Google+ Followers

måndag 30 juni 2014

Det som de har vid Kyrkeruds folkhögskola i Värmland, det har de sannerligen!

Tänk att man alltjämt vidhåller traditionen, att leva i den gamla hederliga folkbildningens anda. Vi kan än en gång inte göra annat än att lyfta på hatten och gratulera till, att förståndet är det som gäller i de hemtrevliga värmländska skogarna där folkhögskolan med internat, flankeras av den stora sjön Västra Silen, tre kilometer utanför värmländska Årjäng. Folkhögskolan har stora och välutrustade ateljéer/verkstäder till alla sina verksamheter.

Jag och "hushänget" (här i min blogg kallad Herr H) vi kunde grotta ner oss i vårt ikonmåleri än en gång och få friheten, att utestänga omvärlden totalt. Bara en sådan sak att kunna gå från det ena färdiglagade matbordet efter det andra. Det är som att bli lite barn på nytt igen, där man bara kan pilla russinen ur kakan.

Ändå är Kyrkeruds folkhögskola i allra högsta grad väldigt populär och sommarkurserna ligger, som ett välhängt pärlband under sommaren. Varje kurs har sitt eget hemvist och det är bara under måltiderna, som man lyfter på huvudet och upptäcker, att hela folkhögskolan är ett myller av kreativa människor.
http://kyrkeruds-folkhogskola.regionvarmland.se/kurser/sommarkurser-2012/sommarkurser-2012

Det finns alltid en gemensam tillställning den sista hela arbetsdagen, då inleder man med att gå runt och titta på/uppleva vad andra kurser haft för sig och då inser man rätt snabbt, att här skulle man kunna tillbringa hur mycket tid som helst och många gör så. De stannar kvar och fortsätter med nästa sommarkurs.
I år får det bli detta lilla axplock, som får ge en glimt av vad som en annan sommarkurs sysslat med och nog kliar det allt i mina gamla keramikfingrar...
En lärare, Ulf, som ställt sig till förfogande och slutresultatet lät inte heller vänta på sig.
Här är dock två alster lite på sidan om ikonkursen, som den energiska damen höll på att provhänga en kväll inför en utställning, som hon skulle ha i Arvika (vill jag minnas att det var). Det fick mig att minnas hur det kändes, när jag ännu kunde vara energisk och ha 100 järn i elden. Men det var före alla mina kroppsskador och hoppet om att kunna förbli en "normal människa". Ibland kan det kännas som om det måste ha varit i något tidigare liv. Så många olika liv jag levt bara i detta enda liv.

Trycket fick mig att återuppleva bilden av min egen morfar på väg någonstans med häst och vagn. Det hände mig också någon gång för mycket
länge sedan... 
 
Själva trycket av ljusen var väldigt vackert, som synes, men jag undrar om inte kopparplåten trots allt var ännu vackrare än själva trycket.
Vår ikonmaster, Alexander Deriev, www.deriev.se som även kommit att bli vår familjs gode vän. Här sitter Alexander med sedvanlig frukost: en mugg kaffe och en cigarett...
Alexander visar hur man lägger på "bladguldet" på glorian på ikonen. Ingen sysselsättning för nysande personer precis, om man inte vill ha bladguld yrande runt i lokalen, förstås.
Min röriga hörna av rummet och så förstås Herr H:s och mitt bord där vi brukade diskutera igenom dagen över en kopp kaffe. Men den där ljudboken jag pretentiöst hade släpat med mig till Kyrkeruds folkhögskola, den återvände hem igen i osprättat skick.

Vad jag målade, eller rättare sagt skrev ikoner, som det faktiskt heter... Ja, jag fortsätter på min inslagna bana. Jag vill sätta kvinnorna på världskartan och har ett alldeles speciellt mål, som jag hoppas att jag kan nå fram till så småningom. Det får ta den tid det tar och det är svårt, eftersom livet självt alltid tycks komma emellan med en massa sidospår.

Efter att ha gått min första ikonutbildning 2007, har jag hunnit ett helt tankevarv och jag inser, att skriva ikoner det är att kliva rakt in i en annan människas värld. Det är minst lika avskalat och naket, som att måla av en annan människas porträtt. Här är det dessutom fråga om en människa som av olika anledningar blivit en förebild, inte helt sällan med ett våldsamt levnadsöde.

För det fall att ikonen rör sig om någon ärkeängel eller någon/några med enbart kyrklig förankring, ser jag inte längre några stridigheter i det heller. Var börjar vi själva och var befinner sig våra egna själsliga drag, som vi är bärare av, eller i vart fall borde vara bärare av.

Det som är så fascinerande är att se hur människor, när de kommer till sin första ikonkurs förefaller göra ett slumpmässigt val över vilken ikon de skall skriva. Men med tidens facit i hand kan jag bara ställa mig frågan om de själva inte var ett med just den ikonen, eller om det var ikonen som valde dem av en alldeles speciell anledning.

Länge, länge, länge kände jag en ocean av avstånd till ikoner, som varandes något religiöst påfund. Men så fel jag hade. Så fel jag tänkte då. Det visade sig att jag så småningom även skulle upptäcka, att det finns en fin folklig tradition med skyddshelgon för i stort sett varje yrkesskrå.

Den upptäckten kändes verkligen, som en fin och ömsint tanke. Den funna traditionen har lett mig själv vidare på min egen utveckling: och naturligtvis skall det som präglat min uppväxt i ett gruvsamhälle även flyta ut ur mina fingrar så småningom: Sankta Barbara (skyddshelgon) för murare, matematiker, gruvarbetare, artillerister, brandmän, vid åska, för döende att motta nattvarden och sista smörjelsen.
 

Med risk för att jag nu kommer jag att låta som Alfons Åberg, men först ska´ jag bara gestalta de kvinnor, som varit betydelsefulla i historien och inte minst ta fasta på den ikon, som Alexander denna gång funnit ut till mitt blivande galleri av kvinnliga ikoner.

Alexander har förstått och även jag själv, att jag håller på att knyta ihop hela mitt liv och själv har jag insett, att det finns en betydligt djupare mening med ikoner i ett tidevarv då människan blir alltmer vilsen i tillvaron och är i behov av mental återhämtning.

Det finns så många hemligheter och tecken i ikoner, att det är en hel värld i sig att upptäcka och förstå.

Men det hindrar inte, att jag har kvar mina ungdomstankar över hur mycken död och hur mycket våldsamheter, som ägt rum i just Guds namn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar