Google+ Followers

onsdag 31 december 2014

Nyårsafton 2014 och det minst sagt brännheta ämnet nyårslöften.

Ärligt och uppriktigt talat så tror jag inte alls på idén med nyårslöften. Jag tror att den mest sannolika möjligheten till att ett ny förändring sakta men säkert får växa fram. 

Det finns vissa fall när jag inte alls tror på några små förändringar i rätt riktning och det handlar om röka, kröka eller vara hemfallen åt kolhydratfrossa etc. Där tror jag helt enkelt inte på några milda övergångar.

Alla jag känner som brukar ägna sig åt nyårslöften, inkl. jag själv, brukar ha dem i åtanke den första veckan, ungefär lika välkommen som en gråsten i skon som ligger där och skaver. För att andra veckan gå omkring med konstant dåligt samvete och tankar av varianten.... jamen, nu blev det inte riktigt så därför att... 

Har ni någonsin slagits av tanken så mycket förhinder, som egentligen kan komma emellan. 


Jag har gjort det många gånger i mitt liv, eftersom jag har ett nyårslöfte som jag hållit på att älta runt i åtminstone 30 år!

Men hur gick det nu med nyårslöftet. Tja, vid ungefär tredje veckan finns den inte ens i medvetandet längre, utan har flugit sin kos. Never to be seen again. Någon gång under året brukar den där nyårslöftestanken åter bygga bo i mitt huvud, som ett jag borde verkligen.

Det här med kosten och dess innehåll är i vart fall på den här gatuadressen föremål för eviga och kvalificerade jättehinder. Där ser man verkligen hur mycket uppväxt och vanor egentligen spelar in. Det är väl också därför jag är mycket skeptisk till människor som på fullt allvar tror, att vi människor inte är behängda av olikheter som kan bli rätt knepiga att få ihop.

Helt lätt är det inte att leva två parallelliv bredvid varandra med helt olika vanor, eller ovanor kanske man egentligen borde klassa det som. Vem som har vanorna eller ovanorna det låter jag däremot vara osagt.


Min och dotterns diskussioner om maten har börjat dugga allt tätare, eftersom det faktiskt inte är lätt att få det att gå ihop. För hur bär man sig egentligen åt, när man bor tillsammans med en av det manliga könet, som tror att han kommer att frätas upp inifrån vid blotta tanken på att maten består av något i grönsaksväg och på fullt allvar tror att sockerbomber är lösningen på ett lyckligt liv.

För att allt intag skall vara det jag själv vill ha mig till livs krävs faktiskt, att jag varje dag ansvarar för maten. Dvs. om inte dottern är hemma förstås och skramlar runt i köket istället. Då kan jag koppla bort det hela. Hon vet vad jag vill och inte vill äta.


Nu till nyår så har det inhandlats hummer och annat i mina ögon helt ok mat. Gissa nu vad maten bestått av så här långt.
 

Frukost vid 10-tiden: alla tre hade olika intag. Min frukost var inte så upplyftande, eftersom det visade sig att de två avokado som fanns kvar inte var i något bättre skick, när jag väl hade skurit itu dem. Men jag lyckades få ihop det till ungefär en halv avokado, resten hamnade i komposten. Till det lite Crème fraîche och hackade kräftstjärtar, allt nedsköljt med en stor baja kaffe med en slatt grädde i.

Lunchen var det ingen som kände alls för, så den måltiden bara försvann ut i tomma intet.

Framemot 17-tiden insåg jag att de där hummerstjärtarna, som jag hade lagt fram kokboken till redan igårkväll och den färska ingefäran, som jag hade skalat med sked, dragonen som jag åkt iväg och enkom inköpt, eftersom Herr H rensat örtskåpet utan att anteckna vad han slängt bort, de skulle bli en ickefråga, eftersom Herr H hade börjat baka maränger, istället för att ta itu med humrarna, som han hade lovat att han skulle fixa.

Jag är inte så bra på att krossa hummerskal och få dem helt platta så jag väntande in i det längsta. Visserligen har jag bytt till dubbdäck på bilen, så det skulle väl i och för sig kunna ordnas på annat sätt, att få hummerstjärtarna helt utplattade inför grillningen och ösningen i ugnen. Men det kändes inte riktigt som om det var det var någon god tanke.

Ett tag lekte jag med tanken på allsaxen, som t.o.m. klipper plåt och köttyxan att banka ut hummerskalen med så att de blir platta inför ösningen i grillen, men jag insåg att mina nypor & nacke idag inte kände sig redo för att gå en sådan match.

Följaktligen hasade jag mig in i köket och började skramla runt för att göra grön ärtsoppa med grillade kammusslor dvs. den tänkta förrätten. Den där efterrätten som jag hade tänkt ut den kändes inte alls nödvändig, eftersom jag redan räknat ut med baken, att det är maränger & glass som Herr H såg fram emot.

Lite jordgubbar, blåbär och en klick citronkvarg blir nog bra till boken jag tänker försjunka i, eftersom det är hockey på TV och ni kanske kan gissa vem som sitter utslätade i soffhörnan där och säkert också kommer att ägna sig åt maräng och glassorgier. Det mest fantastiska är att han senare kommer att fundera över varför han mår så dåligt.


- Ja, det är ju märkligt, att du mår illa, undra vad det kan bero på, brukar jag ibland låta undslippa, men för det mesta så tittar jag bara med en tvivlande blick på honom. En blick som säger "jag som trott att du hade en ovanligt bra slutledningsförmåga".

Ute är det fullt krig, vilket fått Herr H att kommentera:


- Lustigt att man flyr från krig och så dundrar man på med fyrverkerier, smällare och ett och annat riktigt skott också, under flera dygn. 

Man skall inte vara av någon känsligare natur. Bara det senaste dygnet har jag fått den kvarvarande lilla nerven, att rycka till rejält åtskilliga gånger. Jag verkar ha blivit lika skvätträdd, som jag var som liten, vid plötsliga ljud. Det har dessutom varit ishockey på TV, så häromnatten trodde jag att det var ett helt kompani gubbar i vardagsrummet. Men det var bara Herr H som förde intelligenta högljudda samtal med sig själv. Finland-Kanada, Ryssland-Sverige var anledningen....

Så något GP-fyrverkeri inne i hamnen orkade jag inte ens tänka tanken på, dessutom såg jag och dottern att dimman låg tät, när vi var ute och rattade här på eftermiddagen och jagade reda på dragon.

Det här med nyårslöftet då?

Jo, jag skall försöka än en gång, att upprepa samma mantra, som jag hållit på med i över 30 år. Det verkar ju fungera i övrigt ute i samhället: om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger verkar det bli en sanning. Det är nog enda chansen för mitt vidkommande.




Nyårslöftet får i år bli en regelrätt halvbön istället: kan jag inte börja med att ta hand om mig själv lite bättre och lära mig att säga NEJ, lite oftare.


2 kommentarer:

  1. Gunilla Gomér (KD): "Orimligt att flyktingar åker på semester i hemlandet"

    SvaraRadera
  2. Det finns många fler grejer på ett järnspett än förnekelsesvensken känner till:

    http://faktum.se/2014/07/sveriges-eu-migranter/

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/medier-svenskar-tigger-i-melbourne/

    SvaraRadera