Google+ Followers

tisdag 1 juli 2014

Ännu ett besök i Lars Lerins värld = Sandgrund i Karlstad.

Efter att ha passerat den ambulerande utställningslokalen med  gästutställaren, som jag hoppar över att namnge, stegade jag och Herr H iväg mot Sandgrunds café. Vi plingade på knappen och upp dök "Junior". Räkmackorna var slut för dagen, så vi fick hänge oss åt en smarrig citrontårta istället med kaffe till. Den stora vita kaffekoppen med guldkanter, som Herr H fick var ett konstverk i sig. Medan jag serverades i det som brukar vara ett fall för caffe latte.

Jag passade på att fråga Junior vem som bestämde över vilka, som fick hänga ut i gästutställningslokalen på Sandgrund. Det bestämdes av en gallerist i Stockholm tillsammans med Lars, kom det fram efter ett väldigt diskuterande fram och tillbaka. Mycket känd konstnär var det som denna gång hade hängt ut sina "verk", eller skall man nu kalla dessa för "värk" rent utav? Saker och ting blir ju inte till det bättre för att man tillhör någon fin konstnärssammanslutning, eller har en konstutbildning bakom sig.

Jag tog min caffe latte och gick mot ett bord med "Lars Lerinutsikt", eftersom regnet hängde i regntunga skyar och inte inbjöd till att sitta utomhus. Därmed överlät jag till Herr H att bära brickan med citrontårtbitarna. Jag hörde då hur Junior frågade Herr H om jag var konstnär.
- Nej, det var vi inte vi bara höll på lite med allt möjligt, svarade Herr H Junior, utan att han visste i vilken avsikt jag hade ställt frågan till Junior.

Jag kände mig lite irriterad över Herr H:s förminskning av mina egna konstnärliga utbildningar, men brydde mig inte vidare i det. Det är så många som förminskar det man gör och ändå aldrig kan tas ifrån. Det är ju inte alltid de stora elefanterna inom utbildningar, som är de bästa. Men min avsikt med frågeställningen hade dessutom varit en helt annan.

Trots allt så är jag en länk i tre generationer kvinnor, som producerat konst, varav det senaste tillskottet har en rätt hyfsad konstnärsutbildning också. Sedan att man inte skapat sig ett värde i namnet, det har ingen som helst betydelse för egen del. Jag känner till många som skapat sig ett enormt varumärke enbart med namnet, men hur tilltalade är den konsten egentligen?

Mina tankar levde trots allt alltjämt kvar i det vi hade lämnat bakom oss, bara en timma bort och mina tankar om framtiden. Finns inga drömmar längre, så var finns människan då? Det fanns ett syfte ur ett betydligt längre perspektiv med mina spontana frågor till Lars Lerins älskade make Junior om vem som kunde få ställa ut på Sandgrund.


Precis som jag trodde så fanns det en hel del nyhängt, sedan vi kvistade förbi Sandgrund sist. Jag hade räknat ut att så kunde vara fallet, eftersom det pågår en Lars Lerinutställning på Akvarellmuseet i Skärhamn, som vi hade besökt tillsammans med ett sidoskott i vår udda familjebild i början på juni. http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/06/akvarellmuseet-i-skarhamn-lars-lerins.html
Jag får alltid "hemlängtan" när jag ser en del av Lars Lerins verk.
Ovanstående svit var inget undantag.

Förutom en hel del nya vägghäng så fanns en svärm av brev som Lars Lerin sänt till sina föräldrar under hans tid i Lofoten.
- Han är nog en riktig morsgris, kommenterade Herr H alla de ljuvliga bildbreven som Lars Lerin skickat.

- Skulle inte du pinka ner dig av glädje om du fick sådana brev, undrade jag.
En grymtning kom till svar från Herr H...

Skuggorna från träd till hus, rörde också i min sårade hemlängtan till något som inte längre är, som är utplånat från jordens yta. Det är så livet är, när man är född på fel plats på jorden. Vem kan förstå den sorgen mer än människorna, som själva är födda och haft sina liv i Malmberget. 40 år av mitt liv det är en lång tid, att få utraderad av svenska statens penningbegär.

Jag skall inte släppa ifrån mig fler bilder från utställningen och Sandgrund, men akvarellerna från Lofoten rörde också i den tysta saknaden. De färgsprakande akvarellerna från tivoli och karuseller och vem kan göra något sådant förutom Sveriges mästare i akvarell: Lars Lerin.

Vi hittade också denna underbara skapelse, en hemmafixad spark gjord av två gamla skidor, som medar. Vad forslar man på en sådan spark? Jag kom fram till att den måste fungera som taxi för stelfrusna personer, som haft ett alltför rikligt intag av spirituosa.

Egentligen hade vi tänkt oss, att också besöka Värmland museum, för att kika lite på den utställning, som skrivargruppen på Kyrkeruds Folkhögskola hade tipsat om på samkvämskvällen, när vi avrundade den veckans sommarkurser/utbildningar.
En utställning i ord...
Men min sargade kropp inbjöd inte till mer utsvävningar än det som ikonmåleriet redan hade tillfört den och stoppet vid Sandgrund i Karlstad. Det räckte och blev över. Vi började därför köra hemåt med ett litet stopp vid Degerfors kyrkogård.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar