Idag är det exakt 70 år sedan fångarna i nazisternas utrotningsläger, koncentrationslägret Auschwitz, befriades och nyss visades i TV 2 en dokumentär om den svenska rasbiologin: ”Hur gör man för att rädda ett folk”

http://www.svt.se/kultur/film/rasbiolog-gifte-sig-med-rasframling


Eländet hur det svenska bidraget till Hitlers Nazityskland upprätthölls både från den svenska Regeringen och var tämligen utbrett i Sverige. Sist men inte minst hur det Rasbiologiska institutet i Uppsala bidrog till mycket mänskligt elände. Bara just därför blir den fortsatta svenska skenheligheten inget annat än beklämmande.

Jag har skrivit om det många gånger vid det här laget, men det tål att upprepas. Den som missat dokumentären "Hur gör man för att rädda ett folk", eller den dokumentärserie "Vår mörka historia", som Gustav Fridolin medverkade till sedan han upptäckt i våra stadshandlingar vilken otäck historia vi egentligen var bärare av. Sådant i den svenska historien varken han eller vi andra fick lära oss i skolan.  http://www.tv4play.se/program/v%C3%A5r-m%C3%B6rka-historia

Jag blev rätt glad idag, när jag läste Göteborgs-Posten idag och eleverna på Donnergymnasiet tycks ha större insikter om mänsklighetens eviga rasism och hur den tar sig uttryck. https://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2612141-overlevare-motte-elever-pa-donnergymnasiet
och stort tack, Micheal Ben-Menachem, som föddes 1936 i Ungern och som nu åker runt på skolor och berättar om det han upplevt. Han var endast sju år, när han fördes till utrotningslägret Auschwitz i Polen.

Förhoppningsvis skall det ställa några tankemolekyler på rätt plats någonstans, även om det finns indikationer om att eländet inte tycks ha något slut. Det är otäcka utfall som alltjämt finns i Sverige. Jag tänker då närmast på att en nazistisk grupp spärrade inatt av entrén till P4 Dalarna, där kanalen uppmanas att inte rapportera om Förintelsens minnesdag, som inträffar i dag.
Det har varit högtryck i feta rubriker över moskébränderna i Sverige. Men Simon Wiesenthal Center noterar också att svenska myndigheter inte gör något, eller mycket lite, för att skydda de judar som attackerats av muslimska extremister och att ledande politiker flera gånger motiverat antijudiska uttalanden med den pågående konflikten mellan Israel och Palestina, skriver DN.


I FN får Sverige svidande kritik och flera medlemsländer i FN vill se en oberoende institution, som övervakar mänskliga rättigheter i Sverige. Granskningen, som är den andra som Sverige genomgått. Förekomsten av hatbrott mot minoriteter som muslimer, romer, judar och bl.a. från norkst håll ifrågasätts det långsamma arbetet med att ta vara på samernas negligerade rättigheter.

I mitt föräldrahem hade vi National Encyklopedin och konversationslexikon 1952-1955 års upplaga, tryckt i Malmö 1957 och den har nu övergått i mina ägor, eftersom jag sedan länge tillhör den yttersta grenen och var den enda som var intresserad av detta i övrigt alldeles utmärkta uppslagsverk. Dylika finns inte idag! Men vad som stod där bekymrade mig redan som barn. I ett långt kapitel, sida 390-398, som handlar om "lappar" finns bl.a. ett avsnitt under rubriken:



Karaktär. Lapparna äro vanl. glada och godmodiga människor, som för det mesta utmärka sig för snabb uppfattning och stor livlighet. Den ofta hörda beskyllningen för misstänksamhet visar sig, om man kan umgås med dem, ej vara synnerligen grundad. De äro i allm. sparsamma och försiktiga i affärer. Ärligheten är god. Nykterheten är numera mycket tillfredsställande. Renligheten är, särskilt med tanke på de svåra förhållandena i de rökiga kåtorna, fullt tillfredsställande. L:s vanligaste fel brukar vara bristande fasthet. Ofta har l. även blivit beskyllda för lättja och klen energi, vilket dock mestadels beror på missförstånd.

När man kommer till Svenska finns otaliga sidor med just svenska, närmare bestämt sidorna 395- 460. Men inte ens under de olika tidsepokerna, eller under svenska språket kan man återfinna några karaktärsdrag på svensken.


Jag kan i mitt stilla sinne undra vad det skulle stå om svenskarna, om man idag gjorde samma studie på dem, ang. karaktär.

Stalotomterna 1-4 i Remdalen, tyder dock på att Stalho inte är någon myt. På 1830-talet spekulerade dock bröderna Lars Levi och Petrus Leastadius om Stalo i själva verket enbart var en mytologisk gestalt, eller om Stalo faktiskt hade en historisk verklighetsförankring. De gjorde då en egen tolkning av vad det hela kunde röra sig om, som drog runt i fjällvärlden. Lite kittlande för fantasin är det dock då stalo (stalho) ansågs vara det samiska ordet för "Stål", var det kanske här som Stålmannen föddes i själva verket....