söndag 6 juli 2014

Det är lustigt vad man kan vakna till.

En gammal slagdänga från min allra tidigaste ungdom och minnen från den tiden.

Everly Brothers och The Shadows med Cliff Richard, tillsammans med den här gamla slagdängan med Everly Brothers, som hade fyllt denna ensamma sommar. Jag hade varit ensam hemma hela sommaren trots, att jag inte var så gammal. I vart fall inte så gammal, att jag borde ha lämnats ensam. Inte den sommaren och inte följande somrar heller. Men det var andra tider då.

Det var just precis denna sommar, då jag rymde hemifrån på allvar. Fastän det var ju aldrig någon som ens upptäckte, att jag hade rymt hemifrån.

Men jag vet att medan jag smidde mina planer med att rymma med cirkusen, satt jag om kvällarna och spelade dessa skivor om och om igen, där i min ensamhet, medan cirkusen hade sina föreställningar.


Jag hade närt en dröm om att jobba med cirkusen, sedan jag hängt med näsan och stirrat hängivet åt cirkusprimadonnan på lina, medan hon tränade om dagarna innan förställningen. Hon hade varit välvillig och gett mig många uppmuntrande ord över mina förmågor. Egentligen fanns väl inget märkligt i mina tankar, eftersom jag hade konståkningen och i övrigt sedan väldigt tidiga år, hade behållit kroppens vighet, som nu riktigt små barn en gång för alla är födda till. Min kropp hade dessutom satts i riktig träning väldigt tidigt.

Så tanken var nog i och för sig god. Men planeringen inför framtiden och att resa med cirkusen var väl sas tämligen undermålig. Där kunde man verkligen snacka om att resa med lätt bagage och inte en tanke längre än näsan räckte.

Men eftersom mamma låg på Garnis i Boden, med enkelbiljett till himmelen, så hade det ju inte heller funnits någon, att diskutera tankarna och planerna med. Kanske var det också därför de var minst sagt bristfälliga.

Det här var ju inte precis på mobiltelefonernas tid, eller ens telefon på sjuksalen. Än mindre några humanbesök på sjukhus. Utan det var fråga om att sitta på en obekväm pinnstol i hennes ensamsal och sedan åter sätta sig på tåget hem igen, när kvällen var kommen och för att hinna med sista tåget hem. De enda passagerarna på tåget hem, förutom jag, var de få kvarvarande militärerna, som inte hade kunnat åka hem tidigare under lördagen.

Men min karriär som "cirkusprinsessa" den blev ack så kortvarig. Jag åkte med från Malmberget till Gällivare, steg ur vid Malmbergsbacken och tog mig hem igen.

Jag minns att jag kände, när vi började närma oss Folket Park, att mina cirkusdrömmar hade nog trots allt byggts på mer vilja än verklighet.

Verklighetens kranka blekhet hade verkligen hunnit slå till på den korta bilresan i dess fulla kraft. Rätt snabbt hade jag kunnat inse, att just det här förhållandet med, att ha suttit inklämd mellan två ivrigt diskuterande cirkusarbetare, som hade armsvett, det var nog det som fick verkligheten att återvända fullt ut, tillika snabbt.

Armsvett, var nog dessutom bara ett lindrig beskrivning, eftersom de hade rivit hela cirkustältet och packat ihop hela cirkusen, med en väldig hastighet, för att dra vidare till nästa ställe. Var nu det var. Det visste jag inte ens.

Inte gjorde cigarettröken i bilen det hela till det bättre. Det var rejält kvalmigt i amerikanaren, även om ena bakrutan var nervevad något.

Det röda, bulliga galonsätet gjorde, att jag hade hasat långt ner och fått känslan av att jag nästan hade båda knäna under hakan. Jag kände mig helt enkelt rätt ynklig. De vilt pladdrande cirkusarbetarna på vardera sida om mig, de var något annat än en förlupen flickunge med oklara framtidsvisioner.

Medan den stora amerikanaren rörde sig framåt längs vägen mot Gällivare hade man nog någonstans i cigarettdimman, kunnat urskilja den udda sammansättningen personer i bilen. Garvade cirkusarbetare med fimparna hängande i ena mungipan, med askan från cigaretterna av imponerande längder och ett vansinnigt fel i hela bilden: En flicka som definitivt inte hörde dit. Hon, var jag!

Jag har många gånger undrat över: hur gammal trodde cirkusarbetarna, att jag egentligen var, eller brydde man sig inte i sådant överhuvudtaget på den tiden, att man tog med en 13-åring, utan att ens fundera över saken?
De sträckte ideligen sina svettiga armhålor rakt över ansiktet på mig, när de skulle utbyta saker med varandra, när de började att inta dagens färdkost. De ville dela med sig av sin mat till mig, men jag tackade vänligt och bestämt nej, trots ett väldigt  och ideligen trugande. Jag kan fortfarande minnas lukten av den korven blandat med svetten från deras armhålor, toppat med cigarettröken, som vid det här laget hade impregnerat hela bilen och etsade sig fast i min näsa.

Det var den lukten och minnet av musiken, som jag hade lyssnat på om kvällarna, när mina rymmarplaner började ta form, som jag vaknade till.

Ungefär som en simsalabimföreställning i bästa Walt Disney-anda... POFF!




2 kommentarer:

  1. lyssnade på sommar i p1 idag och där var det just en dam i 13 års åldern, som ville prova sina vingar helt efter eget huvud. Jag tror att det ligger något i själva åldern och det hon förklarade. En del föredrar att se ut genom fönstret andra vill komma längre än så. jag tror Gun att du tillhört de sistnämndas skara

    SvaraRadera
  2. After doing some research online, I got my first electronic cigarette kit on VistaVapors.

    SvaraRadera