Google+ Followers

lördag 6 december 2014

Carl-Einar Häckner: Livet när man är annorlunda -

Sedan jag läste Göteborgs-Postens Två Dagar, där Carl-Einar Häckners krönika fanns, finns det flera i min omgivning som spontat har tagit upp hans krönika och fört den på tal. Alla har varit djupt berörda och ingen har känt till, att det är så livet har varit för hans del. Man har enbart tagit honom för den där idel roliga människan, full i skämt och trolleritrick. För det är ju så livet också är.

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2558748-carl-einar-hackner-livet-nar-man-ar-annorlunda

Det är väl så det är med oss allra flesta människor. Det finns många lager, som vi aldrig skyltar med. Det är alldeles för ömtåligt för att lämnas ut och riskera att hamna i ovarsamma händer, hur öppenhjärtliga vi än synes vara vid en första anblick.

Min mamma hade ett speciellt namn på dessa barn/vuxna vars liv var annorlunda. Hon kallade dem för änglabarn och alla vi som har, eller har haft ett änglabarn i vår närhet, vet också att de intar en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Dvs. om vi inte föredrar att skyffla undan dem i ett hörn.

Alldeles nyligen korsades tillvaron åter med tillvarons krasshet i två olika skepnader. Jag har funderat vad det är hos mig som gör, att jag inte kan känna den där ilskan över att det blev så, utan det enda som jag bär inom mig är vissheten. Vissheten över att det helt och hållet är omgivningens problem att kunna hantera det, därför att själva är de bara vad de är. Ingenting annat.

Allt beror på hur omgivningen möter dem. Om det blir på deras egna villkor, eller om de möter dem med det, som dessvärre inte är helt ovanligt och som jag lärt mig avsky hjärtligt, eftersom det är meningslöshetens handlingar det handlar om.

Egentligen har jag länge haft lust att skriva om den glädje, som man kan möta där inga enkla raka linjer går att följa. Men det känns alldeles för ömtåligt att berätta om. Så jag förstår Carl-Einar Häckner, som inte berättat om sin syster förrän nu.

Jag tror att det finns ett inneboende behov av att lägga detta skyddslösa närmast våra hjärtan. Inte låta det skrynklas ner av ovarsamma händer.

Just nu när jag skriver de här raderna skulle jag önska, att jag kunde förmedla det som finns inom mig. Det är alltid de skyddslösa som intar en särställning hos mig, vare sig det blivit ett litet hack i evolutionens fulländning, eller om de bara är skyddslösa av andra skäl. Barn är det i allra högsta grad.

Det finns så mycket förutfattade meningar i att det inte skulle kunna vara/finnas glädje också närvarande, när man är annorlunda.

Hur eller på vilket sätt de hamnade där spelar heller inte så stor roll. Det var något som gjorde att det var så det blev. Men deras liv är inte mindre värda, går inte heller att lägga upp på en våg att väga. De bara är, precis som oss andra. Jag har ju inte heller ett vanligt liv, mitt liv blev helt plötsligt annorlunda en solig majdag 1989, inte långt efter att jag hade fyllt 38 år.

Plötsligt ändrade jord och himmel plats i mitt liv och jag för dagligen en kamp sedan dess mot en oförstående omvärld, som vill att jag skall passa in i deras uppmåttade värld och tabeller.
Men jag vägrar. Jag är alltjämt den jag föddes till... barfota på hela kroppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar