ligger nästgårds med Alhambra. Bara en liten vacker promenad krävs mellan de två olika platserna. Här kan man från Alhambra se bort mot Generalife, ta fäste med blicken på den vita byggnaden, så hamnar du rätt på Generalife.

Generalife liksom Alhambra ligger uppfluget på höjderna ovanför Granada och floden Darro. Från 1200-talet och ända fram till 1492 var det hemvist för Nasriddynastin – de sista moriska härskarna i Spanien. Men de moriska inslagen kom till långt innan den sista dynastin.

När det spanska kungaparet, Ferdinand och Isabella, intog Granada lär de särskilt ha fastnat för Generalife. Det sägs också att det var precis hit som sjöfararen Columbus kom för att få det enade Spanien, att sponsra hans lugnt sagt sjövilda sjöfararplaner.

Mellanakten mellan Alhambra och Generalife har fått det mest skiftande utseenden, jag gissar att mycket av trädgårdarna som skulle fylla magarna låg här och hade ett helt annat innehåll än dagens. Jag betvivlar också starkt, att det överhuvudtaget fanns någon Tuja så långt ögat nådde. Morerna anlade inga kompakta växtligheter, som mest påminner om gravkammare med obefintligt ljus.
Jag har själv blivit omgiven av Tujor som häckar och fristående kompakta 6-8 meterhöga utan finess i de angränsande tomterna. Är det något som jag verkligen öppenhjärtigt avskyr i alla trädgårdar så är det just Tuja. Jag tycker inte ens att de hör hemma på kyrkogårdar. Det enda vackra jag sett i dess väg är de som är formklippta och det kompakta har tagits bort, eller möjligen Pinjeträd, eller Italiens speciella formgivare, som jag alltid gillat:
 italienska/toscanska cypresser. De står där som stolta solitärer, uppstickarna ur jorden som berikar det öppna landskapet.

Min mamma brukade ha tuppkam i köksfönstren om somrarna. De här var dock ca 2 meter höga och helt sagolika!

Se själv vad jag menar om kompakta väggar. Tänk istället en annan bild, med skira apelsinträd och sådant som morerna verkligen planterade. Utsikten skulle onekligen vara något helt annat än att stirra in i en kompakt grön betongvägg. Man kan ana sig till att nivån, på de försänkta rabatterna längs mittkanalen, förmodligen var lägre på morisk tid och flankerade med låga apelsinträd och doftande buskar. Morerna var i allra högsta grad sinnenas männskor.

Här kan man se bort mot Alhambra och som synes är tuppkammarna i manshöjd.

När man väl står här är det fint att ha i åtanke legenden om prins Ahmed Al Kamel, ende son till kungen av Granada:

Den lille Ahmed spåddes all framgång och lycka av kungens astrologer – om det inte hade varit för en liten detalj: för allt i världen måste han hållas ifrån all kärlekens frestelser fram till mogen ålder.

Den omsorgsfulle fadern lät så bygga ett palats, Generalife, på höjden ovanför Alhambra, där prinsen skulle hållas lyckligt okunnig om kvinnlig fägring och kärlekens mysterier.
Innanför de höga murarna, bland de vackraste trädgårdar, växte så den unge prinsen upp i sällskap av sin läromästare. Eben Bonabben, denne vise man och läromästare, anförtroddes uppdraget att uppfostra pojken och lära honom allt han visste allt. Utom förstås om kärlek.

Som man kan ana sig till finns även i den här legenden en sensmoral. Eben Bonabben misslyckades med sitt uppdrag. Den unge prinsens känsloliv vaknar och i sin frustration fäster han sig vid de vackra trädgårdarnas blommor och träd. (förstår ni nu att Tujor inte fanns här!) Undervisningen i filosofi och algebra ter sig allt mindre lockande för den unge prinsen, Ahmed Al Kamel. Läro­mästaren ser ingen annan råd än att låsa in prinsen i det högsta av Generalifes torn.

Som plåster på såren för denna bryska behandling får den unge prinsen lära sig fåglarnas språk - så att han har någon att samtala med där högt uppe i tornet. Vad läromästaren, Eben Bonabben, inte tänkt på var vårens ankomst och med den det utbrott av fågelsång, som nådde prinsens öron med budskapet: kärlek, kärlek, kärlek och återigen kärlek....Så återberättas i alla fall legenden av Washington ­Irving, den amerikanske diplomaten som skrev sin bästsäljande Tales of Alhambra efter att ha bott där några månader i början av 1800-talet. Sant, eller ren skröna har väl ingen betydelse. Legenden duger gott för själens upplevelse av Generalife.
Själv är jag bärare av något helt annat, vid blotta åsynen av byggnaden:

Ett möte som börjat med att en kvinna av högre rang skickats ut för att förhandla med morerna. Men det hela slutar med att hon sitter där omgiven av slöjorna som böljar sakta fram och tillbaka i arkaden och tjänare som vinkas undan, eftersom kärlek vid första ögonkastet har skett. Den tänkta förhandlingen slutar med ett kärleksmöte, som sträcker ut sin hand ända in i vår tid...
Granada lydde 755-1028 under umaijadkalifantet i Córdoba.
1238 blev Granada ett självständigt rike, under vilket staden och omgivningarna nådde sin högsta blomstring. Inre stridigheter försvagade snart Granadas makt och gjorde dess härskare tributpliktiga under Kastilien. När så Abu-l-Hasan vägrad tribut utbröt 1481 det 11-åriga krig, som slutade med att Granada, morernas sista fäste i Spanien föll och Boabdil överlämnade staden åt Ferdinand II av Kastilien och hans rovgiriga hustru, Isabella I av Kastilien, varefter staden alltmera förföll.

Utsikten härifrån är inte heller någon dussinvara. Bara bussresan från Malaga upp till Granada blir man starkt varse, att man reser upp mot bergkedjan Sierra Navada, bergskedjan i Andalusien, med 20 toppar på över 3 000 meter.
Det är en gudomligt vacker bussresa, med många vackra byar, varav en har gömt sig i mitt hjärta. 

Här har nog en gång i tiden funnits en plantering av apelsinträd, eller möjligen Pomerans, som hela Sevilla ännu bär frukt av från morernas tid. En annan tid, ett annat liv.

Trappräckena fungerar finurligt nog som vattenrännor, som leder vattnet in i Generalifes trädgårdar. Det är ett av få inslag som faktiskt är ursprungligt moriskt och som inspirerat många trädgårdsformgivare sedan dess. Nerför trappor igen och ut ur det moriska och in i nutidens tillägg och man får en stark känsla av, att vilja klamra sig fast i något som inte längre är.

Grundstrukturen och känslan av avskildhet från verkligheten dröjer sig kvar. Minnet om paradiset på jorden helt enkelt.

Så en kort bussresa ner från Alhambra ner till Granada, som också en stad att botanisera runt i. Men det orkar inte vi. Början av oktober är alltjämt kokhet och solen gassar obarmhärtigt.

Jag nås av insikten än en gång: Morerna visste mycket om hur man skapar skugga med växtlighet och att leva i symbios med naturen och där varje natur med karaktär inbjöd till ännu en arkitektonisk utmaning och fulländning.

Utsikten från fönstret vid hotellet i Malaga är väl ungefär som en fisljummen strimma av hopp. Dock inte så pjokig

bara man inte höjer blicken och ser rakt in i den torrlagda kanalen. Ett tydligt tecken på tidens åkomma, som aldrig förnekar sig.