Google+ Followers

tisdag 15 juli 2014

Det här med att välja rätt kamera, det är ingen enkel match längre.

Jag köpte mig en ny kompaktkamera, när min dotter föddes 1986. Den kameran, en Minolta AF-EII, följde mig överallt, även om det behövdes en sväng in på Apoteket i Malmö för att plåstra ihop den, så att batteriluckan inte skulle öppna sig i tid och otid.

Men den fungerade i alla väder vad som än hände. Jag tror t.o.m. att man med lätthet hade kunnat sova och ändå knäppa bra foton med den kameran.

Kruxet var bara att den gick på vanliga filmrullar och att den var "tjock", allt enligt felfinnaren Herr H.

Vilket fick Herr H att börja tjata alltmer om en ny kamera, som man skulle ladda ner bilder direkt i PC:n. Allt skulle ju bli såååååå mycket bättre då. Till följd är alltjämt, att så fort man öppnar kylskåpsdörren så ligger det där en försvarlig hög med oanvända filmrullar. Jo, jag vet, men jag har väldigt svårt med att slänga sådant, som fortfarande är ok.

Sedan hände det sig inte bättre, att en klåfingrig typ en julhelg hade den förtjusande vänligheten, att helt enkelt slå sönder kameralinsskyddet. Nu hade min kompaktkamera mao börjat bli rejält ur form, även om den alltjämt tog bra bilder.


Jag gick tillslut motvilligt med på, att köpa en digital kamera, en Minolta DiMAGE F100, en inte alltför billig typ. Så här i ett betraktande i efterhand så var det en minst lika tjock kamera, som min gamla Minolta, som gick på vanliga hederliga filmrullar och också hade råkat ut för "tjock & klumpigkritiken".

Den nya kameran visade sig snart, att den verkligen inte höll måttet och var det värsta bottennapp jag har upplevt inom kameravärlden, trodde jag. Men då hade jag ingen aning om vad jag senare skulle komma att konfronteras med.

Sålunda fortsatte det eviga "köpa ny kamera" tjatet. En julafton så kom Herr H på den smarta idén, att dottern skulle få en egen kamera i julklapp. HON behövde en egen kamera punkt slut. Det blev en Panasonic DMC-FX50 på systersonens inrådan. Den visade sig vara en hyfsat bra kamera, eftersom den ännu håller och har följt med oss på rundresa både i Italien och Spanien, levererar bra och helt okomplicerade bilder. Funkar även bra att ta närbilder på småkryp, blommornas hemliga liv inpå bara knoppen.

Det var efter den julafton hos 08-orna, som jag på allvar började fundera om Herr H trots allt inte var bergtagen av köpa-kamera-guden.


Jag vet inte om jag hittat ett osedvanligt ombytligt exemplar, när det gäller att shoppa och inte helt sällan shoppa nya saker, fastän det redan finns något fullt användbart. Men i vart fall så sattes en ny attack av kamerahjärntvätt in. Jag duckade duktigt så fort ny kamera kom på tal och jag kan väl ärligt och uppriktigt säga, att jag har väl så här långt skyllt mitt oengagemang på precis allt, utom möjligen "egen död" för att slippa ta ställning till ännu en onödig utgift.

Jag tycker inte att man måste ha ett helt batteri av kameror i en och samma familj. Kikar man in i vårt dragskåp, så finns där kameror av diverse årgångar och modeller. Jag har t.o.m. pappas gamla lådkamera liggandes här och alla hans andra kameror, vilket har fått mig att börja fundera i banorna, är kameror "mäns våta dröm". Dessutom är jag den som städat upp efter mina ungkarlsfarbröders dödsfall, så kameror som ansett som värdelösa och inte har kunnat motivera ett värde i bouppteckningarna har fått följa med mig hem. Det är som om de ropat till mig, släng mig inte på någon sophög!

Många gånger har städfingrarna varit frestade, att rensa bort, bära iväg till återvinningen, men jag vet inte vad det är som gör, att jag bara stannat upp storrensningen, när jag hunnit fram till kameralagret. Det börjar nu bli så allvarligt, att jag kan se mig själv öppna eget kameramuseum.

 

Ibland får jag för mig, att det finns någon kamera-gud med osedvanligt sura kameramolikyler. Kameraeländet som hade inköpts för vår egen räkning var helt plötsligt stendöd. Så här efteråt vet jag inte om den fick hjälp på traven, eller om den bara helt enkelt la av.  Men nu ligger den också som ett bevis på kameradöd, eller övergivande av gamla kameror.

Vid den här tidpunkten behövde jag inte skylla på något, som gjorde att jag inte hade tid att engagera mig i nytt kamerainköp. Jag kunde helt enkelt inte. Herr H satt åtskilliga dagar framför PC: och studerade sin vana trogen, allt i kameraväg. Det spelar nästan ingen roll vad det än är fråga om, är han bara intresserad så blir det en avhandling, mer eller mindre, som han presenterar. Dvs. när han nu skärper sina sinnen och verkligen engagerar sig. Vilket inte riktigt är samma sak, när det gäller allt. Ibland får jag för mig att jag kan säga att han sköter utrikespolitiken i vårt hem. Men så är det ju inte riktigt heller, det är bara golf han är riktigt uppdaterad på.

Men antingen gjorde han något halvhjärtat, eller så blev han rejält grundlurad över idel rosor på webben över den kameran och alla förstå-sig-påare hade lovordat just den här kameran för. Jag däremot har varit skitmissnöjd med den kameran, en Nikon Coolpix S 8000, från allra första stund. Därför att det blev många schvissbilder och ingen av de små barnen fastnade överhuvudtaget på bild. Det såg ut som om kameran hade en lobotomerad hastighetshjärna.


Så låg jag åter inne på en längre sjukhusvistelse, men hade försett mig med dotterns kamera vid den sjukhusvistelsen. Hemma pågick däremot försök att hantera kameran, som bara tog schvissbilder av alla som råkade röra sig det allra minsta, alt. så var de flesta bilder suddiga....

Någonstans mellan den inträffade pesten eller koleran, så kom något geni på, att om man använde blixten så producerades det inte lika många suddiga eller enbart schvissbilder. Men hur kul är det på en skala 1 till minus 468 att ständigt ha på blixten, dvs. var och varannan bild innehåller en rödögd vampyr. Det blir ju kul för våra barnbarn, när de skall förklara för sina barn:

- Nä, så här är det, vi tillhörde nog någon konstig ras, därför att tidigare hade alla röda ögon, alt. självlysande ögon.

Herr H provar kamerainställningar på tarmvredet till kamera. Efter att ha vinkat ca 20 gånger och det fortfarande är en schvissig hand, som dyker upp på bilden, är det inte att undra på varför ointresset skiner igenom på bilderna.
Nu behöver man inte ens bry sig om det heller. Den är numera mer eller mindre död och sålunda av norsk vindrutetorkarmodell: fungerar fungerar inte fungera fungerar inte. Den enda kameran som fortfarande funkar är dotterns, dvs. den kamera som är betydligt många år äldre än det nya tarmvredet till kamera.

Jag har förbjudit att någon ny kamera kommer över tröskeln, som jag inte har undersökt väldigt noga dess prestanda på och även fått provfotografera med. Lite halvengagerat har jag skummat igenom kameravärlden.

Men jag finner den lika tillitsfull, som den nya bilvärlden, där det mesta är datorer som strejkar, när helst andan tycks falla på.

Jag känner verkligen hur alla mina sura inköpsmolekyler har gått i strejk, jag vill inte längre bli lurad på något, som fabrikanterna betraktar som köp och slängvaror, vilket det mesta tycks vara.

Ta bara reklamen på TV om att köpa ny mobil varje år! Men hur mycket teknikskskrot skall vi solka ner hela jorden med? Tvärsur blir jag också därför att en gång i tiden kunde tillverkas saker, som höll i stort sett en hel mansålder och mer därtill om det bara fanns lite omvårdnad.

Jag går omkring med min gamla Nokia mobil, som bara är just en mobiltelefon, det är varken foto, internetuppkoppling, kamera eller något annat. Jodå, folk som ser min mobil ler lite överseende, men jag bryr mig helt enkelt inte alls. Därför att även en blind höna, eller rättare sagt en blivande blind höna, kan finna ett korn.

Det här får mig att inse, att jag håller på att åldras till en åldersnupen sak, som kommer att vägra det mesta. Det blir väl snart häst och vagn och röksignaler, bara jag inte varit så förbaskat osäker på hästar och blir så himla rosslig i luftrören av rök.


Inte kommer jag heller att ställa mig upp och säga inför någon, inte ens för en journalist, att jag är 55 +, som jag såg att en tidigare väninna gjorde inför EU-valet. Kruxet är väl att hon antagligen blivit så gammal, att hon inte ens förstår att hon är 55 ++++++++++++ på väg med storsteg mot ytterligare ett +.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar