Google+ Followers

söndag 16 november 2014

En del rader jag läser fastnar i mitt inre.

ENSAM. En ek sticker fram bakom furorna.

Varken mer eller mindre stod det. Men rubriken var "I stenarnas hem växer skog af gran hjelpligt".

Hur är det med oss människor egentligen.

Även om jag själv omges av en brokig familj, med förgreningar hit och dit, ibland inte ens biologiskt släkt, kan jag i slutändan inte skriva om de två olika släktledens egna biologiska historia.

Jag växer hjelpligt i denna skog, som skogsförvaltaren helt uppenbart bestämt sig för att röja grundligt. Så grundligt, att det inte är så väldigt många träd, som står kvar i denna skog och som också kan föra sina frön vidare till nya plantor.

Ända sedan jag slog upp mina ögon inför den här världen, har dessa stora släktled jag är sprungen ur stadigt minskat. Rätt tidigt i mitt liv tillhörde jag det yttersta ledet


Den här skogen är idag mycket starkt decimerad. Vi är nog en av alla dessa familjer/släktled, som är på utdöende. Jag tror inte att det dröjer alltför många decennier innan den sista strofen har klingat ut.

ENSAM.


Ett laddat ord, men ett ord som trots allt handlar om oss själva.

ENSAM är för en del människor ett skamligt ord, ändå är det just det vi i själva verket är. Det finns många stigar genom skogen där vi bara har oss själva, när det kommer till kritan.

Det kanske också är därför jag vissa dagar, med sorg reagerar på hur det "nya samhället av idag ser ut". Smärtsammast är när jag betraktar de små barnen jag möter ute i dagens samhälle. Vi blir bara mer och mer inkapslade i oss själva. Så även jag. Men jag vill inte ens själv omge mig av det personbrus mitt liv tidigare bestod av, när hemmets dörrar mest påminde om julruschen i Åhléns svängdörrar och ännu en middagstallrik dukades fram i all hast. Det känns som om jag vuxit ur den kostymen och är något som fanns någonstans i något av alla mina tidigare liv, som mitt liv så här långt har bestått av. Var sak har sin tid, heter det väl t.o.m. i Bibeln.

Väldigt små barn vars föräldrar går med barnvagnen vända mot de mötande människorna, är de inte medvetna om vad de själva står för hos det lilla barnet. Det får mig också att fundera över vilka människor det är som är barnvagnskonstruktörer eller barnvagnsförsäljare. Är de själva resultatet av sin egen uppväxt, eller är självklara tankebanor helt utdöda.

De små barnen där de befinner sig liggande eller sittande i sina barnvagnar, de bombarderas av sinnesintryck. Inte bara där, det fortgår i hemmen också. Det finns ingen möjlighet i hela världen, att kunna sortera, hantera eller bearbeta för hjärnan p.g.a. dess mångfald. Vad kommer det att få för konsekvenser/vad får det för konsekvenser, att det saknas tid för den där stilla stunden ämnad för återhämtning/eftertanke och sortering, när avstängningsmekanismen står på ON-läge hela tiden.


Förut, för inte alltför länge sedan, rådde helt andra förutsättningar och jag är rätt övertygad om att jag hade förmånen, att växa upp i en ultimat tid, även om andra händelser som spelade in i mitt liv blev långt ifrån ultimata. Ändå kan jag känna mig djupt tacksam över att jag inte växte upp med så mycket prylar, att det hela mest påminner om en smärre affärsverksamhet. 


Tanken återvänder än en gång till ordet ENSAM: Nutidens föräldrar, som går bakom barnvagnen, dold för barnet är inte helt sällan strängt upptagen med att prata i mobiltelefonen. Det är mycket som har förändrats under vägen genom den igenvuxna snårskogen.

Hela mitt liv har jag varit en betraktare. Det har också gjort att jag noterar uppgivenhet, ser utslag av frustrationens handlingar, som inte går att  "omskriva bort, som något tillfälligt". När jag växte upp fanns inte så mycket prylar, men många närvarande människor ur olika generationer.

Det är inte bara där det skiljer sig. Jag kan bara studera mitt eget hem för att inse hur sjukt prylsamhället blivit. I mitt minne dyker allt tätare upp mina sökningar i tingsrättens arkiv, när jag varit på jakt efter någon gammal bouppteckning i något pågående mål/ärende.


Hela hemmet inklusive gångkläder fanns deklarerade i de gamla bouppteckningarna. Jag kan inte dra mig till minnes, att jag någonsin läst en bouppteckning som fyllt dessa två A 4 sidor, som var ämnade för tillgångar och skulder. Idag skulle det vara en total omöjlighet, att spalta upp på två A 4 sidor.

Jag ställer mig allt oftare frågan, när jag läser otåligheten över bristen på det perfekta livet: var någonstans på vägen gick människan egentligen vill, eller är det bara så enkelt, att stigen genom snårskogen lett oss hit. Därför att vi själva inte hållit sikten fri, bara omedvetet knallat på.


I slutändan är vi ändå alltid ENSAM, hur mycket människor och prylar vi än omges av i vår vardag. Det finns ingen som dör åt oss, eller slår följe med oss sida vid sida. Det finns ingen annan än vi själva, som kan bära våra bördor eller glädjeämnen. Allt vi drabbas av, ont som gott, utkristalliseras endast ett enda ord, som äger bärighet: ENSAM.

ENSAM är inget ord som någonsin skrämt mig, snarare är det väl så att jag själv haft ett stort ensamhetsbehov mellan varven. Ensam möta den frid som livet också måste bestå av. Då t.o.m. en liten krusning på ytan, eller bara betraktandet av ett grässtrå, som vajar i vinden, blir det mest händelserika i situationen.

Kanske har det varit en bibehållen naturlag, att få vågskålarna i balans, att inte forsa fram genom livet i 100 knyck jämt och ständigt. I hela mitt liv har det alltid ställts stora krav på mig, men de största kraven är det jag själv som ställt på mig själv. Ändå har jag haft förmågan, att skaka av mig. Även i stunder som nu, när jag är trött ända in i märgen, känner jag stillheten i min närhet. Kan förnimma den, som högst verklig och närvarande...


Jag tänker emellanåt på en studiekamrat, hon kunde inte förstå hur jag ens kunde tänka tanken ut att gå ensam på bio. Än mindre göra det. Göra saker ensam för mig själv. Kring henne var det alltid ett förskräckligt larm. I samma sekund hon steg in i rummet, visste alla i samma ögonblick, att hon hade gjort det. Det skulle alltid hända så mycket saker kring henne. Hela tiden vara produktiv, intensiv och så naturligtvis, som en ren följd av den livsstilen: depressiv.

ENSAM

kanske är det så, att: "I stenarnas hem växer skog af gran hjelpligt" och mitt i allt: 

ENSAM. En Ek sticker fram bakom furorna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ek


Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland anses vara Sveriges äldsta ek. Den är omkring tusen år.
Nåde den stackare som gav sig på en ek med yxan. På 1600-talet var det belagt med dödsstraff om man greps vid flera tillfällen.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar