onsdag 2 juli 2014

Joakim Lamotte, frilansjournalisten, som arbetat på SVT Debatt och Uppdrag granskning borde kanske gått en föräldrakurs innan han skaffade barn.

Jag undrar var alla vuxna människor har tagit vägen?

Igår morse höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen, när jag läste om journalisten Joakim Lamotte, som varit med sin treåriga dotter på barnfilmen om Alfons och Milla. http://www.gp.se/kulturnoje/1.2416483-alfons-abergfilm-sags-vara-sexistisk
 

Istället för att prata med sin dotter om filmen, gick han raka vägen hem och skrev ett bloginlägg, som sedan dess delats över 10 000 gånger om filmens bristande genustänk! - Hur många delningar det blivit tills idag vågar jag mig inte ens att tänka på...

Nu påstår Joakim Lamotte på fullt allvar, att hans dotter sugit åt sig allt detta som sanningar och själv fick han magont och undertonen kräver nu censur av Alfons och Milla.

Det som han tycker skall censureras är i filmens sista kapitel, när Alfons och Milla bygger en hemlig utkikskoja i trädet. Alfons blir retad av de andra pojkarna, som hävdar att man inte kan leka med tjejer. Men Alfons bestämmer sig för att strunta i vad de säger och ändå leka med Milla.

Pojkarna i berättelsen radar upp en massa "brister" hos flickor, som att de kammar håret och leker med dockor. Det reflekterade inte Joakim Lamotte över och han gick även miste om berättelsens sensmoral, som jag hoppas att hans treåringa dotter i vart fall snappade upp, även om hennes dramaturgiske pappa inte gjorde det.

Förhoppningsvis så går Joakim Lamottes treåriga dotter på förskolan/dagis och förhoppningsvis finns det fullvuxna förebilder involverade i den verksamheten om hon nu inte har en mamma som kunnat ge sin dotter rätta verktygen. I vart fall är förskole- och dagispersonalen utbildade till, att kunna hantera en hel del uppkomna situationer av varierande slag, som kommer raka vägen från de vuxnas värld av udda värderingar.

En treåring som fått en bra uppbackning av de vuxna runtomkring sig biter dylika saker inte på. Med tanke på mitt eget medvetande som barn, tror jag att de allra flesta barn har ett djupt rättspatos, som det inte är svårt att appellera till. Det är först sedan barn fläckats ner av vuxnas attityder, som de spårar ur och faller till föga för grupptrycket och lätt hamnar in i mobbarens värld, OM de vuxna väljer att blunda!

Men hela tiden är det vi vuxnas ansvar, att staka ut de rätta linjerna i barnens uppfostran. Det är vi vuxna som skall vara förebilderna och föra de här livsnödvändiga samtalen med barnen.


Min allra första lekkompis hette Hasse och nog blev han retad för att han lekte med mig, en tjej. Det var så illa att fram till förskoleåldern föredrog vi varandras sällskap. Hasses och min värld den var fullständigt ointaglig. Vi bistod varandra i vått och torrt.

När de större barnen mobbade Hasse för att han inte kunde säga kiosken, utan sa tjoscken och bestämde sig för att han inte fick följa med till kiosken av den anledningen. Då tröstade jag honom med att han och jag kunde väl gå till kiosken tillsammans istället och det gjorde vi också. Jag blev t.o.m. beviljad en godisslant av min mamma, sedan jag berättat av vilken anledning det var viktigt, att få tillgång till en godisslant just den dagen.


Barnbarnen runtomkring mig visar, att än har inget förändrats och t.o.m. den lille machokillen, som avskyr allt vad dockor heter, han leker med flickorna på förskolan. Även om han ibland ger ifrån sig ljudliga suckar över, att han tvingas vara pappa i leken med dockorna.

Så här liten var jag, när Hasse blev min bästis. Vi var de två rymmarna vars värld ingen vuxens tankar kunde övervinna. I förskoleåldern fick jag en annan bästis och hon, "Flingan" är fortfarande min bästis. I sommar skall vi dela ett par veckor tillsammans efter ett uppehåll på väldigt, väldigt många år. Vi är alltjämt två starka kvinnor, som vet att uppskatta våra egenskaper, att just vara till kvinna född. Som om det inte kunde räcka, vi har t.o.m. lyckats fostra söner.



4 kommentarer:

  1. Synd att inte Joakim Lamotte förklarar för sina bloggläsare vad han sagt till sin dotter om den tatuerade pinuppan han har. Om inte det är en sexistisk illustration på hans egen kvinnosyn då vet jag inte vad som skulle kunna vara det.

    SvaraRadera
  2. Helt rätt!

    Jag har noterat hans tatueringar, men eftersom jag är en garvad specialpedagog, som också arbetat med människor hela mitt yrkesverksamma liv, så utelämnade jag dem.

    Men visst är det så, att även han tillhör det här aningslösa föräldraskapet, som har svårt att skärskåda sina egna handlingar och vad det är för budskap de förmedlar till sina barn.

    SvaraRadera
  3. Lamotte påminner med sitt upprörda blogginlägg om Killinggängets gamla sketch från ”I manegen med Glenn Killing” där Robert Gustafssons surgubbe upprörs och spyr galla över Astrid Lindgrens böcker som han hävdar är fulla av snusk. Och när han inte hittar snusket så skriver han till det själv med krita bara för att få ha något att uppröras över.

    Om man bara ska se till enskilda händelser i Alfons-filmerna/böckerna så kan man ju hitta allting, exempelvis skulle man kunna säga att Alfons hyllar både stöld, utfrysning och misshandel. Ska vi börja djupanalysera precis allt går det ju inte att läsa en endaste bok eller kolla på TV ens.

    "Alfons och Milla" är ju en beskrivning om hur det är i småskoleåldern och tar ju upp detta som ett problem och låter dessutom Alfons lösa problemet och vägleda barnen i sunt förnuft.
    Gunilla Bergström är en fantastisk författare som i enkla ordalag får till de mest fascinerande sagor – som känns som direkt ur verkligheten dessutom.

    SvaraRadera
  4. Joel Jonsson, jag kan inte mer än hålla med dig i allt du skriver. Barnboksförfattare som fängslar barn skall man se upp till inte ner!

    SvaraRadera