Sanning att säga var jag nog liiiiite besviken över, att Lars Lerins akvareller inte fyllde alla utställningsrummen, utan de hade låtit en del ur tidigare utställares verk dröja sig kvar.
Visserligen besökte jag den stora Lars Lerinutställningen i Borås för några år sedan (den finns här väl någonstans i min blogg) och visst har jag också besökt hans egna museum Sandgrund i Karlstad, http://sandgrund.org/ hittat en och annan tavla på diverse museum, men det hjälps inte: jag kan inte se mig mätt på hans alster! Vill bara ha mer och mer och mer. Det är starkt vanebildande.
Både hans konstnärskap och person fascinerar mig verkligen. Jag får en känsla av att det är så hudlöst på något nära och naturligt sätt och kanske... kanske är det dragen hos min förlorade homosexuelle vän, Ole, som jag ser i Lars Lerin och som jag saknar så in i vassen. Men kanske är det andra drag i hans målningar, som speglar mitt egna inre jag. Vad det än är så får det mig bara att önska mer... och mer och mer...Kan jag någonsin få ett tillräckligt fyllt lager av Lars Lerin?
NÄÄÄÄ... phew... jag tror inte det!
 |
| Tänk om jag kunde få vara tyst mus och sitta i samma rum och se på hur något alster kommer till. Från att först ha varit ett blankt papper till en komplett skapelse. - Ja, drömmar det är det enda, som inte kostar här i livet. |
Nej, det skall jag förresten inte. Du har nog redan listat ut vad jag tänkte skriva.
Men restaurang Vattnet kan jag ändå varmt rekommendera: god mat och väldigt väldigt fin atmosfär, där det ligger vid det kluckande havet.
Möta havet det är som att inse hur oändligt allt är. Det är som att ligga i en snödriva en mörk vinterkväll och se på hela stjärnhimmelen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar