Herr H hade högläsning ur Göteborgs-Posten igår, medan jag körde in till Mölndal i den saktfärdiga morgontrafiken (Det hade ju kommit några korslagda snöflingor under natten.)

Det var en insändare under tidningssidan "Fria ord". Eftersom jag var frågande till om jag gjorde skyldig till några flagranta övertramp om jag publicerade hela inlägget i min blogg, ringde jag upp redaktionen på Göteborgs-Posten och hörde mig för vad det var som gällde. Så här skall det vara helt "politiskt korrekt" att göra.

Inlägget löd enligt följande:

Duktig dataskärm!

Jag behövde en ny skärm till min gamla dator och fastnade omedelbart för en skärm som Media Markt annonserade med följande fenomenala funktioner:

"G-SYNCTM synkroniserar uppdateringsfrekvensen hos ROG SWIFT med GeForce GTX-grafikkortet i din dator. Det eliminerar screen tearing, minimerar stuttering och input lag".

När den dessutom hade "1 ms responstid, WQHD-upplösning (2560X1440 pixlar och 144 Hz" så faller man pladask!

Martin 
pensionär

Jag och Herr H utbytte vissa glada skratt i bilen, eftersom inte vi heller hade en enda susning om vad saken gällde, mer än att det var en dataskärm med beskrivning för datanördar. Rena grekiskan mao.

Ibland känns det rent av befriande att åldras, man blir vansinnigt avslappnad i förhållande till alla kryptiska nymodigheter och tekniska uppdateringar. Det räcker faktiskt med en form av baskunskaper för att klara sig någorlunda hyfsat i nutidens rasande tekniktempo.

 

Än är det ingen som snackar omkull "den gamle mossbehängde gubben" Sven Wollter och det hedrar honom, att han inte viker ner sig för ledarskribenten i Göteborgs-Posten, Malin Lernfelts infantila påhopp.

Utan Sven Wollter finner den kritiken bortom vett och sans.

Han gavs inte plats i Göteborgs-Posten, som alla andra med titel och pondus får göra, utan Sven Wollter fick snällt inordna sig där vi vanliga dödliga kan göra våra röster hörda under "Fria ord". Med en länk, eftersom Fria ord är allt annat är fria ord, utan nyps av mitt i en mening om det överskriver visst antal ord, eller helt enkelt kasseras som möjligt inlägg: http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/01/28/genmale-fran-sven-wollter/

Hon väljer dessutom att göra det utifrån det TV-program, "Min Sanning", som SVT sände den 30.12.2014 och det om något bevisar bara, att hon inte ens förstår vanlig kommunikationssvenska, än mindre kan hon vår historia.

Jag såg programmet själv så jag vet mycket väl vad som sades och inte sades:
http://www.svtplay.se/video/2549680/min-sanning-sven-wollter/min-sanning-sven-wollter-sasong-6-avsnitt-6
Programmet kan ses t.o.m. 30 december 2015.

Malin Lernfelt befinner sig i någon form av nivå, där även intervjuaren, Anna Hedenmo, befann sig i programmet "Min sanning". Hon förstod inte heller vad det var Sven Wollter sade om kommunismen och varför han hållit sig kvar vid den goda grundtanken.

Den grundtanke där själva ordet kommunism härstammar från franskans: communisme och ytterst av latinets communis: gemensam. Det är i urgrunden idéer om att produktionsmedlen i ett samhälle bör vara gemensamt ägda. Det handlar sålunda om en grundläggande solidaritet med alla människor och alla människors lika värde.

Ca. 22 minuter in på intervjun kommer man in på det som handlar om kommunismen och där förklarar Sven Wollter, sin egen ståndpunkt. Han förklarar att han inte ser någon som helst anledning till, att ompröva sitt beslut om att han tror på kommunismens grundtanke. Han kallar det för socialism.

Sven Wollter förklarar att han själv tänker och förundras över hur någon enda vettig människa på detta förvirrande klot, någonsin kan tro att det nuvarande härskande rofferisystemet någonsin skulle kunna rädda det här klotet och han är väldigt noga med, att inte utelämna något väsentligt av alla skeenden t.o.m. klimatförändringarna tar han med. (sammanfattningsvis är det detta han säger) 

Men på något sätt har det blivit signifikativt med den nya formen av intervjuare och journalister: de lyssnar mer till sina egna bestämda tankar om hur svaret skall låta, istället för att lyssna till vad den som blir intervjuad svarar.

Därför blir det också så, som det för det mesta blir i alla intervjuer nu för tiden: det spelar ingen som helst roll hur Sven Wollter förklarar för Anna Hedenmo, så förstår hon ändå inte, utan har bestämt sig för att det är det svaret hon förväntar sig, som är det enda rätta.

Sven Wollter vill inte ha Stalin slängd i ansiktet och inte ens där förstår intervjuaren, i TV-programmet Anna Hedenmo honom, trots att det knappast kan bli mer utförligt förklarat och jag sitter där i TV-soffan och riktigt känner hur pinsamt det hela åter blir. Men Sven Wollter duckar gentlemannamässigt, eftersom han inte är så ofin, att han säger det till Anna Hedemo, som han skriver till Göteborgs-Postens ledarskribent, Malin Lernfelt: att han inte vill lasta Lernfelt för hennes brist på historisk kunskap och att hennes verklighetsuppfattning läcker som ett såll.  

Det kan illa vara men jag tycker, att det hela börjar bli rätt tröttsamt i media och jag delar fullständigt PG Gyllenhammars och fd. statsministern Ingvar Carlssons (S), när de var upprörda över att journalister grundligt missförstått sina egen yrkesuppgifter: en journalist skall ställa frågorna, inget annat. De skall inte ge svaren, dessutom inte sina egna.

Apartheidens regler, vann länge stöd och ansågs vara helt naturliga och än existerar den, fastän inte i den mer synliga omfattningen. Det är inte längre lika politiskt korrekt att skilja människor åt p.g.a. hudfärg.
Medan det har blivit ett stegs förflyttning till religionen, fastän islamofobins människosyn i själva verket är antisemitismens broder. Man klarar inte av att hantera alla felaktigheter människor emellan på en gång.

Men skulle man komma på tanken att göra det skulle man med lätthet kunna göra en travesti på den text, som prästen och antinazisten Mikael Niemöller lät publicera 1955:

”Först hämtade de kommunisterna och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. 
Sedan hämtade de fackföreningsfolket och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. 
Sedan hämtade de judarna och jag protesterade inte, för jag var inte jude. När de sedan kom för att hämta mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.”
Håll med om att det känns som om det är många fler stycken, som saknas i Niemöllers text.
Därför att se eller att veta och tiga, det är också att tyst samtycka.

Det svenska läkarförbundets talesperson har utsett sig själv till mugglare!

Det är liksom ingen hejd på sarkasmen, när den väl är satt i rullning. http://www.flamman.se/risk-for-graddfil-for-antroposofisk-medicin

En ny patientlag började gälla den 1 januari 2015 i Sverige med syfte att stärka och tydliggöra patientens ställning, integritet och självbestämmande. Men hur blev det i själva verket, ja, den saken lär inte vänta på sig alltför länge, om man skall följa de vindar som blåser med full stormstyrka igen.

I flera länder är antroposofisk läkemedel/medicin integrerad i den offentliga vården, bland annat i Tyskland, Schweiz, Österrike, Holland, Italien, Brasilien och USA. Helt nyligen lästa jag om en behandling på Hawaii med just det antroposofiska preparatet Iscador (Mistel preparat).

Jag har respekt för olika åsikter, men då den börjar gränsa till rena vendettan tycker jag nog faktiskt, att måttet är rågat. Vad de med ett alltför högt tonläge ännu inte har förstått det är, att en läkare vid Vidarkliniken kan i vilket ögonblick som helst kliva in inom svensk sjukvård och arbeta, medan motsvarande inte finns, eftersom läkarna vid Vidarkliniken förutom sin läkarlegitimation även har en antroposofisk/komplementutbildning.

Än mer fartblind tycks man vara inom Läkemedelsverket och inom Socialstyrelsen, därför att man duckar för alla dessa patienter, som faktiskt blir skadade av de läkemedel, som de gett sitt godkännande. Där tycker jag nog spontant, att den svenska läkarkåren får ta på sig ett stort ansvar över den rad av missförhållanden, som faktiskt får ske inom svensk sjukvård.

Den som blivit felbehandlad, eller fått vårdskador, fått utstå onödigt lidande, blivit läkemedelsskadan, vet vad jag talar om. Vinna över den makteliten när de bestämt sig för att dunka varandra i ryggen, det låter sig helt enkelt inte göras. Är det en rättssäker hantering...

Läkemedelsbranschen är nog bra över lag, men den förtjänar inte att idel höjas till skyarna, även den dras med oönskade inslag. 

Den som inte läst Peter Rost bok "Sjuka pengar" http://www.bokus.com/bok/9789172411302/sjuka-pengar-en-svensk-insider-skakar-lakemedelsindustrin/

borde nog ta sig en liten lässtund hur illa det egentligen kan gå i läkemedelsbranschen och vem som är dess förlängda arm, det tror jag knappast att man behöver vara raketforskare för att förstå.

I vart fall borde boken få den svenska Läkarkåren inta en betydligt annorlunda tonläge, tills man åtminstone satt sig in i annan syn på människan och de antroposofiska preparaten inte är behängd av någon religiös fanatism, som man nu vettlöst tycker sig känna till hos "mugglarna". Ett seriöst samarbete vore verkligen på tiden, att det uppstod. Korsbefruktningar har aldrig skadat.

Läkemedelsskadade patienter är nog dessvärre enbart toppen av ett isberg, som i själva verket är ofantligt.

Inte blir det mer transparent av att det helt enkelt inte förekommer en systematisk anmälan från svenska sjukhus, när en patient har blivit skadad av läkemedel, eller lidit men av vården. Något som jag finner väldigt anmärkningsvärt, med tanke på kritiken på Vidarkliniken. 

Någon större kontroll på överutskrivning av läkemedel eller kontroll av tidigare behandlingar har man inte heller inom den vanliga sjukvården, man har inte ens en samordnad databank över förskrivna läkemedel. Svensk sjukvård verkar mer cementerat i ett tillstånd, där man alltjämt skickar brevduvor eller röksignaler sins emellan.

Nu skall jag inte vara så förslagen, att jag belägger hela den svenska läkarkåren, som saknar antroposofisk utbildning, med att vara några yrkesmänniskor med tunnelseende. Därför att jag VET av egen erfarenhet flera gånger om, att det är långt ifrån alla som är helt tvärsäkra på saker och ting, utan lyssnar hellre på sin patient och förstår, att lösningen kan ligga precis någon helt annanstans, eller i vart fall en delhjälp.

Jag kan inte låta bli att tycka att de höga skadeståndsbeloppen i USA som gör att riskfyllda mediciner uppmärksammas mer där än här i Sverige, där man tycks ägna sig åt tankar som: "lite svinn får man allt räkna med". Jag som är icke-läkare tycker att det brister många gånger i det svenska sunda förnuftet, eftersom vi har en kontrollverksamhet: Läkemedelsverket, som är tänkt att godkänna läkemedel, men med struten tättsittande på huvudet halkar långt utanför ramarna och det är sålunda tillåtet att förskriva läkemedel för helt andra åkommor än de är godkända för. Vem är det nu som är mugglarna?

Det skadar inte heller att lägga bakom örat, att synsättet på läkemedel/preparat/människan har betydligt längre historia inom både kinesisk eller indisk läkekonst, där andra preparat än vanlig skolmedicin är mer regel än undantag. Även behandlingsformerna inom Ryssland/forna Sovjetunionen är i mångt och mycket annorlunda, eftersom man i dessa länder har en helt annan helhetssyn på människan, än det som man begagnar sig inom den svenska sjukvården.
 

Vikten av samarbete i de olika lägren borde istället främjas, som det nu är målar sig Sveriges politiska beslutsfattare, Läkarförbudet inkl. en hel del av deras medlemmar in sig i sina egna hörn. Den som läst Arne Rebergs lilla pocket bok: "Mina förklädda gudar" http://www.bokus.com/bok/9789146173946/mina-forkladda-gudar/

inser rätt snart, att allt är inte så självklart som "mugglaren" i länkad artikel vill ge sken av. 

Jag har alltid varit skeptisk till människor som är tvärsäkra på sin sak och jag tycker mig ha sett, att det finns en stor sanning i just det förhållningssättet. Därför att inte helt sällan måste man också ha med tiden som parameter, för att kunna förstå vad det hela egentligen handlade om när något väl pågick.

Det märkligaste i den här debatten om att förkasta eller godkänna antroposofiska preparat, det är att man från svenskt läkarhåll och andra uppkomlingar påstår saker, som man aldrig för ett ögonblick från antroposofiskt håll påstått, eller ens gett sken av. 

Antroposofiska läkemedel ersätter inte nödvändiga konventionella läkemedel, utan fungerar som komplement. Antroposofiska läkemedel avser att stödja patientens självläkande förmågor för att återställa den disharmoni som sjukdom innebär. 

Dvs. man tar ett helhetsgrepp om HELA människan och har därmed en holistisk syn på människan. Man förstår också att tiden är den största läkaren och att kroppen behöver rätt signaler för ett tillfrisknande.

Hur viktig en sådan vård är, det vet alla som legat prisgiven i en korridor på ett sjukhus, eller blivit hemskickad i ett taffligt tillstånd därför, att det helt enkelt saknats vård/omsorgsplats/tid inom den svenska sjukvården. Hur många gånger en patient blivit hemskickad med någon form av "kristallkuleutlåtande" det tycker jag tidningarna ständigt skriver om.

Själv vet jag hur det kändes, att efter flera akuta återbesök få det goda rådet att inte halta. Ett nog så gott råd, dock kanske inte så fullt gångbart med ett knä som skulle visa sig kräva flera operationer och ändå var hopplöst förlorat p.g.a.. de digra skadorna. Jag skulle kunna berätta hur många dylika historier som helst, enbart från min egen radie och DET måste väl ändå falla utanför slumpens inverkan, att det fallit så många felbedömningar bara i den snäva krets som jag tillhör.

Den här gången är jag allvarligt oroad, även om jag vet att Vidarkliniken tycks ständigt vara som Fågel Fenix. Regeringens uppdrag till Läkemedelsverket från december 2013 har resulterat i ett förslag som är så byråkratiskt tillkrånglat att läkemedlen/preparaten i praktiken inte kommer att vara tillgängliga inom den svenska sjukvården.

Detta gör man trots att den självklara lösningen rimligen borde vara istället att man enligt svensk lagstiftning tillåta de antroposofiska läkemedlen, som redan godkänts i annat EU/EES-land och därigenom låta även registrering av de antroposofiska läkemedlen harmoniseras på EU-nivå. Den möjligheten finns inom EU-direktiven, men istället verkar den svenska byråkratin och lobbyisterna än en gång få sista ordet.

Det här "mugglaruttalandet" från lobbyisternas läkarkrets är fullständig nonsens, eftersom godkännande inom EU/EES-land baserats på studier och kliniska prövningar, sist men inte minst på långvarig användning, som funnit dem kliniskt relevanta och ofarliga.

Jag förstår att allt inte bara är svart och vitt. Men jag begriper också när det finns mer grejer med ett järnspett, än den rost som har trängt fram.

Bilden: European mistletoe plant with white berries containing seeds (Viscum album)= Iscador utvinns ur och kan skilja sig beroende på vilken växt, som varit värd till misteln http://sv.wikipedia.org/wiki/Mistel Mistelpreparaten har använts ända sedan 1920-talet.

Den stödjande cancervården, som användes inom den här familjen den kom från mistelpreparatet, som hade utvunnits från mistel som hade växt på en Ek. Iscador användes som ett komplement till den vanliga cancerbehandlingen med operation och strålbehandling.

Rehabiliteringen sköttes vid Vidarkliniken på ett alldeles strålande sätt, därför att det var ett regelrätt kronvrak, (som undrade hur länge han skulle överleva) som jag bäddade ner i bilen och körde upp till Vidarkliniken i Järna, så snart han hade kopplats lös från alla sjukhusslangar och därmed skrevs ut. Men det var en fullständigt strålande person jag tre veckor senare hämtade tillbaka från Vidarkliniken, förvandlingen var helt otrolig!

Efter cancerns återkomst fem år senare följde en ny omgång av rehabilitering vid Vidarkliniken efter strålbehandlingen som gett men. Även den rehabiliteringen gav samma goda resultat även om ingångsläget inte hade varit så förtvivlat erbarmligt. Den vanliga sjukvården har varken tid, ork eller politiskt intresserad av att tillåta patienten att återhämta sig. Det är en knuff ut i verkligheten så snart det bara låter sig göras och ibland inte ens det. Det är de anhörigas ansvar att hantera bäst de kan eller gitter. Det vill säga om de överhuvudtaget existerar. 

- Själv visste jag att jag aldrig någonsin hade kunnat bädda in honom i den ullvante, som den antroposofiska vården vid Vidarkliniken hade att erbjuda. Bara just därför visste jag att det inte fanns några andra alternativ.

Idag är det exakt 70 år sedan fångarna i nazisternas utrotningsläger, koncentrationslägret Auschwitz, befriades och nyss visades i TV 2 en dokumentär om den svenska rasbiologin: ”Hur gör man för att rädda ett folk”

http://www.svt.se/kultur/film/rasbiolog-gifte-sig-med-rasframling


Eländet hur det svenska bidraget till Hitlers Nazityskland upprätthölls både från den svenska Regeringen och var tämligen utbrett i Sverige. Sist men inte minst hur det Rasbiologiska institutet i Uppsala bidrog till mycket mänskligt elände. Bara just därför blir den fortsatta svenska skenheligheten inget annat än beklämmande.

Jag har skrivit om det många gånger vid det här laget, men det tål att upprepas. Den som missat dokumentären "Hur gör man för att rädda ett folk", eller den dokumentärserie "Vår mörka historia", som Gustav Fridolin medverkade till sedan han upptäckt i våra stadshandlingar vilken otäck historia vi egentligen var bärare av. Sådant i den svenska historien varken han eller vi andra fick lära oss i skolan.  http://www.tv4play.se/program/v%C3%A5r-m%C3%B6rka-historia

Jag blev rätt glad idag, när jag läste Göteborgs-Posten idag och eleverna på Donnergymnasiet tycks ha större insikter om mänsklighetens eviga rasism och hur den tar sig uttryck. https://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2612141-overlevare-motte-elever-pa-donnergymnasiet
och stort tack, Micheal Ben-Menachem, som föddes 1936 i Ungern och som nu åker runt på skolor och berättar om det han upplevt. Han var endast sju år, när han fördes till utrotningslägret Auschwitz i Polen.

Förhoppningsvis skall det ställa några tankemolekyler på rätt plats någonstans, även om det finns indikationer om att eländet inte tycks ha något slut. Det är otäcka utfall som alltjämt finns i Sverige. Jag tänker då närmast på att en nazistisk grupp spärrade inatt av entrén till P4 Dalarna, där kanalen uppmanas att inte rapportera om Förintelsens minnesdag, som inträffar i dag.
Det har varit högtryck i feta rubriker över moskébränderna i Sverige. Men Simon Wiesenthal Center noterar också att svenska myndigheter inte gör något, eller mycket lite, för att skydda de judar som attackerats av muslimska extremister och att ledande politiker flera gånger motiverat antijudiska uttalanden med den pågående konflikten mellan Israel och Palestina, skriver DN.


I FN får Sverige svidande kritik och flera medlemsländer i FN vill se en oberoende institution, som övervakar mänskliga rättigheter i Sverige. Granskningen, som är den andra som Sverige genomgått. Förekomsten av hatbrott mot minoriteter som muslimer, romer, judar och bl.a. från norkst håll ifrågasätts det långsamma arbetet med att ta vara på samernas negligerade rättigheter.

I mitt föräldrahem hade vi National Encyklopedin och konversationslexikon 1952-1955 års upplaga, tryckt i Malmö 1957 och den har nu övergått i mina ägor, eftersom jag sedan länge tillhör den yttersta grenen och var den enda som var intresserad av detta i övrigt alldeles utmärkta uppslagsverk. Dylika finns inte idag! Men vad som stod där bekymrade mig redan som barn. I ett långt kapitel, sida 390-398, som handlar om "lappar" finns bl.a. ett avsnitt under rubriken:



Karaktär. Lapparna äro vanl. glada och godmodiga människor, som för det mesta utmärka sig för snabb uppfattning och stor livlighet. Den ofta hörda beskyllningen för misstänksamhet visar sig, om man kan umgås med dem, ej vara synnerligen grundad. De äro i allm. sparsamma och försiktiga i affärer. Ärligheten är god. Nykterheten är numera mycket tillfredsställande. Renligheten är, särskilt med tanke på de svåra förhållandena i de rökiga kåtorna, fullt tillfredsställande. L:s vanligaste fel brukar vara bristande fasthet. Ofta har l. även blivit beskyllda för lättja och klen energi, vilket dock mestadels beror på missförstånd.

När man kommer till Svenska finns otaliga sidor med just svenska, närmare bestämt sidorna 395- 460. Men inte ens under de olika tidsepokerna, eller under svenska språket kan man återfinna några karaktärsdrag på svensken.


Jag kan i mitt stilla sinne undra vad det skulle stå om svenskarna, om man idag gjorde samma studie på dem, ang. karaktär.

Stalotomterna 1-4 i Remdalen, tyder dock på att Stalho inte är någon myt. På 1830-talet spekulerade dock bröderna Lars Levi och Petrus Leastadius om Stalo i själva verket enbart var en mytologisk gestalt, eller om Stalo faktiskt hade en historisk verklighetsförankring. De gjorde då en egen tolkning av vad det hela kunde röra sig om, som drog runt i fjällvärlden. Lite kittlande för fantasin är det dock då stalo (stalho) ansågs vara det samiska ordet för "Stål", var det kanske här som Stålmannen föddes i själva verket....

Rundresa i Spanien. Madrid - resdag 25. Resdag 26 till Göteborg via Kastrup i Köpenhamn.

En rundresa där man i möjligast mån träffar lokalbefolkningen och dessemellan kryssar mellan turistmålen, det är något som jag verkligen kan rekommendera av hela mitt hjärta. Jag har provat på både ock och jag vet med facit i backspegeln vilka resor som gett mig mest valuta för pengarna. Men det är naturligtvis individuellt. Är man en person som till varje pris måste ha full kontroll över alla lägen och att bli omhändertaget, är nog en vanlig charterresa kanske att föredra trots allt.

Istället för att åka ut till Toledo på vår sista heldag i Madrid, som vi hade planerat innan vi lämnade Sverige, bestämde vi oss för att helt enkelt hoppa över. Toledo må vara intressant men det fick klara sig utan oss, åtminstone denna gång.

Efter så pass många resdagar och upplevelser kändes det, som om det fanns ett behov av att tugga upplevelserna, som vi hade blivit rätt mätta på. Sålunda ägnade vi sista dagen åt att i princip göra ingenting, bara njuta stunden. Det är inga problem i en storstad som Madrid. Där behöver man inte heller fundera vad man kan göra. Det blir istället en fråga om att exkludera istället för inkludera:http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/skofetisch.html

Resdag 26

Taket i frukostrummet på hotellet.

Taxishutteln till Barajas flygplats från hotellet avgick strax efter 10-snåret. Det är en klar fördel att bo på ett hotell, som har den servicen vid hemresan. Men packningen och utcheckningen dessförinnan blev något intressant, eftersom Herr H hade lyckats trassla in en av gardinerna i ett av de stora fönstren och äntligen kom det ärtgröna paraply jag hade köpt i Sevilla till användning, när regnet öste ner under en timmas tid.

Väl på Kastrup pågick något som mer liknade kast med väskor, jag har nog aldrig sett resväskor flyga så mycket i ankomstterminalen. Det var ungefär som om de skulle kompenseras för en alltför lugn flygresa.

Sista snutten av hemredan började inte så vidare värst bra därför att Herr H:s väska och mitt paraply hade helt uppenbart rönt intresse av säkerhetskontrollens narkotikahundarna som finns på flygplatsen. De anlände dagen efter hem till oss med taxi. Jag skrattade, när jag fick syn på paraplyet, som jag insåg, att de utgått ifrån var ett sätt att smuggla narkotika i. Men samtidigt känns det bra att veta att det i vart fall finns en kontroll, sån´ dynga skall inte någon vare sig begagna eller ägna sig åt.

Jag hade valt att inte flyga längre än till Kastrup p.g.a. flygpriserna från Madrid. En bussresa från Kastrup till Göteborg var dessutom något som vi inte provat på tidigare och det visade sig att det var helt ok. Det innebar lite väntetid på Kastrup innan bussen till Göteborg skulle avgå, men inte värre än att vi hann äta och botanisera runt på Kastrup lite grann.

Herr H sade till de stela damerna:
- Hejsan flickor, vad tittar ni på? Tänk vad konstigt, de sade ingenting.

Jag tyckte att han hade tur att de var statyer och inte levande, i annat fall hade han med all rätt kunnat tjonga dit på en riktig fet smäll. Han vet hur han skall göra för att få mig att gå igång på alla cylindrar. Så skulle han aldrig göra i det verkliga livet och det är nog tur det för hans del. I annat fall hade han tillhört luften som bara flöt förbi mig.

Lite roligt utsmyckning fanns på Kastrup.

Det var en enormt stor jordglob, som var högre än jag, där man i snillrika former och material hade gjort alla världens länder.

En liten närmare detaljbild av globen.

De tigande damerna fortsatte sitt tysta betraktande över flygplanshallen. Rätt rolig staty....

och Herr H klippte naglarna med sin nagelklippare med fiffig uppsamlare och så läste han några rader till ur sin bok, som han haft med på hela resan, utan att ta sig igenom!

På utresan hade jag blivit av med min lilla nagelbandssax, därför att den låg ryggsäcken tillsammans med tandborste och sådant jag inte gärna vill vara utan, OM resväskan inte skulle komma fram till resmålet samtidigt som jag, vilket har hänt... Naturligtvis klantigt av mig, att inte ha stoppat ner den i resväskan som checkades in.

Jag tyckte att det var rätt fuskigt, att hans nagelklippare gick genom säkerhetstjänsten, men inte min lilla ynka nagelbandssax. Vem kan gå till attack med en liten nagelbandssax... då måste en nagelklippare vara precis lika farlig. Men jag vet av erfarenhet att det är mycket annat som går att göra till stickvapen väldigt enkelt, men det kan ju bero på att jag jobbat på anstalt och fått lite "överkurs" till livs.

När vi kom fram med bussen till Öresundsbron genomsöktes bussen av tullen, som hade narkotikahundar med sig. Det var ett fasligt sniffande på en del av passagerarna.

Naturligtvis hade bussen hem just precis avgått, när vi anlände till Nils Ericsson terminalen i Göteborg. Men å andra sidan träffade vi dottern där, som kom från Halloweenparty och var utklädd till döden! Tillsammans tog vi därför en bulle hem för att slippa invänta bussen. Taxichaffören undrade om vi allihop kom från Spanien via Kastrup. Självklart har vi det, sa dottern och petade in lien i taxin.

HUR kommer det sig att det är himla roligt, att vara ute på resa. Men det finns inget som går upp emot att få lägga sig i sin egen säng och sova!

Fortfarande stämmer min devis om livet: man sover mycket bättre i sin egen säng!

Rundresa i Spanien. Madrid - resdag 24 i Goyas fotspår.

Elisabeth och Christer (paret från Strömstad) slog sig ner vid vårt frukostbord  även idag. Vi utbytte namn och adresser, men dessvärre har det blivit som det ofta blir: Den där lappen där något viktigt stod på, den gick inte att återfinna vid hemkomsten, därför att jag hade lagt lappen på ett riktigt bra och säkert ställe.

Jag bad receptionen på hotellet ringa och kolla om Adelshuset vid Plaza Espania hade öppnat än efter restaureringen, men det hade de inte gjort. Så vi tog Metron från "Sol" till "Principal Pio". Där såg vi en film om Goyas takmålningar. Den var faktiskt väldigt intressant.

Goyas liv var ingalunda någon enkel resa http://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_de_Goya och inte blev den enklare efter hans död.

Goya blev begravd i Bordeaux, dit han flytt, efter det hårda politiska klimatet som rådde i Spanien. I graven i Bordeaux vilade Goya i några årtionden, men eftersom hans konstnärsgärning inte minskade med åren ville spanska staten ha tillbaka hans kvarlevor. Konsuln i Bordeaux fick i uppdrag att ombesörja det hela. Han öppnade sålunda både grav och kista och fann till sin bestörtning att Goyas kvarlevor saknade huvud. Varvid konsuln telegraferade till Madrid: Goya utan huvud! Vad göra? Myndigheterna svarade: Skicka hit Goya med eller utan huvud!

Nu vilar Goya, utan huvud, sedan mer än hundra år under en stenhäll i kapellet San Antoinio De Florida i Madrid. En enkel gravsten mitt på golvet i kapellet är det värdsliga minnet man idag kan se av honom. Men höjer man blicken kan man se hans fresker i tak och kupol. Det blev aldrig klargjort varför hans kvarlevor saknade huvud och om det finns många teorier från det mest makabra till, att någon önskat ha hans huvud att se på till vardags dvs. hans konstnärliga huvud och blick, vilket i mina öron låter minst lika makabert som något annat.

De fresker som Goya utförde under en sexmånadersperiod under slutat av 1700-talet porträtterade Goya bl.a. mirakel av San Antonio av Padua. På huvudkupolen skildras San Antonio och den scen, som förekommer i 1300-talets Lissabon, sålunda gjorde Goya en abrovish och flyttade miraklet till samtida Madrid.

Jag vill tillägga att det finns många ikonmålningar av Santa Antonio, som hyllas i flera länder. Även El Greco har gjort en målning av den helgonförklarade Antonio, med Jesusbarnet på bild och en lilja som attribut, den sistnämnda är en kod till en av våra mer kända andliga uttryck.

Egentligen är det helt otroligt hur mycket inspiration, som just de bibliska motiven inspirerat de stora mästarna inom konsten. Det måste också betyda, att de kreativa krafterna inom oss dit även alla konstformer hör, i allra högsta grad är hämtat ur någon urkraft hos oss människor, eller om man så vill människans andliga jag, eller om man så vill det högre jaget. Något som är ursprungligt och större än vad många av oss är medvetna om.


Det var gratis inträde till Goyas kyrkotakmålningar, trots att det stod att det var gratis enbart på onsdagar. Men vi klagade inte. Jag kände mig rätt nöjd av kapitlet Goya därför att jag insåg att vi hade sett Goyas arbeten i rätt ordning: Vilken lyckoträff helt enkelt, först Akademien där Goya varit elev, sedan Prado där hans målningar finns och sist dessa takmålningar i kapellet San Antonio De Florida i Madrid, som i all dess enkelhet är mycket av de figurer han målet i sina tidigare arbeten.

Takmålningarna i kapellet är ett fantastiskt resultat från bara några basfärger. Hur snabbt dessa dessutom kom till under är också helt obegripligt. - I kapellet finns speglar så att man kan betrakta takmålningarna mer ingående, utan att riskera att bryta nacken. Men tyvärr fick man inte fota i kapellet, inte ens utan blixt.

Man behöver knappast fråga sig varifrån vissa av Goyas verk/sviter var sprungna ur, eftersom Goya blev vittne till många av de barbariska scener som utspelade sig i det blodiga Spanska befrielsekriget. Det ser man särskilt i sviten i "Los Desastres de la Guerra" (Krigets fasor), vilket visar med all övertyglighet Goyas avsky för krigets bestialiteter, men de finns även uttryck för hans egna våndor i "svarta målningar". Goya blev vittne till många av de barbariska senerna som utspelade sig i det blodiga Spanska befrielsekriget.

Vi gick även i in den det vanliga kapellet där allt var rent och avskalat. Där spelades fin musik och damerna kom, bad och gick.
 

Men nog  känns det som om Goya, där han sitter staty på andra sidan gatan, blickar ut över kapellet San Antoinio De Florida och känner sig nöjd över sitt livsverk och utsikten.

13 juni blir kapellet platsen för en livlig pilgrimsfärd, där unga ogifta kvinnor kommer för att be till San Antonio om en partner, eftersom det finns legender om honom att han förenar par. San Antonio är också skyddshelgon för att hitta saker (t.o.m. andliga saker), eller förlorade människor, något som ligger varje ikonmålare lite extra varmt om hjärtat. San Antonio är känd i Portugal, Spanien och Brasilien, som ett äktenskapshelgon, som firas med parader och äktenskap.

Lite övrig kuriosa är att dagen innan, den 12 juni, är det "brasilianska Alla hjärtans dag", som heter Festa Junina (även känd som "Santo Antônio") där San Antonio firas tillsammans med bl.a. Johannes Döparen.

Vi vandrade vidare och på dotterns inrådan, som tidigare hade varit på en studieresa med konstskolan i Madrid och hade besökt en restaurang/ciderbryggeri alldeles i närheten av kapellet, slank vi också in på denna uråldriga tradition. 

Förutom rundvandringen via youtubeklippet finns här några egna bilder av mindre bra kvalité. Men via youtubeklippet ser man hur nära det är från kapellet till restaurangen/cidertillverkningen.

Jodå, vi smakade också Cidern, som tillverkats sedan början av 1800-talet här. Cidern var god liksom maten, som var det spanska enklare slaget, men är fullt tillräckligt.

Därifrån vandrade vi vidare och jag hittade reklam för öl, på en bar. Så nu vet du vad öl (Cervezas) heter på spanska om det undgått dig tidigare.

När vi närmade oss Metrostationen Principe Pio fick jag syn på kyrkkupolen och trodde knappt mina ögon: Undra hur man fungera inne i huvudet, när man klättrar upp på en kyrkkupol och ägnar sig åt graffiti på hela kyrkkupolen.

(Jaha, då var teknikspöket over there igång igen, som ständigt kollar och nagelfar min blogg. Jag har ett budskap: - Ni kan väl låta min blogg vara ifred! Det är rätt enerverande att inte kunna välja textsnitt, storlek i ett och samma blogginlägg, men också att upptäcka att t.o.m. bilderna har en tendens att försvinna!)

Rundresa Spanien - Madrid - resdag 20 - 23

Träffade ett svenskt par från Strömstad vid frukosten, de hade anlänt på natten till hotellet.

Vi löste 2 dagars biljetter med City Tour-bussen (kostade 21€ per person), men ett hyfsat inköp med tanke på, att det är hop on hop off system och trafikerar de normala turiststråken. Vi åkte ett helt varv innan vi bestämde oss för att hoppa av en sväng. Åka runt stan uppe på en takfri buss är inte helt fel. Bra utsikt också.

Här blev det första svängen genom Madrid nog så bra utsikt, eftersom en postbil krockade med en liten personbil. Det visade sig att kvinnan bakom ratten i person bilen var höggravid och när hon fick hjälp av en man ur bilen, höll hon sig om magen och verkade ha svåra smärtor. Som tur är tar det två röda sekunder i Spanien innan polis och hjälp är på plats. Jag hoppas att det gick bra med barnet i magen.

Denna vackra byggnad rundar City Tour-bussen, ett riktigt vackert landmärke i Madrid.

Mitt emot Spanska kungahusets recidens, Palacio Rael de Madrid finns en park och där hade man kinesisk gympa. Även här i Sverige har man förstått nyttan med denna lugna rörelsekod och den har mer och mer börjat dyka upp lite varstans här i Göteborg, både utom och inomhus.

Palacio Real de Madrid är det officiella residenset för Spanska kungahuset, men man har använt det enbart för att för att fira olika statsceremonier: galafester, luncher, officiella mottagningar, överlämnande av utmärkelser och för audienser. Med sina 3.418 rum, är slottet det största kungliga slottet i Europa.

Hur det däremot är ställt med det spanska kungahuset idag, har jag inte en susning om mer än att jag vet att det stormats rejält kring enskilda skandalomsusade familjemedlemmar inkl. kungen själv, som nyss lämnade sin plats till förfogande. http://sv.wikipedia.org/wiki/Juan_Carlos_I_av_Spanien

Slottet/residentet är öppet för besökare

Det är inte mycket som man får göra och säkerhetskontrollen är rigorös.

Lite vapenskrammel finns också att se på liksom att ta sig genom de officiella rummen. Så kameran fick gå igång utanför slottet/residentet. Vacker väggbelysning.

Men hela Spanien är en enda stor fyndkammare för den nu som har dylika drömmar.

Den som har en massa glas till övers och lite musiköra kan lätt tjäna sig en slant genom att fylla på glasen och få fram vissa toner och utifrån det spela melodier genom att gnida på glaskanten. Såg och hörde en mycket skicklig sådan i Prag, men den här mannens repertoar var inte heller så oäven.

Så här eller med heltäckande jalusier döljer sig affärerna under siestan. Jag fick nöja mig med att fönstershoppa under siestan. Förresten var inte siestan hela problematiken. Börsen och klädskåpens volym innebär vissa begränsningar. Men slänga sina spanska drömmar de finns fortfarande kvar.

Undra just hur det kommer sig att svenska affärer och restauranger aldrig bjuder på något mer färgrikt. De mörkgröna engelska gillar jag bäst av alla.

Plaza Mayor är en nutids turistfälla väl värt att besöka. På morgonen varje söndag och helgdag hålls marknad för filatelister och numismatiker, för den som nu har den läggningen. Tidigare har man kunnat mista alla former av huvud här... http://sv.wikipedia.org/wiki/Plaza_Mayor_de_Madrid

kanske nu också, men på ett helt annat sätt. Lite hötorgskonst till salu.

http://gun-m-ek.blogspot.se/2011/12/det-pastas-att-vi-blir-mer-lika.html
kåseri om Plaza Mayor finns i den länken.

Den underjordiska logistiken hade sin utblåsning här och det såg något lustigt ut...

eftersom papperstussarna dansade en egen variant av flamenco, eller möjligen i balettgracer.

Madrid är i allra högsta grad en konstens högborg, såväl inomhus som utomhus. Men efter att ha varit på resa i lugnare delar av Spanien var det svårt att uthärda bilavgaserna i den tryckande hettan på de allra värst trafikerade gatorna.

Retiroparken är en av Madrids största parker. Har kan man tillbringa en heldag om man känner för det, det går t.o.m. att hyra roddbåtar, som synes.
På spanska kallas Retriroparken för El Retiro men det officiella namnet är Los Jardines del Buen Retiro. Det är en mäktig trädgårdspark om 118 hektar som ligger intill promenadstråket Paseo del Prado.

Real Academia de Bellas Artes de San Fernando (Royal Academy of Fine Arts i San Fernando), som ligger vid Puerta del Sol, där vi bodde på ett hotell som låg på en sidogata till torget.  Akademin grundades på 1700-talet och fungerar idag som museum och galleri. Idag inrymmer den konstsamlingar av målningar från den 1500 -- 2000-talet: Arcimboldo, Giovanni Bellini, Correggio, Rubens, Zurbarán, Murillo, Goya, Juan Gris, Pablo Serrando. Akademin är också huvudkontoret för Madrid Academy of Art.

Goya, som jag skall visa lite mer om i nästa resdag, som ett resetips, var en gång en av Akademien ledamöter och dess alumner inkluderar dylika namn som Pablo Picasso, Salvador Dali, Antonio López Carcia, Juan Lund, Oscar de la Renta och Fernando Botero.

Men ibland är det svårt att välja vad som är vackrast: vacker arkitektur med alla dessa pampiga statyer, som utsmyckning, eller de många museernas konstsamlingar.

eller måste man kanske inte välja. Bara njuta av stunden...

och livet.

Skolbarn på utflykt, som har lite matrast.

Som mamma kan jag bli lite extra rörd. Det är inte lätt att bli trött av all uppståndelse.

Det är Madrid-priser och inte spanska landsorten...

På väg från Museo Thyssen-Bornemisza, som visade verk av Jan van Eyck, Tizian, Rubens, Rembrand, Vincent van Gogh, Monet, Picasso och Caravaggio m.fl., ägnade jag mig åt sedvanliga egna stilstudier. Vilken av dessa gatuskyltar tycker du är mest tilltalade, av ett och samma gatunamn.

Undra om Madrazo har någon liknelse vid det svenska ordet madrass? Kalle Madrass. Nej, jag vet, Calle betyder bara gata.
Men jag tyckte i all fall, att gatunamnet inbjöd till att humorerna tog ett litet glädjeskutt: "små hjärnor - stora glädjeämnen".

Nå... väljer du denna i blå emalj och utbuktande....

eller denna pampiga i kakel....

eller denna slätare emaljvariant av nyare snitt/modell...

När vi avverkat första våningen av Pradomuseet (Museo del Prado), dvs. 50 rum, tog vi lite lunchpaus.Enligt omdömet är det en av världens främsta konstsamlingar och har mer än 2 200 tavlor. Dock blev besvikelsen stor när jag inte återfann den tavla av gammal spansk målning, som jag trodde kunde återfinnas här.

Prado ligger vid promenadstråket Paseo del Prado. Men ordet Prado betyder äng, så mycket av äng kan man idag inte hitta, men väl ett intressant promenadstråk med skulpturpark. Vi tog en promenad ända mer not Atocha där vi tog en kopp kaffe och vände om.

Tänk så många drömmar som kan gå i kras.

Madrid är konstmuseernas stad nr 1 (tror jag bestämt). Men när vi kom till utställningen "Tears of Eros"  och Salvador Dalis tavla inte fanns där, som var anledningen till att jag ville gå dit, kände jag att sucken av besvikelse satt långt under skosulenivå. Istället fann vi en tafflig talang (ursäkta mitt omdöme), som jag inte ens har hört talas om. Vilket iof inte lär ha någon större betydelse, eftersom min besvikelse lär ha varit det som tagit överhand.

Men besvikelser av det här slaget är av övergående karaktär, när det finns hur mycket annat som helst att uppleva och betrakta,

eller att fästa ögonen på.

T.o.m. den allra enklaste turistfälla kan ibland röna intresse. Så vackra affischerna är.

Offentlig konst och utsmyckning är viktigt för en stads/samhälles känsla.

Här kan man också finna skugga undan den brännheta solens strålar.

Mitt i promenadstråket var det jongleringsövning på G.

En del skulpturer undrar man om de är färdigställda...

Undra om det är 1400-tals frisyr det skall föreställa med rullflätor vid öronen.

En annan variant av de ryska stapeldockorna Babuskadockor?

Värmen i slutet av oktober kräver sin siesta och dessemellan många pausar.

En del män är strängt upptagna av det som de prioriterar mest här i livet. Valen är bara lite annorlunda.

Det fick bli Metro tillbaka till "Sol"

När vi kom in hit och skulle äta, kom jag på en ljus idé: man borde nog göra motsvarande i Sverige också. Men med svenska politiker och myndighetspersoner istället.

Men då hade man väl tappat aptiten förstås och det hade jag faktiskt också gjort vid blotta åsynen. Jag förstår mig inte på idén med att hänga upp uppstoppade lik, eller skelettdelar på väggarna. 

Vi gick istället över till "Museo Jamon" och köpte med oss lite tillskott till magen för  kvällens planerade TV-kväll till sängs

Efter så mycket traskande kändes det som om det var befogat med en dusch och mycket små rörelser inför kvällen. T.o.m.en fullt normal människa hade nog varit rätt nöjd med stegräknarnas resultat. Jag var helt slut! Men jag hann nog inte så långt, som att se någon TV-bild. Jag somnade tidigt och lika hastigt som ett utblåst ljus.

(Konstigt att hur många gånger man än kollar, så hittar man alltid några rejäla grodor i texten...skumt!)