fredag 11 juli 2014

25 kvadratmeter Attefall och andra fall, eller i vart fall ifall.

Lagändringen den 2 juli 2014 om att få bygga 25 kvm och med en takhöjd på 4 meter kom onekligen, som någon form av skänk från ovan.

Meningen var att den ateljén egentligen skulle ha funnits på plats för många år sedan, men då var det endast 15 kvm som gällde. Hur kul hade det varit att äga en ateljé på 15 kvm med en hel fönstervägg, nu när man vet att den kunde ha varit på 25 kvm. Mjae, antagligen inte så kul alls. 


Så det fanns väl någon mening med, att de sparade pengarna till ateljén helt plötsligt måste gå till andra mer behjärtansvärda ändamål.

Men idag startade i vart fall byggplanerna på allvar. Det var nästintill polsk riksdag, som utbröt ute i köket, när vi diskuterade vilka användningsområden som ateljen skulle ha och hur den måste se ut.

Ena långväggen skulle inte inkräktas med något, den skulle definitivt kunna  användas till tavelvägg och eventuell utställningslokal.


- Man måste också kunna spänna upp en större duk på väggen medan man målar, tillade dottern och beskrev utförligt hur spännanordningarna skulle vara utformade och se ut.

Jag teg med vad jag genast tänkte på, medan jag lyssnade på hennes beskrivningar och förklaringar. För något år sedan föreslog Herr H, att hon skulle göra en väggmålning i taket i vardagsrummet. Kunde Michelangelo så kunde väl hon också och efter hennes självporträtt, hade hon bevisat, att hon verkligen kunde. Det hade han konstaterat då.

Det skulle väl vara något att bita i, 30 kvm takmålning, tänkte jag, men teg för att inte spåra ur diskussionen redan i ett inledningsskeende. Då skulle t.o.m. väggmålningen hon målat i brorssonens rum framstå som pice of cake.

Diskussionerna i köket porlade fram som en vårflod. Det blev mycket, som fanns på önskelistan och som de 25 kvm skulle användas till: extra sovplatser... Men redan där blev det redan tvärnit. Dottern har nog mer eller mindre lagt första tjing på, att få en egen plats att kunna dra sig undan på.

Är man i den åldern är det nog rätt befogat med en dylik tanke och i dagens bostadsbrist ser det onekligen tufft ut, om man inte vill riskera att hamna ute i mindre roliga bostadskvarter. Visserligen är hon en god skytt, men i alla fall. Hennes måltavlor och pickadoll är av lite annan kaliber än skyttarnas, som dräller omkring i den här stan. Dessutom är de oftast urusla skyttar och än så länge är det väl bara ett under att oskyldiga inte fallit offer från någon förlupen kula. Det är mao stor skillnad mellan hennes träffsäkerhet och ligisternas i den här stan. Hon klår i alla fall alla männen i den här lilla släktförsamlingen, även de som har ett förflutet inom jakt och de militära.

Helt plötsligt innan jag visste ordet av hade Herr H och dottern kastat fram tanken om ett litet loft. Jag tvärnitade i mina tankar och kände: Ack NEJ, inte ett loft! Men sedan insåg jag, att det skulle inte vara någon större eftergift, det går att göra sittplats under ett loft och så var extra sängplatser ur synhåll, fyra meter, det skulle nog gå bra. Nästan som ett Kinderägg, två överraskningar i en och samma förpackning. Det kanske rent av skulle kunna bli min lilla skrivarhörna. Nuvarande där infinner sig inte den rätta inspirationen: härifrån är de föga tilltalade utsikt. Grannens tujahäckar... Det borde vara förbjudet med tuja i små bostadsträdgårdar.

Men att kunna se ut över den egna trädgården, det skulle nog kunna locka till både ett och annat. Alla livets tappade trädgårdssugar kanske också skulle komma tillbaka per automatik. Lite trädäck och vinrankor som drar sig runt ett till rum ute i trädgården, utanför ateljén. Det skulle nog inte vara så tokigt alls.

Tankarna rann iväg:


När dottern är på jobbet så kan tassa dit en stund, när kroppen orkar och kan. Dvs. när den vardagliga livsviktiga kroppsträningen ger utrymme för det.

I övrigt så ägnar vi ju våra gracer tillsammans på konstfronten. Det skulle nog bli riktigt bra ur många synvinklar, om vi inte längre var så husvilla över var vi skall hålla till.

Poff! tankarna återvände och ljudet från dottern och Herr H nådde mina öron med full kraft. Men i övrigt så skulle det vara en lokal för fest. Det börjar bli trångt om saligheten, när alla är församlade och nytt tillskott väntas i slutet på augusti. Hur många är vi nu totalt? Fingrarna till hjälp. Det är verkligen trångt om saligheten vid matsalsmöbeln i vardagsrummet, även om alla inläggsskivor är ditsatta. Jodå det skulle nog funka till det också. Lite smarta lösningar och det skulle nog bli bra till det också.

- Lite surströmmingsskiva på hösten, drömde jag mig högt bort i tankarna. Dottern spärrade upp ögonen och man såg skepsisen sprida sig inom henne medan hon deklarerade, att de närmsta dygnen efter en surströmmingsskiva, då tänkte hon nog allt retirera till sitt gamla rum i huset istället, ur säkerhetssynpunkt!

Jaha, målarateljé, skrivarstuga och så att kunna snabbt få fram långa, stora arbetsbord med bra höjd. Men inget permanent och inga tunga möbler. Hur hög är ritbordet, när man drar upp det i dess fulla höjd?

- Men ritbordet är jättetungt, menade Herr H.


- Bah, sa jag, t.o.m. jag kan ju flytta på det. Det är bara att ställa det på den lilla garnmattan igen. När man skall knuffa iväg det är det bara att knuffa på ritbordet, så åker det lätt iväg på garnmattan, utan att man behöver leka atlet, eller för den delen äga några större kraftförmågor.

Längre än så hann jag inte. Innan Herr H föreslog det gamla pingisbordet, som ingen av sönerna har tagit reda på, kunde nu äntligen komma till användning. Det var stort och utvikningsbart.

Pingisbordet har varit ett evigt huvudbry. Hur jag än har försökt att krusa det på någon av dem, så har ingen av dem velat kännas vid det. Det har låtit som en pingpongboll, när de skickat frågan vidare till den andre brodern, hur många gånger jag än fört det på tal.


- Jamen det fick ni ju av morfar, när ni båda två bara var några brakskitar höga, har jag försökt att beveka. I hopp om att någon av dem skulle förbarma sig över det och ta det med härifrån. Men icke.
Hur många gånger Herr H har pustat och stönat över pingisbordet det vete gudarna, men han har kvidit varje gång han har varit tvungen, att släpa iväg det till annan plats:


- Det är ju svintungt!

Medan jag har kontrat hans stönande med:

- Självklart, det är ju ett fullmåttpingisbord.

Och så har dess verkliga ägare diskuterats än en gång. Vilket varit det mest tröttsamma. Det går ju liksom inte att tänka bort ett pingisbord. Men idén att köra iväg det till återvinningen, där går gränsen för slöseri för min del. Jag vet inte hur många jag egentligen har försökt, att truga det pingisbordet på.


Men efter dagens polska riksdag i köket sken solen, genom alla geniknölarna, i dess fulla kraft. Det är ju egentligen ganska praktiskt, eftersom det går att vika ihop. Sätter man dessutom spärrhjul på det, så har man maximerat användningsområdet och hanteringen underlättas också. Bara att knuffa iväg det till ett hörn under loftets skydd, när det inte används.

Användningsområdet för pingisbordet erbjuder oanade möjligheter: klippa tyger i dess fulla längder, färgtryck etc. Var och en kan bre ut sig med sina alster och ikonmåleriet kräver egentligen rätt stora ytor med allt som skall finnas omkring. Det var liksom ingen hejd på vilket användningsområde, som helt plötsligt fanns med pingisbordet.

Efter dryga 25 år av stönande över dess blotta existens, finns det plötsligt ett liv efter pingisen och vem vet om dess pingisliv är till ända. Det kanske finns några nya pingisfantaster i de nya barnbarnen, om bordet bara blir uppställt.

Det kanske kan bli pingisturneringar istället för det eviga vattenkriget och fotbolls-kickandet, eller svingande med golfklubborna.
Så kom jag ihåg vävstolen, som dottern helt plötsligt fick en snilleblixt förra sommaren och skulle köpa på Blocket. Varför detta intresse vete gudarna, jag har i vart fall inget vävt sedan min mamma levde, mer än den lilla tavla jag och dottern vävde, när hon var med mig på rehabiliteringshemmet, som jag var på efter de kroppsskador jag hade tillfogats.

Det hela slutade med, att han som sålde vävstolen inte visste om alla delarna fanns och vävstolen i sig, såg helt ok ut, eftersom någon ambitiös person hade målat den vit. En av mina väninnor, som är handarbetslärare med en annan lång yrkeskunnighet och utbildning i sitt forna land, hon erbjöd sig redan förra sommaren, att hjälpa dottern med att sätta upp vävstolen och sätta upp en väv.

Vad dottern tänkt sig väva det vete gudarna, men det lär vi väl snart bli varse, när hon får nästa snilleblixt. Väva och sticka är inget som finns på den här sidan om bollplanket. Sticka har jag gjort en hel del förut, men med min stickmaskin, inte förhand. Det avskyr jag helt enkelt, det tar alldeles för lång tid, dessutom är jag urkass på att sticka. Däremot gillade jag att färga garn och konstruera mönster, men fy för den lede för att sticka! Nu behöver jag inte ens fundera över den saken. Mina rygg och nackskdor inbjuder inte till vissa hantverk, stickning tillhör definitivt det klart olämpliga. T.o.m. keramikklumpen har fått läggas bort för gott, till min stora sorg.

Det saknas inte hobbysysselsättingar i det här huset och nu saknas det inte heller tyger, eftersom Herr H:s mamma, den gamla sömmerskan och designern med egen affärsverksamhet, avled i vintras och hela hennes efterlämnade tygförråd befinner sig numera i vårt förråd, som egentligen var ämnat åt lite mer träarbeten, silversmide etc.

Förutom alla tyghögar, står där även min och Herr H:s cyklar, här går ju inte att ha något inom synhåll för de långfingrades skaror, dotterns cykel stal de, så nu kör hon runt på Herr H:s cykel, som enligt röstningsprincipen fick bli en utan stång, när hans gamla också strök på foten och det skulle bli fråga om ett nyförvärv.

- En j-la kärringcykel, lät hans omedelbara omdöme. Men han fann sig sedan i sitt öde.

Min är så stöldbegärlig, att den inte ens lämnas av mig på trottoaren och den tar mycket större plats en vanlig tvåhjulig hoj.
Det är mao trångt om saligheten, så fort dörren öppnas. Det har därför blivit rejäla avbetalningar till svärkassan, som 5 åringen fick instiftat av mig sedan hans vokabulär kommit på villovägar. 10 kr låter inte så mycket för oss vuxna och han får avbetala med ett hjälpa till, men det är en tung svärgris urustad med guldvingar, som nu ligger på den gamla spegelbyrån.

- Svärgrisen är så tung av alla svärpengar nu, att han inte längre kan flyga, konstaterade 5-åringen i våras, som höll på att tappa den i golvet, när han skulle agera inkasserare och räkna om pengarna var rätt i förhållande till listan på kylskåpsdörrens svarta tavla, där alla fula-ord-försyndelser genast skrivs upp.


När vi hade ventilerat målarateljén och var klar att ge oss ut för att berika verkligheten, gruvade jag mig att köra ut till IKEA. Men det var inte mycket bilar på parkeringen. Det är väl för varmt för att folk skall orka handla. Vi började med att äta och Herr H skulle naturligtvis ha Ingvars hästköttbullar... gnägg, gnägg lät jag, när han kom svajande med sin köttbulletallrik.
Inga pengar i Småland kan få mig att stoppa de där köttbullarna i munnen. Det är allt utom just köttbullar i de köttbullarna. Men barnen och Herr H gillar dem.

Sedan började ökenvandringen genom IKEA-varuhuset. Men OJ, så mycket nytt och praktiskt de hade fått in, för att inte tala om vackert! En vit rund skönhet med vackra ben, som kunde expandera. Det är tur att min madrass är mycket tunn, i annat fall hade nog ett och annat hägrat...

Vi vandrade genom varje Compactliving och Herr H skulle naturligtvis käcka sig och låtsassitta på en igenklistrat toalettstol. Men när vi kom lite längre in och det stank bajs i ett par Compactlivingmöbleringar, insåg jag varför man hade limmat igen toaletthålet med en papperskartong. Folk ÄR verkligen helt huvudlösa.
Heliga morötter!
!!

Vi var så sprängfyllda med goda idéer, när vi lämnade IKEA och åkte iväg till Skånska Byggvaruhuset för att kolla priser och vikväggspartier alt. väggfasta fönsterväggar. Det har inte blivit billigare sedan vi sist skulle uppföra den här ateljén.

Undra just om det inte blir till att stå i Nordstan och sjunga innan sommaren är slut och ändå är inte en enda spik inslagen än, inte heller är en enda frisk bräda inköpt. Den gamla brädhögen, som var avsedd för ateljébygget är nog bara en saga blott, där den ligger under presenningarna.

Dessutom måste vår tillförlitlige elektriker lockas hit, för att tala om vad hans bidrag till bygget kommer att kosta. Men yngste sonen får hjälpa till med ritningarna och beräkningarna, som jag skall stega in med på stadsbyggnadskontoret på onsdag och göra en bygganmälan med.

Sedan är det bara att ha tillit till, att de skall lösa sig med allt det där andra som är ett måste, om det verkligen skall stå en ateljé á la Attefall i vår trädgård så snart som möjligt. Den där lilla petitessen med pengar t.ex.

Jag tror att jag skall be en liten kvällsbön ikväll för att vara på den säkra sidan, men det får bli sittandes i sängen, mina knän kan jag inte stå på.


Undra vilken jag skall försöka med:

1)
Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå, jag vet att min gode Fader tar hand om Attefallbygget ändå...


2)
Säg mig, du lilla fågel,
Där mellan almens blad,
Hur kan du ständigt sjunga
Och ständigt vara glad?
Jag hör din röst var morgon,
Jag hör den varje kväll,
Men lika ren är stämman
Och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa,
Din boning är så trång,
Dock ser du mot din hydda
Och sjunger varje gång.
Du samlar inga skördar,
Och inga kan du så;
Du vet ej morgondagen
Och är så nöjd ändå.

Nej, men nu har jag trasslat till det rejält igen. Hur skall jag knorra till det där
med ateljén i den texten....

Jag får helt enkelt ha tilltro till livet, att det skall lösa sig på något outgrund-
ligt sätt, även om jag har svårt att förstå HUR. Alternativet är att Herr H kan 
lära sig, att virka golfshorts och sälja: 
Undra vilken modell, som skulle kunna bli högsta mode ute på Lerjedalens Golfbana?

2 kommentarer:

  1. Här skall man tydligen inte vistas eftersom det är så dåliga skyttar att de behöver 40-talet skott för att ta död på någon http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2427356-26-arig-man-skots-i-benen

    Om man nu får förbeställa några golfshorts så väljer jag de andra till vänster. Undra hur lång leveranstiden blir om Herr H skall lära sig att virka först?

    SvaraRadera
  2. Jag får väl ordna någon form av beställningsformulär, så att han vet hur många golfshorts han skall virka på semestern. Han är ju uppfinningarna fader, så han lär säkert komma på något sätt att "snabbt lära sig virka golfshorts".

    Värre lär det dock bli att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna smälla upp en Attefallare. Nyss hemkommen från yngste sonen där vi gått igenom vad som krävs i byggväg :(

    SvaraRadera